fredag 30 april 2010

Gör nå´t åt patientsäkerheten

Nu krävs omedelbara åtgärder

Sjukvården är tillsammans med kärnkraftsindustrin och flyget en högriskverksamhet. På initierat håll bedömer man att sjukvården ligger 20 år efter i fråga om strukturerat säkerhetsarbete. Man ser, i första hand, flyget som förebild i fråga om säkerhetsarbete och hämtar idéer därifrån.
Landstingets revisorer riktade 2005 kritik mot den S – ledda majoriteten för brister i patientsäkerheten och mot brister beträffande uppföljningen. Kritiken har därefter upprepats vid flera tillfällen.

Detta skrev jag i går till två landstingsråd:
I min egenskap av ordförande i Patientnämnden finner jag nu anledning att reagera med anledning av de signaler, som kommer från akuten vid Akademiska sjukhuset om ibland kaotisk situation och hot mot patientsäkerheten.
Min lojalitet måste alltid riktas mot patienterna. Jag vill därför begära av Er att
efter samråd mellan landstingets tjänstemannaledning, politisk ledning och ansvariga vid Akademiska sjukhuset, åtgärder, som är ägnade att tillförsäkra patienterna vid akuten hög grad av säkerhet, vidtas omedelbart.

Patientsäkerheten måste värnas till varje pris.

Harald Nordlund
Ordförande i Patientnämnden

onsdag 28 april 2010

CUF - ordföranden ointresserad

CUF: s ordförande sa härom kvällen att frågan om våra vargar är för honom ointressant. Och det är ju i kort samnmanfattning Centerns politik. Skillnaden mellan denne unge centerpartist och partiledningen är att den förstnämnde är ärlig. Den här bilden är numera tydlig. Det som fortsätter att förbrylla, åtminstone mig, är att partiet i media omnämns som ett miljöparti. Förvåning nummer två är att övriga allianspartier avstår från att driva natur- och miljöfrågorna med hänvisning till att det får Cenytern göra.
Det här har nu Moderaterna upptäckt, alltså bristen på miljöpolitik och börjar kalla sig, inte bara ett arbetarparti utan, ett miljöparti. Fortsättningen blir intressant.

fredag 23 april 2010

Ta upp kampen mot kemikalier

Vi talar för tyst om det hot mot hälsa och miljö, som kemikalier står för. Kanske beror det främst på att vi inte vet tillräckligt mycket om hotet. Tänk om de flesta fick klart för sig att vi årligen tillför kretsloppet 30 miljarder kg miljö- och hälsofarliga ämnen. Då skulle vi få en reaktion. Utöver att vi använder miljö- och hälsofarliga ämnen finns också brandfarliga.
Men testar man inte i samband med att kemikalier används i produkter. Nej, bara ett fåtal förhandsprövas. Inom EU har man i fråga om beslut tagit steg framåt genom det som benämns REACH och som innebär, i korthet, att alla kemikalier ska registreras, utvärderas och ibland godkännas. Där är vi långt ifrån i praktiken och kravet gäller bara stora mängder.
Många farliga ämnen finns i vårt blod, i vår urin och i bröstmjölk. När man i vårt landsting tog prover på 15 personer (år 2007) visade alla att man hade tungmetaller och nästan alla hade mjukgörare och syntetiska mysker. Triklosan och bisfenol-A fann man också.
Det behövs åtgärder och politisk styrning som fortsättning på REACH. Kemikaliehotet är överhängande, inte minst med tanke på att 90% av de ämnen, som används är kunskapen liten eller obefintlig. Dessutom vet vi inte heller var ämnena förekommer.
Politiska beslut, javisst, men vi alla måste ställa krav nät vi inhandlar. Förutsättningen för att detta ska bli verklighet är ökad kunskap. Som vanligt, vill jag påstå. Men vem tar ansvar för kunskapsspridningen?

tisdag 20 april 2010

Socialliberalismen har alltid utmaningar

Socialliberalismens utmaningar handlar om att undanröja ofärd. Betyder inte det att med stigande levnadsstandard minskar behover av en socialliberal politik? Mitt svar är nej. Ofärden kan kläs i ord, som våld, krig, frånvaro av demokrati, försämrad miljö och hot mot naturen. Ofärden handlar om även utsatthet i form av sämre förutsättningar för vissa än för andra och om brist på kunskap. Behovet av, till exempel, satsning på utbildning och forskning upphör aldrig, liksom behovet av kamp för demokrati och mot våld.
Med tiden förändras formerna för våra solidariska insatser. Socialliberalismen ska vara den kraft, som har förmåga att anpassa formerna för politikens ingripande. I dag är svårt att i den aktuells debatten finna visioner om politikens anpassning och framtida utmaningar.
Nuvarande alliansbildningar, vars främsta syfte är att nå makten utan visioner om vad den ska användas till, försvårar anpassning och visionsskapande. För oss socialliberaler ska det viktiga vara att åstadkomma resultat, att nå vissa mål. Det är inte självklart att långtgående kompromisser mellan vissa partier före val, för att med samma partier kunna bilda regering efter valet, är bästa vägen för att nå målen. Det kan rent av vara så att en tydlig och ärlig politik i opposition kan nå längre.
Ett parti i opposition kan genom kompromisser med en regering ibland åstadkomma stora resultat. Men varför ska ett oppositionsparti på det sättet hjälpa en regering? Ja, så är vi där igen. Det är väl resultaten som är det viktiga. Jag är övertygad om att ett parti vinner större förtroende genom konstruktivt och tydligt agerande än genom att ägna sig åt att tydliggöra motståndarens misstag och brister.
I årets val måste vi gå samman för att åstadkomma en ökad representation med politiker, som ärligt står för de socialliberala värdena. Det blir inte lättare efter att en del personer med tydlig ideologisk profil utmanövrerats i nomineringsprocessen.
Ett rykte säger att ett alliansparti krävde av ett annat att inte nominera viss person till en viss styrelse i ett landsting. Jag hoppas att det inte finns någon halt av sanning i ryktet

måndag 12 april 2010

Verkligheten ännu mer dyster än bilden i Agenda

Tittade på Agenda i går kväll. I inslaget om partipiskan i riksda´n blev tydligt vad jag skrivit om många gånger. Det finns ingen vilja och strävan att ta tillvara idéer hos enskilda ledamöter. Strävan är taburetterna. Närvarande politiker i studion lyckades dåligt försvara den ordning, som råder. Man måste i ett samarbete kompromissa och det är viktigt att ledamöterna ställer upp på de kompromisser, som ingås, sa man. Det är just här felet ligger. Partiledaren och partiledningen går iväg och möter andra partiers partiledare och partiledning, träffar överenskommelse och går sedan till sin grupp och kräver följsamhet av ledamöterna.
Naturligtvis måste ordningen vara den omvända. Partiledningen måste se till att frågorna diskuteras i den egna gruppen, ledamöterna tydliggör sin inställning och därefter träffas överenskommelse med andra partier varvid hänsyn tas till kända ståndpunkter hos ledamöterna.
Den här bristande respekten för en demokratisk ordning präglar allt mer andra politiska sammanhang än riksdagen. Den är tydlig i, till exempel, landstinget. Samråd förekommer sparsamt. Personer med synpunkter, som avviker, betraktas inte som tillgångar i en intern debatt.
Bilden, som målades upp i Agenda var dyster. Verkligheten är ännu mer dyster.

söndag 11 april 2010

Viktigt med personvalet i september

Kanske mer angeläget än någonsin att nu få plats för miljöengagerade politiker i Sveriges riksdag. Vi socialliberaler har möjlighet att öka representationen avsevärt, men det krävs att några "kryssar sig förbi".
Många upplever i dag ett tilltagande kompetensförakt. Många upplever att färdigheter i marknadsföring av sin egen person är mer betydelsefull. Det här kan bli ett stort demokratiskt problem. Partierna måste anstränga sig för att tillvarata kompetensresurser. Först när det sker får vi en öppenhet i vilken alla röster blir hörda. Vi måste motverka de inslag av diskriminering, som visar sig, och vi måste ta avstånd från politiker, som visar arrogans och okunnighet. Vi måste engagera oss för att förhindra upprepning av uteslutning av engagerade personer för att de betraktas som obekväma. Politiken behöver fler obekväma.
Jag tänker då inte på sådana politiker som moderatriksdagsmannen, som väl nu är politisk vilde och som tror att kohandel och utpressning är synonyma begrepp. Jag tänker på personer, som följer spelregler, men vågar föra fram även obekväma ståndpunkter och därigenom försämra sina karriärmöjligheter.
Kanske kan vi socialliberaler i Uppsala län lyckas.

onsdag 7 april 2010

Vi behöver fler K G Hammar

Jag blev både besviken och ingavs hopp när jag lyssnade på en debatt i TV i går kväll. Hoppet ingavs av, i första hand, K G Hammar. Men när jag hör politiker försvara vapenförsäljning till vissa andra länder med att man där beslutat i demokratisk ordning och att dessa beslut ska vi inte lägga oss i, då blir jag besviken. Politiker är brett eniga om att i vissa andra sammanhang ska vi påverka andra länder i en riktning vi anser riktig. Men när det gäller dödande och våld som metod för att lösa konflikter då ska vi inte bry oss.
Kampen mot våldet måste få stöd av våra politiker, men då kan inte dessa visa den dubbelmoral man nu gör. Våra politiker måste börja reagera mot allt våld. Våra politiker måste ta tydligt avstånd från våld som konfliktlösningsmetod.
Efter debatten i går står hoppet, inte till våra politiker, utan till personer som K G Hammar.

tisdag 6 april 2010

Sprickor i välfärdsbygget

När jag senast tillbringade några timmar på Akademiska sjukhuset för att samtala med patienter lyssnade jag på Birger, 83 år, sa han att han är. Han såg inte ut att vara en dag över 70. Han hade besökt sin fru, som låg inne för benbrott och som har en begynnande demens. Hans bekymmer var att hon inte kan bo kvar hemma särskilt länge till, men att han inte kan få dela nytt boende med henne. Han är för frisk.
Jag har funderat en hel del på detta. Ska vi uppta resurser, för andra som behöver dem bättre, för friska personer. Min socialliberala kompass säger att det är självklart att makarna ska få följas åt till ett nytt boende. Det handlar inte om att ta resurser för andra, som behöver dem bättre. Alla som är i behov av särskilt boende ska få det, och samhället ska inte ha rätt att skilja makar åt mot deras vilja.
Vi har fortfarande år 2010 sprickor i välfärdsbygget. Vi behöver samla de socialliberala krafterna för att täta sprickorna. Vi ska i valrörelsen stödja de kandidater, som har den socialliberala kompassen inbyggd.

torsdag 1 april 2010

Naturens år?

Då och då utlyser FN ett år eller ett årtionde för någonting. Effekt uppstår dock först sedan medlemmarna gjort någonting. Besluetet i Fn leder inte automatiskt till avsedda resultat. Ett lysande exempel är Åtiondet för världens barn och som handlar om ickevåld. Årtiondet är snart till ända. Men vead har gjorts? I Sverige i stort sett ingenting.
"2010 har utlysts av FN som det internationella året för biologisk mångfald. Samverkansgruppen för Naturens år 2010 (www.naturensar.se) med ett stort antal organisationer samlas under året kring temat och genomför massor av utåtriktade aktiviteter. Svenska turistföreningen, Friluftsfrämjandet, Naturvårdsverket, länsstyrelser, studieförbund med flera har kanaler till allmänheten men behöver naturvägledarnas hjälp och inspiration att hitta berättelserna och metoderna som förklarar och berör."
Hur kommer regeringen att bidra till att Naturens år uppmärksammas?