söndagen den 30:e augusti 2009

Lieberman, liberalism och friskolor


Roligt, ironiskt och talande. Jag menar UNT: s ansvarige utgivares öppna brev till Israels utrikesminister Lieberman. ”Det är inte Carl Bildt, som bestämmer vad som ska finnas på sidorna. Det är inte ens kungen.”

Jag tar del av Holmbergs artiklar i UNT med stor behållning. I dag klarar han ut att ”…en måttfull och balanserad konservatism är annorlunda beskaffad än liberalismen.”
Dock måste vi konstatera att innebörden av ”liberalism” är inte så självklar som artikeln ger intryck av. Gränsdragningen till konservatismen är inte tydlig och avgörs av vilken liberal man talar med. Konservativa moderater kallar sig ibland liberaler och kan placera sig i något skede av liberalismens utveckling. Ingen annan ideologi står för förändring, som liberalismen gör. Manchesterliberalismen är något annat än dagens socialliberalism. Liberalism i USA är ännu inte jämförbar med den liberalism som Folkpartiet i Sverige stod för under Bengt Westerbergs ledning. Att vara liberal är något annat än att stå för en socialliberal utveckling av samhället.
Kanske är det viktigt att fortsätta att tala om ”liberalism” för att därigenom kunna motivera en politik som till största delen sammanfaller med den politik, som företräds av det konservativa KD och stora delar av M. En utvecklad socialliberalism har en lika skarp gräns mot konservatismen som mot socialismen (Båda riktningarna i en mening konservativa).

Nu har vi fått en debatt om friskolor. Ska man ge skattepengar till friskolor? Bidrar friskolor till segregation?
Är det inte så att redan det faktum att kommunerna startar och driver de flesta skolorna och staten bestämmer vilka som får starta friskolor, bara detta innebär en uppdelning, som kan liknas vid segregering. Nej avdramatisera frågan om friskolor genom att lägga ansvaret för friskolor helt på kommunerna så länge kommunerna får ha ansvar för skolverksamhet. Se till att ordna skolverksamhet med hög kvalitet. Skulle det finnas annan anordnare än kommunen med samma eller högre kvalitet än kommunen kan visa och till lägre kostnad borde det vara självklart att teckna avtal med sådan anordnare.

lördagen den 29:e augusti 2009

Befogad kritik mot slopande av konstgödselskatt

Vi fick information om pågående organisationsöversyn när vår landstingsfullmäktigegrupp träffades härom kvällen. Känslan är att vi i vanlig ordning inte angriper det som är grundproblemet, nämligen att vi inte lägger ansvaret på och utkräver ansvaret av de politiska styrelserna och inte ser till att det finns styrelser, som styr verksamheterna.
Vid nästa fullmäktigesammanträde ska behandlas en motion om hälsofrämjande väntrum. Naturens betydelse i sjukvården blir allt tydligare, men är enligt min mening fortfarande underskattad. Tanken är att med bland annat bilder på uppländsk natur skapa tre väntrum där värdet av att ta in naturen i väntrummet tas tillvara. Motionen väntas komma att avslås.
Jag instämmer i det resonemang, som ligger i botten. Dock är det tveksamt om väntrummet är den plats där naturupplevelser ger bäst effekt. Initiativ, liknande detta ska dock uppmuntras och ska man avfärda dem bör alternativ presenteras.

En folkpartistisk hjärtefråga i miljöpolitiken begravs nu. Folkpartiet har under många år drivit frågan om skatt på konstgödsel. Vi har, till skillnad från övriga partier i den så kallade alliansen, i partiprogram och i riksdagsmotioner föreslagit höjda konstgödselskatter. Under åren 1998 – 2002 förde jag i riksda´n debatt med dessa partier och inte med de partier, som nu är i opposition. Påtryckningarna från jordbruksnäringen var starka och en stående fråga vid mina kontakter med LRF. Den svenska inställningen i den här frågan har väckt intresse i omvärlden och frön har såtts i andra länder. Nu tycks den svenska regeringen vara beredd att göra helt om. Hur ska vi, som arbetar med östersjöfrågor och med att finna vägar att närma oss målet om övergödning av våra hav, nu argumentera? Centerns eftergifter för en näring har vi vant oss vid. Centerns ointresse för miljöfrågor när dessa kolliderar med näringsintressen har nu slagit rot hos övriga regeringspartier. Det finns dock tid ännu för Folkpartiet att besinna sig.

onsdagen den 26:e augusti 2009

Socialdemokraterna hela tiden steget efter

Enligt nyhetsartikel i dagens UNT är Folkpartiet och Kristdemokraterna tveksamma till att kommunen ska medverka i ett pilotprojekt för spårbil i Uppsala. Spårvagnar anses av vissa vara den form för kollektivtrafiken man ska satsa på. Och då undrar jag: varför inte både och?
Men hallå! Beslut ska fattas i dag, men en del behöver diskutera mer i sina grupper. Alltså inte beslut i dag.

Valseger förutsätter förnyelse. Det politiska landskapet i Sverige har förändrats mycket på kort tid. Konservatismen, i meningen motstånd mot nytänkande präglar den rödgröna alliansen, främst socialdemokraterna. Det här har vissa socialdemokrater insett. Debattartikel i DN i måndags är ett tydligt tecken. I artikeln handlar förnyelsen om att ändra synen på, i första hand, skattehöjningar, sluta kritisera byggandet av bostadsrätter och ändra synen på friskolor. Verkligheten kommer snart ifatt socialdemokraterna, Det blir nog inte kring dessa frågor striden i framtiden kommer att stå. Men socialdemokraterna hela tiden steget efter.
Det radikala tror jag kommer att handla om tydligare ställningstaganden i fråga om energi och miljö, om våra äldre, om en kultur för ickevåld, om kulturens betydelse i välfärdspolitiken. Ord som solidaritet och välfärd blir vanligare i den politiska retoriken. Det är en socialliberal påolitik. Men vilket parti kommer att dominera i den förnyelsen?

”Jag har bara sovit i två timmar” eller ”Jag har sovit i bara två timmar”?

tisdagen den 25:e augusti 2009

Cancer och publicitet

Behandlingen med cystostatica startade. I onkologens vänthörna fanns en termoskanna med vatten, pulverkaffe i en burk och kakor. Vänlig personal tog emot. Jag informerades om vad som skulle ske. Det tar en halv timme att liggande med en slang in i armen låta giftet droppa in i blodbanan. Ger oftast illamående.
Besöken blev till antalet cirka tio, tror jag. Vissa dagar var illamåendet mycket starkt. Några dagar så starkt att jag tvingades stanna hemma, åtminstone del av dag. En del arbete kunde ju utföras ändå.
Återbesöket till läkaren skapade både oro och förväntan. Jag tackade personalen på onkologen, jag tror det var med orden tack för vänligt bemötande och med en chokladask.
Läkarens besked innebar en lättnad. ”Risken för Dig att få cancer är inte större än för vem som helst.” Jag gick nu in i slutspurten i valrörelsen.
Jag kunde ha använt mig av sjukdomen i valrörelsen. Jag skulle ha kunnat skriva en bok. För nog skulle väl media ha nappat? Det var dock aldrig aktuellt. Mitt uppdrag var att beskriva och föra ut Folkpartiets politik och att visa mig för uppsalaborna. Jag vill inte väljas till ett politiskt uppdrag för att några eventuellt skulle tycka synd om mig. Jag vill inte utnyttja media i syfte att enbart skapa publicitet kring min egen person. Men förresten, när jag tänker efter, media skulle nog inte ha nappat.

måndagen den 24:e augusti 2009

Folkpartiet i SIFO

Folkpartiet får i SIFO: s senaste väljarundersökning cirka 15%- av den så kallade Alliansens andel.
Det är en kraftig tillbakagång, som naturligtvis kan vara tillfällig. Jag blir dock bekymrad när jag ser ledande företrädares kommentar: ”Det intressanta för oss är att bidra till en alliansseger…” Skulle det alltså vara egalt om man röstar på Moderaterna, Kristdemokraterna eller Centern i stället för Folkpartiet?
För mig är det viktiga att ständigt söka stöd för en socialliberal politik. Jag utgår från att det är även ledningens för Folkpartiet uppfattning.



söndagen den 23:e augusti 2009

Sjukhussalen som en blomsteraffär

Besöken blev många. Sjukhussalen förde tankarna till en blomsteraffär. Jag minns fortfarande den fantastiska prakten. Efteråt har jag undrat över att man tillät denna doft dominera över doften av rengöringsmedel och farmaceutiska produkter. Svag, men samtalsbar, tog jag emot besökarna med en stor tacksamhet.
Nytt samtal med läkare. Vi bedömer att cancern är avlägsnad, sa han. Någon efterbehandling är inte självklar, men det finns möjlighet att genomgå en cellgiftsbehandling. Hoppsan. Jag tänkte, som man brukar vid kontakt med medicinsk expertis, jag vill ju ha besked. Du får själv avgöra. Jaha, ja det är klart jag ska, och så försökte jag visa beslutsamhet. Vilka är fördelarna och nackdelarna. Varför vore det bra och varför ska jag inte. Jag radade upp frågor.
När jag blev klar över att det handlar om ganska stora olägenheter att genomgå cellgiftsbehandling, men också att behandlingen kan döda eventuella rester. Nja, så sa han nog inte, men det är min bild efteråt. Om vi ska cellgiftsbehandla Dig blir det inte med den kraftigaste dosen. Du kommer troligen inte att tappa håret, men Du kommer tidvis att må dåligt. Du får fundera över det här. Krya nu på Dig.
Såret gör ont. Jag vill ha smärtstillande. Slang in i armen och rör att kissa genom, men samtidigt välmående över att utgången var lycklig.
Vi ska nu avlägsna katetern. Syster och undersköterska står vid min säng. Undersköterskan hade tidigare inte utfört det ingreppet. Hon påmindes om hur man gör. Naturligtvis hade hon lärt sig det i teorin. Det gjorde förfärligt ont, men var säkert oundvikligt.
Jag tog en promenad i rummet med ett stativ på vilket hängde en påse med näringslösning. Kunde inte gå rak. Såret gjorde förfärligt ont. En del raka och råa skämt utväxlades på salen.

Telefon hade kopplats in vid mitt sängbord. Jag kunde nu börja delta i valrörelsen. Stackars medpatienter på salen, som tvingades, även om jag talade så tyst som var möjligt, att avlyssna samtal om affischering, torgmöten och artiklar.
Radio Uppland hade på Fyris torg placerat en vagn från vilken intervjuer och kortdebatter sändes. Det var dags för utfrågning av mig. Jag talade med personalen om att jag skulle behöva lämna sjukhuset tillfälligt. Ja, men orkar Du med det, undrade man.
Jag bytte kläder med stor ansträngning. Jag blev varm av den ansträngning skjorta av, skjorta på och byxor på innebar. Nej, jag kunde inte räta på ryggen. Det gjorde alltför ont. Jag skulle ju stå i vagnen på torget. Ringde partiexpeditionen och sedan en person, som lovade ersätta mig och också ta kontakt med radion. Jag tog i stället en debatt i Gränbyskolan, där jag kunde sitta hela tiden. Jag beställde en taxi.




lördagen den 22:e augusti 2009

Operationsdags

God morgon hälsades av vänliga men inte hurtiga röster. Jag väcktes inte. Hade nog legat vaken länge. Alla ur personalen frågade mig hur jag mår. Orolig var mitt uppriktiga svar. Någon sa tröstande: ”det här ska nog gå bra”. Och det var tröstande och lugnande. Vad som i övrigt hände har jag svagt minne av.
”Du ska nu få komma till operationen.” Den sterila miljön ingav blandade känslor. Dels kände att min oro tilltog dels att här är jag i händerna på Sveriges skickligaste på området. Väntan blev lång, tankarna många och stundtals kände jag en rädsla, som framkallade en och annan tår.
Röster, efter att jag haft tystnad omkring mig. En syster närmade sig min brits. Hälsade och började förklara vad nedsövningen innebar och hur jag troligen skulle komma att uppleva uppvaknandet. Injektion för att göra mig lugn, viktig inför insomnandet, injektion sedan för att föra mig in i det medvetslösa tillstånd där varken oro för vart sjukdomen skulle föra mig eller smärta från den kniv, som skapade ett säkert tre decimeters långt sår.
Vilken obeskrivlig känsla. Vart är jag på väg?

Vaknade efter flera timmar. Hur många har jag antingen inte tagit reda på eller glömt. Jag befann mig nu åter på sjukhussalen. Uppvaknandet var ingen angenäm upplevelse. Många obehagliga känslor, både fysiskt och psykiskt. Personalen kom och tittade på mig, jag tror varannan minut. Jag var inte kommunicerbar, det visste jag inte då, förrän efter någon timme.
Då kom frågan hur jag mår och mitt svar att det gör så ont. Du ska få smärtstillande och det är bara att säga till när Du har ont, för det är inte meningen att man ska plågas av smärta.
En syster kommer till mig. ”Operationen gick bra. Doktorn kommer snart för att prata med Dig.”
Hjärtslagen var säkert två hundra i minuten när läkaren efter ytterligare ett par timmar kommer fram till mig. Skall beskedet bli att man tvingas åtgärda min åkomma på samma sätt som patientens snett emot mig i salen; bära en påse på magen.
”Operationen gick bra och Du har haft turen att Din cancer inte hunnit sprida sig. Vi har tagit bort sjutton centimeter av Din tjocktarm.”
Lycka blandad med smärta. Efter att ha försökt förstå och torkat ansiktet torrt lämnades jag för att samtala med mina närmaste.

fredagen den 21:e augusti 2009

Sjukvården i USA och marknadsföring av Uppsala län

Språkpolisen tillkännager att en del journalister fortfarande inte har lärt sig skillnaden på var och vart, med anledning av övertramp i dagens tidning.

När jag läser UNT – ledaren om Obamas ansträngningar för att åstadkomma ett mer solidariskt sjukvårdssystem i USA än dagens kommer jag att tänka på att det finns svenska liberaler, som önskade få John McCain som president. Det kanske viktigaste steget mot ett mer socialliberalt USA är införandet av ett mer solidariskt sjukvårdssystem. Det är sådana här, för mig, obegripligheter, som gör att jag i en del mörka stunder tvivlar på politikens meningsfullhet.

Uppsala kommuns stadsbyggnadsdirektör skriver i dag om hur viktigt det är att när Uppsala fortsätter att växa man ser till att värna Uppsalas särart. Inga höga hus och bevarande av parker och andra grönområden.
Det skulle inte förvåna mig om någon politiker inom kort frestas att tala i termer av ”död hand”. Jag minns tydligt diskussionen när jag i mitten av nittiotalet agerade för att Uppsala kommun skulle ansöka om att få etablera nationalstadspark längs Fyrisån. ”Vi kan inte lägga en död hand över Uppsala” sa några. Jag har aldrig förstått att bevarande av natur innebär död. Betong är död, växter och djur är levande.

UNT ger sin syn på vilka egenskaper en landshövding bör ha. Detta med anledning av att ny landshövding för Uppsala län ska utses. Länsstyrelsen, som är ett statens regionalkontor, ska fullgöra statliga uppgifter på en regional nivå. De flesta talar om marknadsföring av länet som en av de viktigaste uppgifterna för landshövdingen. Är det självklart att det är den syn man har på regeringsnivå? Är det inte så att ansvaret för marknadsföring ska åligga annat organ än ett statligt? Är det den här typen av, som jag ser det, inkonsekvenser, som gör att landshövdingar inte blir särskilt framgångsrika i marknadsföringen. Kommuner och landsting har ett självklart ansvar. Dessa har i vårt län tillskapat ett samverkansorgan, Regionförbundet. Detta har ett stort ansvar för att utveckla länet. Dock blir detta inte tydligt förrän man avskaffat landshövdingeinstitutionen. Nu har många ansvar vilket tyvärr innebär otydlighet och därmed sämre resultat.
Nu lär man väl ändå utse en landshövding. Mitt förslag till regeringen: utse en av Bengt Westerberg, Anders Wijkman och Maria Leissner.


Ons 16/9 Politiker, varför styr ni inte?
18.30 Harald Nordlund, f.d. kommunalråd och riksdagsledamot
och nu landstingspolitiker, ger sin syn
på brister i den politiska styrningen i kommun och
landsting och på vad som krävs för att återta makten.
Fri entré. Arr. Stadsbiblioteket

torsdagen den 20:e augusti 2009

Dags för operation

Nu har det politiska arbetet kommit igång igen. Skulle i tisdags ha åkt på studieresa till Ockelbo med delegationen för Stiftelsen Jälla Egendom för att titta på Wijs trädgårdar. Tyvärr blev resan inställd. Kunde då ägna några timmar åt genomgång vid Patientnämndens förvaltning. Patientnämndens roll upplever jag som allt viktigare. Vi har fördelen att ha en mycket professionell förvaltning.

Jag har på twitter haft uppfattning om vem som bör bli ny landshövding i Uppsala län, nämligen Bengt Westerberg eller Anders Wijkman. När jag i dag läser UNT slår det mig att jag många gånger tänkt tanken: Maria Leissner är en underutnyttjad person. Hon är seriös, kunnig och sympatisk. Vilken ambassadör för vårt län hon skulle bli.

Så närmar sig tidpunkten för operation.
Det var inte lätt att tillägna sig ökade kunskaper om cancern. Å ena sidan fanns ett starkt behov av att finna halmstrån och å andra en rädsla för det kunskapen kunde bibringa. Dödligheten ligger på knappt 50 procent. Prognosen är positiv om cancern inte spritt sig till andra organ. Mer kunskap om min egen situation kunde jag inte få nu. Jag fick vänta tills det var dags för operation.
Så kom då kallelsen. Jag lades in på en sal på kirurgen på Akademiska sjukhuset. Jag tror det var den 29 augusti. Jag togs emot som om personalen väntat på mig; med vänlighet och omtanke. Jag kände att jag var i goda händer.
Vissa undersökningar fick jag nu genomgå och fick veta att överläkaren, en internationellt erkänt duktig kirurg, ville ha samtal med mig på kvällen den 30:e.
Det var inte han som skulle operera. Han berättade om vilken sorts tumör det här handlade och så sa han: ”Ja, och så vet vi ju inte vad vi finner när vi öppnar dig i morgon.” Oj. Det kändes som ett klubbslag. Det var ett brutalt besked, men korrekt. Jag förstod snabbt att det brutala var det mest riktiga. Visst hade jag förstått redan tidigare att det förhöll sig som han sa, men nu var det tydligt. Noggrann duschning följde. Trots den trygga miljön blev kvällen och natten fyllda av mardrömmar i vaket tillstånd.
Stödet från min omgivning, mina nära, och den roll det spelade var av obeskrivligt värde. En återgivning av detta skulle dock bli antingen alltför ytlig och därmed inte rättvisande eller alltför intim, varför jag förbigår den delen.

I morgon om uppvaknandet efter operationen.

måndagen den 17:e augusti 2009

Skaffa kunskap om sjukdomen. UNT förnyar sig

Fortsättning på tankar femton år efter canceroperation.
Tiden fylldes nu med valarbete. I ensamma stunder kom oron. Vilket blir läkarens besked? Vilka blir åtgärderna? Är återstående tid att leva mycket begränsad? Varför har jag drabbats av detta?
Så kom samtalet från sjukhuset. ”Vi vill att Du kommer hit.” Jag leddes in i ett undersökningsrum. Där fanns läkaren. Efter en kort stunds tystnad säger läkaren:
Du har en stor tumör och den är elakartad.


UNT förnyar sig, åtminstone vad avser siddisposition. En förbättring, tycker jag. Överblicken på andra sidan innebär ett lyft.
Jag gillar Andreas Berghs kommentar till Carin Jämtins och socialdemokraternas krav på förbud mot vinster inom vård, skola och omsorg. Fördelen med att använda andra utförare än kommuner och landsting är väl ändå att det finns en ekonomisk drivkraft, som bidrar till att effektivisera. Fortfarande ont om nytänkande hos socialdemokraterna.

Nästan exakt femton år sedan jag mötte läkaren med cancerbeskedet. Beskedet var mentalt förberett. Trots det blev reaktionen chockliknande. Tomhet, sedan den reaktion, som är naturlig när katastrofen slår till. Sorgsenhet, jag lade mig ner och fick tankar om att behöva planera för, inte framtiden, utan slutet. Den stunden behövs, de tankarna ska man nog tänka. Men hur vänjer man sig vid tankarna och hur hämtar man kraft för att klara de uppgifter, som är desamma efter beskedet som före? Hur går man över i den fas, som innebär att man börjar söka kunskap, kunskap om sjukdomen, om möjliga åtgärder? Hur gör man för att ersätta en alltigenom negativ och pessimistisk reaktion med realism?
Här var omgivningen avgörande.
Ska jag nu hoppa av kandidaturen i valet? Nej, jag lever ju och kanske kan jag komma genom och återfå mina gamla krafter, som ju var inte obetydliga. Det tog ett par dagar att byta fas. Visst handlade det om att skapa en fasad, som så lite som möjligt speglade oron och fasan. Visst var de ensamma stunderna påfrestande och de sömnlösa timmarna på nätterna var många och prestationerna torde ha varit märkbart sämre. Uppdraget som kommunalråd innebar, förutom full arbetsdag, möten i stort sett varje kväll måndag – torsdag och ofta även söndag kväll. Till detta kommer att jag på ”ledig” tid ofta skrev artiklar och insändare.
Jag gick vidare i väntan på operation med en mycket försiktig förhoppning.

söndagen den 16:e augusti 2009

Effektiv sjukvård

Så hände det. Jag fick kraftiga blödningar tre gånger i rad. Insåg att nå´nting är galet. Jag kontaktade en läkare vid Elisabethsjukhuset. Väntetiden var i stort sett ingen. Undersöktes och fick tre alternativa förklaringar varav en var cancer. Fick remiss till Akademiska sjukhuset.
Kallelse kom inom kort tid. Väntetiden var ändå som en mardröm. Den diagnos man själv ställer var ju klar. Det var valår, jag var kommunalråd och jag var partiets förstanamn i kommunfullmäktigevalet. Den utmaningen skingrade mina tankar en hel del. Dock kände jag att krafterna avtog. Det var nu i början av augusti. Jag var ute och samtalade med människor dagligen, något, som är det mest stimulerande för mig i det politiska arbetet. Många sa: va blek du är, mår Du inte bra? Jag skrev artiklar, något, som varit viktigt för att tydliggöra den ideologiska hemvisten.
Undersökningen var ingen angenäm händelse. Den var både fysiskt och psykiskt ansträngande. Undersökning av tarmarna innebär ofta händelser, som man som patient upplever som genanta. Kommentarerna från personalen var lugnande. Det här är vi ofta med om. Helhetsintrycket av undersökningen var professionaliteten hos personalen.

Tiden fylldes nu med valarbete. I ensamma stunder kom oron. Vilket blir läkarens besked? Vilka blir åtgärderna? Är återstående tid att leva mycket begränsad? Varför har jag drabbats av detta?
Så kom samtalet från sjukhuset. ”Vi vill att Du kommer hit.” Jag leddes in i ett undersökningsrum. Där fanns läkaren. Efter en kort stunds tystnad säger läkaren:
Du har en stor tumör och den är elakartad.

lördagen den 15:e augusti 2009

Cancer

Så hände det. Jag fick kraftiga blödningar tre gånger i rad. Insåg att nå´nting är galet. Jag kontaktade en läkare vid Elisabethsjukhuset. Väntetiden var i stort sett ingen. Undersöktes och fick tre alternativa förklaringar varav en var cancer. Fick remiss till Akademiska sjukhuset.
Kallelse kom inom kort tid. Väntetiden var ändå som en mardröm. Den diagnos man själv ställer var ju klar. Det var valår, jag var kommunalråd och jag var partiets förstanamn i kommunfullmäktigevalet. Den utmaningen skingrade mina tankar en hel del. Dock kände jag att krafterna avtog. Det var nu i början av augusti. Jag var ute och samtalade med människor dagligen, något, som är det mest stimulerande för mig i det politiska arbetet. Många sa: va blek du är, mår Du inte bra? Jag skrev artiklar, något, som varit viktigt för att tydliggöra den ideologiska hemvisten.
Undersökningen var ingen angenäm händelse. Den var både fysiskt och psykiskt ansträngande. Undersökning av tarmarna innebär ofta händelser, som man som patient upplever som genanta. Kommentarerna från personalen var lugnande. Det här är vi ofta med om. Helhetsintrycket av undersökningen var professionaliteten hos personalen.

fredagen den 14:e augusti 2009

Anförande med rubriken "Varför styr Ni inte politiker?"
Boken "Politik på Gott och Ont"
harald.nordlund@swipnet.se

Spårbilar, cancer och språkpolisen

”Borta bra men hemma bäst” är rubriken på en artikel på UNT: s ledarsida. Den handlar om varför så många väljer att hoppa av sina riksdagsuppdrag och i stället ägna sig åt kommunpolitik. Jag har erfarenhet av båda uppdragen och kan förstå varför en del finner riksdagsuppdraget mindre inspirerande. Jämförelsen handlar om riksdagsledamotskap och kommunalrådspost. I kommunerna ägnar man sig åt vardagsnära frågor. I riksdagen är man knapptryckare, enär partiledningarna avgör vad man ska tycka och hur man ska trycka. Lösningen ligger i att avskaffa spärren i personvalet, anser artikelförfattaren. Jag tror inte alls det räcker, om det gör någon skillnad alls.
Partiledningarna kommer även med ett annat personvalssystem fortsätta att styra tyckandet. Eftersom politik är en plattform för karriär kan troheten till överhögheten bli ännu tydligare i framtiden. Det gäller att vara till lags om man ska nå nya positioner.
Alliansbildningar före val gör politiken mindre intressant. Partiledarna kommer överens med varandra. Diskussioner i partigrupperna blir således meningslösa. Detta är ytterligare en förklaring. Varför ser inte tidningarnas skribenter det här sambandet? Och vilket ansvar anser sig media ha när man låter bli att rapportera om det idoga seriösa arbetet från vissa ledamöters sida, men faller för enkla utspel? Det finns exempel på ledamöter, som inte uträttat ett dugg i riksda´n, men som media tecknat en annan bild av.

En insändarskribent kritiserar landstinget för att städpersonalen är för liten vid Akademiska sjukhuset. Kanske det, men det är inte landstingets problem. Landstingets problem är att städföretaget inte fullgör sin uppgift. Landstinget ska kritiseras för att det är alltför smutsigt på sjukhuset, för att man inte följer upp och kontrollerar att företaget lever upp till det avtal, som träffats och för att man inte bryter avtalet och vänder sig till annan entreprenör. Landstinget ska inte bry sig om huruvida städningen sköts av tio eller tvåhundra personer utan om städningen är godtagbar. Det är skillnaden mellan att köpa tjänster och att utföra i egen regi.

Min tidnings ledare handlade häromda´n om statliga chefer och hur självständiga man ska tillåta dem vara. Jag förstår inte problemet. Man anställer välutbildade och erfarna personer. Utrymme måste då finnas för att använda sin kompetens. Fallet Samuelsson borde inte höra hit. Hon har inte tillsatts efter en kompetensprövning utan som tack för vissa politiska insatser. Men förutom att hon för ganska länge sedan visat bristande samarbetsförmåga (enligt vissa medier. Men det kan ju vara korrekt i alla fall.), har hon visat bristande respekt för vår lagstiftning. Till detta kommer ett svalt intresse för naturfrågor. I detta fall har politiken klarat av att utkräva ansvar.

Min tidnings ledare handlar i dag om statliga chefer och hur självständiga man ska tillåta dem vara. Jag förstår inte problemet. Man anställer välutbildade och erfarna personer. Utrymme måste då finnas för att använda sin kompetens. Fallet Samuelsson borde inte höra hit. Hon har inte tillsatts efter en kompetensprövning utan som tack för vissa politiska insatser. Men förutom att hon för ganska länge sedan visat bristande samarbetsförmåga (enligt vissa medier. Men det kan ju vara korrekt i alla fall.), har hon visat bristande respekt för vår lagstiftning. Till detta kommer ett svalt intresse för naturfrågor. I detta fall har politiken klarat av att utkräva ansvar.

Spårbilar i Uppsala, ett sidospår, skriver UNT. Man förordar spårvägar. Kanske är det sådana som är framtiden. Dock är det likväl spännande med ett försök med spårbilsbana. Ett sådant finns förslag på, men kommunstyrelsen avvaktar med att fatta beslut. Det är viktigt att man är säker på vilka de ekonomiska åtagande blir. Annars handlar skriverierna om kommunikation och miljö om Banverkets aviserade avgiftshöjningar. Tåget blir nu ännu mindre konkurrenskraftigt i relation till flyget. I Uppsala gillar politikerna flyg, så här vållar avgiftshöjningarna inga protester, men miljöengagerade har höjt rösterna.

Landstinget är en politiskt styrd organisation, läser jag i en insändare, angående städningen vid Akademiska sjukhuset. Jo, formellt styrs landstinget politiskt, men hade det varit så även i praktiken skulle inte smutsen ha fått framträda som den gjort.

En socialdemokratisk riksdagsledamot, som fått diagnosen bröstcancer, skriver om detta i en nystartad blogg. Min egen upplevelse när jag 1994 fick beskedet cancer var kanske ännu starkare. Under de femton år som förflutit har andelen, som botas ökat avsevärt.
Man går genom olika faser av hopp och förtvivlan. För mig handlade fas ett om att under ganska lång tid varit blek, tidvis med sviktande ork och en inte en riktigt fungerande mage. Man försöker finna förklaringar. Jag ökade konditionsträningen, arbetade mycket för att bekämpa avtagande krafter och köpte olika receptfria preparat för att få ordning på magen. Fortsatte inte att försämras, men inte heller att må bra. Nästa fas ska jag nämna i nästa blogg.

Tack UNT för det positiva reportaget om en del av Uppsala kommuns äldrepolitik, Dalbyhemmet. För några år sedan var hemmet nedläggningshotat. Det som räddade hemmet torde ha varit lokalbefolkningens agerande. Boende i den här kommundelen agerade konstruktivt och kritiskt. Dalbyhemmet är nu ett av landets bästa. Det lönar sig att engagera sig.

Språkpolisen valde slumpmässigt en artikel i dagens tidning. Påpekanden gjordes beträffande:
”Så man kan väl säga att vi kommer att ställa upp i kommun och landstingsvalet här, säger…” Språkpolisen säger att det ska heta antingen ”…….i kommun- respektive landstingsvalet” eller ”….i kommun- och landstingsvalen”
”Vi kommer bara att ställa upp i de kommuner…” ska heta tycker språkpolisen ska heta Vi kommer att ställa upp i bara de kommuner…”
”Men en lika hög siffra är inte otänkbart.” Jo, visst borde meningen lyda ”Men en lika hög siffra är inte otänkbar”
Valfrågor då? ”Generellt så handlar det om….” Valfrågor är pluralis varför tidningen borde skrivit ”Generellt så handlar de om…”

"Politik på Gott och Ont" 150 kr

tisdagen den 11:e augusti 2009

Riksdagsledamöter kliver av

Läser om Pia Kjaersgaard och vad som skulle hända om hon blev kulturminister i Danmark. UNT – ledaren tror att en ministerpost skulle avslöja henne. En minister kan inte göra den typ av utspel, som blivit Kjaersgaards signum. Visst torde det vara så. Det märkliga är att vi så lätt fångas av personer med förmågan att synas och höras, att göra utspel och att bli intressanta massmedialt. Men när man prövas i ett ansvarstagande bleknar personen.

Upphandlingen av städningen vid Akademiska sjukhuset har gjorts av anställda. Sjukhusets styrelse, landstingsstyrelsen, har inte varit inblandad. Ytterligare ett exempel på att den politiska styrningen har stora brister. Det borde vara en självklarhet att beslut i sådana frågor ska fattas av ett politiskt organ.

”Borta bra men hemma bäst” är rubriken på en artikel på UNT: s ledarsida. Den handlar om varför så många väljer att hoppa av sina riksdagsuppdrag och i stället ägna sig åt kommunpolitik. Jag har erfarenhet av båda uppdragen och kan förstå varför en del finner riksdagsuppdraget mindre inspirerande. Jämförelsen handlar om riksdagsledamotskap och kommunalrådspost. I kommunerna ägnar man sig åt vardagsnära frågor. I riksdagen är man knapptryckare, enär partiledningarna avgör vad man ska tycka och hur man ska trycka. Lösningen ligger i att avskaffa spärren i personvalet, anser artikelförfattaren. Jag tror inte alls det räcker, om det gör någon skillnad alls.
Partiledningarna kommer även med ett annat personvalssystem fortsätta att styra tyckandet. Eftersom politik är en plattform för karriär kan troheten till överhögheten bli ännu tydligare i framtiden. Det gäller att vara till lags om man ska nå nya positioner.
Alliansbildningar före val gör politiken mindre intressant. Partiledarna kommer överens med varandra. Diskussioner i partigrupperna blir således meningslösa. Detta är ytterligare en förklaring. Varför ser inte tidningarnas skribenter det här sambandet? Och vilket ansvar anser sig media ha när man låter bli att rapportera om det idoga seriösa arbetet från vissa ledamöters sida, men faller för enkla utspel? Det finns exempel på ledamöter, som inte uträttat ett dugg i riksda´n, men som media tecknat en annan bild av.

En insändarskribent kritiserar landstinget för att städpersonalen är för liten vid Akademiska sjukhuset. Kanske det, men det är inte landstingets problem. Landstingets problem är att städföretaget inte fullgör sin uppgift. Landstinget ska kritiseras för att det är alltför smutsigt på sjukhuset, för att man inte följer upp och kontrollerar att företaget lever upp till det avtal, som träffats och för att man inte bryter avtalet och vänder sig till annan entreprenör. Landstinget ska inte bry sig om huruvida städningen sköts av tio eller tvåhundra personer utan om städningen är godtagbar. Det är skillnaden mellan att köpa tjänster och att utföra i egen regi.

Håller gärna föredrag om politisk styrning

lördagen den 8:e augusti 2009

Ett enda borgerligt parti?

Även i dag vill jag komplimentera UNT: s ledarsida. Ett stärkt samarbete har bara en vinnare, lyder rubriken.
Det finns en spännvidd i den borgerliga regeringen. En bredd som har sin grund i ideologiskt skilda synsätt. Den bredden ska vi vara rädda om. Men partiledningarna är inte rädda om den. UNT: s fråga: ”Är makten verkligen allt, betyder det egna partiets idéer verkligen ingenting?” är befogad. Samtliga sex partiledare plus två språkrör har gett svaret. Ja, makten är verkligen allt. Invändningen mot mitt påstående är att i opposition kan man inte alls påverka. Jag tror att detta är ett helt felaktigt synsätt. Ett socialliberalt parti, som suddar ut sin profil medverkar i en politik, som formuleras av det stora partiet. Ett socialliberalt parti kan i opposition profilera sig. Min slutsats blir att jag vill hellre ha ett profilerat Folkpartiet i opposition än ett Folkpartiet med utsuddad profil.
Tack UNT för meningen: ”För i ärlighetens namn, hur spännande blir valet mellan ett socialdemokratiskt parti, vars enda bärande idé är att sitta vid makten, och ett stort borgerligt parti som drivs av exakt samma tanke, låt vara i en något annorlunda paketering?”
Och, vill jag tillägga, hur demokratiskt är det att säga, vi är överens om det mesta, och i nästa andetag ge intryck av att det har betydelse vilket parti man röstar på.

Tack också för Kersti Kollbergs ”Perspektiv” på timbroideologen Idergards kritik mot kommunala prioriteringar. Inte nog med att Idergard rör ihop investeringar och driftspengar. Han har i sin debattartikel använt sig av påståenden, vars sanningshalt kan ifrågasättas.
Idergard anser sig också veta vad som är välfärd. Innehållet i begreppet varierar väl från individ till individ, vilket måste betyda att individen formar själv sin välfärd. Politikens uppgift är att skapa förutsättningar för alla att skapa sig sin välfärd. Kultur ingår inte i dessa förutsättningar, tycks Idergard anse. För mig är en kommuns utbud av kultur lika viktigt som det Idergard kallar kärnverksamheter.
Visst kan vissa byggen, vissa investeringar ifrågasättas. Men i en kommuns politik ingår som en viktig del att skapa ekonomiskt utrymme för välfärdsskapande förutsättningar. En konferensanläggning kan i något fall bedömas bidra till att öka det ekonomiska utrymmet.
Som socialliberal tar jag avstånd från de försök från högerkrafter att göra all kulturverksamhet till en vara på en marknad.

Utse Bengt Westerberg eller Anders Wijkman till landshövding i Uppsala län

torsdagen den 6:e augusti 2009

Avskaffa atomvapnen

Jag hoppas innerligt att debattartikeln i dagens UNT läses av många, inte minst av våra riksdagsledamöter. Artikeln handlar om nödvändigheten av att få bort alla kärnvapen. Skribenten Hans Levander beskriver det hot kärnvapen utgör, men tror att det är möjligt att avskaffa vapnen. En förutsättning är att EU – parlamentariker i alla partier driver frågan. Själv har jag svårt att förstå varför det inte sker redan. Politiker profilerar sig i olika frågor men vilka gör det i kärnvapenfrågan och vem profilerar sig i frågor om att sprida en ickevåldskultur. Levanders uppmaning att ta kontakt med sina EU – parlamentariker är bra, men det är beklagligt att den behövs.
Andra ljus i kärnvapenmörkret är ansträngningarna från den nya politiska ledningen i USA.
Jag hoppas också att UNT: s citat av Steven Leeper, ledare för Hiroshimas freds- och kulturfond, idag på Hiroshimadagen, läses av många. ”Horoshima säger det uppenbara: att atombomben är ett fruktansvärt vapen, att det aldrig får hända igen och att vi borde leva i fred….men Hiroshima säger inte hur vi ska samla kraft för att rösta bort krigshetsare eller hur vi kan stoppa oss själva från att döda varandra. Ska vi lyckas med att ersätta en krigskultur med en fredskultur krävs envishet och att vi håller huvudet kallt.”
Jag vill uppmana till att i kommande val rösta bort, inte bara krigshetsare, utan också politiker, som inte agerar för en ickevåldskultur.

Varför bedrev Samuelsson centerpolitik?

onsdagen den 5:e augusti 2009

Det oundvikliga

Samuelsson får lämna sin landshövdingepost. Det var oundvikligt. Hennes uttalanden var oprofessionella. Hennes uppfattning att man kan ge vissa personer gräddfiler var ännu värre och värst var okänsligheten för och ointresset av det som strandskyddslagen är till för. Min förhoppning är att hennes agerande ska vara hämmande när andra hövdingar frestas att medge dispens.
"Politik på Gott och Ont" av H.N.

tisdagen den 4:e augusti 2009

Skitigt på Akademiska sjukhuset

I idrottsvärlden är idrottarens kropp någonting annat än personen själv. Kanske måste det vara så för att prestera på världsnivå. ”Jag tror det kommer att gå bra, för kroppen känns bra nu” ”Jag tror inte att min kropp klarar av det”, sa en viss trestegshoppare i går. Sälla heter det att jag inte är tillräckligt stark, eller jag är inte bättre än så här. Hänger det samman med den negativa attityd många har. Alla meningar inleds med ”nej”. ”Hur var loppet?”, frågar journalisten. ”Nä, det här var det bästa i år.” Är Du fortfarande skadad? Nä, ja det gör väldigt ont.

Ur språkpolisens register: I en artikel ”Yoga i tropisk hetta” heter det: ”Den här gången lyckas jag nästan andas med hela tiden under den inledande andningsövningen.” Hur gick det, undrar jag nu. Han lyckades nästan andas. Nåja, visst förstår jag att journalisten menade ”.. nästan hela tiden..” Men varför skrev hon inte det?

Publiciteten kring urusel städning på Akademiska sjukhuset fortsätter. Det är bra, men jag skäms för att vara landstingspolitiker. Ännu ett bevis på att det finns stora brister i den politiska styrningen. Som ordförande i länets patientnämnd anser jag det vara helt oacceptabelt. Man måste väl kunna säga upp ett avtal, som inte efterlevs. I sjukvården blir man allt bättre på att se till att desinficera händer och ha kläder, som så lite som möjligt för bakterier vidare. Men ren smuts på golv och toaletter negligeras.

lördagen den 1:e augusti 2009

Mest om Samuelsson

Inte sällan känner jag hopp när jag läser debattartiklar i min dagstidning. I går en artikel av Liberala studenters i Uppsala ordförande som skriver att regeringen måste ta chansen att nu under Sveriges ordförandeskap minska risken för kärnvapenspridning i världen.

Mats Odell ska nu ta landshövdingen och förra miljöpartispråkröret Marianne Samuelsson i örat. Jag vill inte att det sker bokstavligt. Inga misstag ska orsaka våld. Men jag hoppas att inställningen: ”Vi kan inte bara ha människor som vandrar på stranden. Det kan man ju inte överleva på.”, leder till att man ser till att Samuelsson får göra något annat än att vara landshövding.
Landshövding Samuelsson försvaras av, bland andra, förre landshövdingen Adelsohn. Cyniskt och okunnigt gör han jämförelse mellan ärendet om byggande på strand på Gotland och ett utskänkningsärende i Stockholm. Skönt att i dag kunna konstatera att det finns någon landshövding med större känsla för natur än förra miljöpartispråkröret Samuelsson har, nämligen Björn Eriksson, som sagt, bland annat, ”Man kan inte i myndighetsutövning göra skillnad mellan individer, rik eller fattig.” Nu väntar jag på att Uppsala läns landshövding, som inte brukar akta sig för att tycka till, ska kritisera Samuelsson och tala om, inte bara det korrupta i hennes agerande, utan också upplysa om varför vi har de strandskyddsbestämmelser vi har.
Förutom att landshövding Samuelsson är okunnig om och ointresserad av naturfrågor har hon dålig känsla för språket. Hon har talat om att Volvochefen vill göra åtgärder. Hur gör man en åtgärd? I ordet åtgärd ligger väl en form av ordet göra. Men detta dock en petitess med tanke på fadäsen i sakfrågan.
Förresten är det kanske fånigt att reagera på stavnings- och andra språkfel, alldenstund man själv gör sig skyldig då och då. Spelar det någon roll att man, som UNT häromdagen, skriver hetsk fast ordet stavas hätsk?

Det som i gårdagens tidning berör mig starkast är Maria Ripenbergs artikel ”Om piskandet ändå upphörde…” Den tar upp de vidriga förhållandena i Sudan. Främst kvinnor och barn har en svår situation. Piskandet av kvinnor är ett av brotten mot mänskliga rättigheter. Vi kan göra en insats för dessa kvinnor och barn genom att oftare än vi gör fördöma våld och nämna, bland andra, Sudan som avskräckande exempel.