tisdag 27 juli 2010

Sjukvården är felorganiserad

Den här artikeln har jag i dagens UNT
Jag tror att talet om att sjukvården är dyr och ineffektiv bygger på kunskapsbrist. Sjukvården har, under de senaste tjugo åren, genomgått en produktivitetsförbättring. Vårdarbetet utförs av färre anställda men med högre utbildning och med tillgång till mer avancerad teknisk utrustning och nya diagnos- och behandlingsmetoder. Bristerna i dagens sjukvård beror oftast på felaktig organisation eller missriktade prioriteringar och handlar om, i första hand, långa vårdköer och svårigheter att snabbt och enkelt få kontakt med sin egenläkare. Under de senaste tre åren har dock förbättringar skett.

Fakta som illustrerar utvecklingen är, till exempel, att 1990 genomfördes 30 000 gråstarrsoperationer mot över 70 000 i dag, en mycket kraftig ökning av antalet höftledsoperationer och minskning av medelvårdtiden. Detta har alltså skett utan ökning av antalet anställda. Kostnadsökningen har inte heller varit högre än i andra länder. En jämförelse med övriga EU – länder visar att kostnaderna för svensk sjukvård är ungefär som genomsnittet. Vi måste emellertid inse och räkna med att kostnaderna för sjukvården kommer att utgöra en allt större del av BNP, som en följd av ökningen av antalet äldre och förbättrade diagnosmetoder. Dagens politiker måste ta ställning till detta. Om vi skall undvika att kostnaderna för sjukvården leder till minskad andel av BNP för vissa andra sektorer måste vi emellertid ha en fortsatt ekonomisk tillväxt, mätt i BNP – termer. Uppdraget är inte enkelt i en tid när vi måste ifrågasätta en tillväxt, som innebär att vi fortsätter att tära på jordens resurser och sålunda kanske inte är en verklig tillväxt.

De vetenskapliga framstegen skall tas till vara. I kontakten mellan vården och patienten har möjligheterna med sociala medier hittills inte utnyttjats. Journaler finns nu i datorer och inte i pappersarkiv,. Det är dock en besvärande brist att olika journal- och andra informationssystem, inte kan kommunicera med varandra.
IT handlar om, inte bara medicinsk apparatur utan också om kommunikation mellan vårdgivare och patient. De största bristerna i dag återfinns oftast i det som berör den enskilda människans behov närmast. Det syns i tillgängligheten till primärvård, i omsorgen om de multisjuka äldre, i onödiga köer och i att psykiatrin och missbrukarvården är eftersatta.

Äldrevården och handikappomsorgen, där inslaget av personalintensiv omvårdnad är stort, ökar sin andel av BNP. Samtidigt ställer vi krav på den teknikintensiva sjukvården att den stegvis skall ge mer vård för varje satsad krona och fortsätta att, som den gjort under lång tid, klara sina uppgifter inom en i huvudsak oförändrad del av BNP. Vi måste emellertid inse att detta krav är, på längre sikt, inte realistiskt.

Åldersstrukturen ändras. Från början av 2020 - talet får vi ett par årtionden med onormalt stora kostnader för äldrevård och sjukvård, eftersom vi blir fler äldre, även om vi samtidigt blir allt friskare. Politiken måste därför redan nu skapa förutsättningar för att möta behov, som detta medför. En lång framförhållning i planeringen av boende för äldre liksom för sjukvård i även andra former än sjukhusvård är exempel på nödvändiga åtgärder.

Det är inte bara pengar, som utgör förutsättning för en god hälsa bland medborgarna. Det som förebyggs behöver inte botas. Min socialliberala vision är att alla människor skall kunna påverka sin hälsa genom egna välgrundade val. Politikens uppgift är att stödja och skapa goda förutsättningar för dessa val, inte att styra människors sätt att leva. En väl fungerande generell välfärdspolitik utgör grunden för en god folkhälsa. Folkhälsopolitiken kan och måste utvecklas. Motion, rätt kost och information om rökningens, alkoholens och fetmans negativa inverkan är viktiga steg mot målet att nå en god hälsa. En långsiktig och målinriktad miljöpolitik för, till exempel, minskad luftförorening, minskat buller, minskad användning av kemikalier och, inte minst, användningen av naturen i vården och för rekreation. När fler mår bättre minskar behovet av vård.

Egenläkarmodellen måste utvecklas. Kärnpunkten är som tidigare att alla får rätt att välja och byta egen läkare. Primärvården skall kunna klara cirka 90% av alla kontakter med sjukvården. Detta visar, bland annat erfarenheter i Norge. Egenläkaren skall ge patienten fast läkarkontakt och förebygga det som annars skulle behöva botas. Egenläkaren blir då också något av en lots i sjukvårdssystemet, så att inte patienten får söka sig mellan olika kliniker och läkare utan att någon av dessa har en samlad bild av patientens hälsa. Egenläkaren ges kontroll över patientens samlade journaler och läkemedelsanvändning. Den andra sidan av samma sak är att en bra egenläkare minskar risken för felaktig användning av sjukförsäkringen och fel- eller överanvändning av läkemedel.

Byråkraterna ska tillse att givna uppdrag verkställs och uppsatta mål uppnås. Inga andra än sjukvårdspersonal och patient ska lägga sig i frågor om behandlingsmetoder och utförandet av vården. Politiker ska begränsa sig till att ständigt kommunicera med professionen, beskriva vad pengarna ska användas till och kontrollera att verkligheten överensstämmer med vad man beslutat. En landstingsstyrelse, som ger uppdrag och styrelser för verksamheterna, som ansvarar för att uppdragen genomförs, är vad som krävs. En följd torde bli minskat antal politiker. Men säger då många; landstinget är en demokratisk och en solidaritetsorganisation. Vad händer med demokratin om den politiska makten koncentreras?

Det är, enligt min mening, inte antalet politiker, som avgör graden av demokrati och solidaritet, utan främst följande tre faktorer: effektiviteten och tydligheten i styrningen, länsbornas möjligheter att göra sin röst hörd och patientens möjligheter att framföra både positiva och negativa synpunkter på vård och behandling. Politisk styrning måste emellertid handla mer om incitament än om föreskrifter. Den förändring av den politiska organisationen jag anser nödvändig möjliggör detta och innebär en bättre organiserad landstingspolitik.

måndag 26 juli 2010

Åldrandet och makten

En av de viktigaste utmaningarna i äldrepolitiken är att bryta det tabu som finns mellan åldrande och makt. SOM - institutet vid Göteborgs universitet har visat att det finns en tydlig uppfattning att äldre människors erfarenheter inte tas till vara i dagens Sverige. Men det finns också en uppfattning att äldre människor inte ska ha mer politisk makt.
De politiska partierna måste ta ansvar för att ändra på attityder. Åldersgrupper får inte ställas mot varandra.
En lika viktig utmaning är hur resurser ska fördelas och hur behov av vård och omsorg ska kunna förebyggas och tillgodoses. Utmaningarna hadlar om grundläggande värdefrågor.

söndag 25 juli 2010

Avslutning yttrande Senior 2005

Det skall vara en självklarhet att vårdtagare och personal
kan kommunicera med varandra. Staten bör ge kommunerna stimulansbidrag
för åtgärder som ger erforderliga språkkunskaper.
Större uppmärksamhet måste ägnas även behovet av utbildning om
vissa särskilt utsatta gruppers situation.
Särskilda boendeformer och hemtjänsten har varit ett lokalt
monopol. Det har inte varit naturligt att individen har kunnat välja
mellan olika vårdföretag. Detta är inte en privatisering. Jag är kritisk
till de politiker som medvetet använder begreppet privatisering
i syfte att förhindra att individen ges makten över sitt liv. Inom
ramen för en solidarisk finansiering borde det vara naturligt att
individen själv eller genom ombud kan välja service och vård.
SOU 2003:91 Reservationer och särskilda yttranden
549
Denna valfrihetsprincip bör i fråga om boende och hemtjänst skrivas
in i socialtjänstlagen.
Offentliga sektorns kanske viktigaste roll är att skapa förutsättningar
och skapa värden för individen. Så stora värden som möjligt
ska skapas med de resurser som är tillgängliga. För att kunna öka
de värden som skapas måste nya arbetssätt införas och det offentliga
åtagandet och styrningen tydliggöras.
Beredningen ger intryck av att resursernas storlek är givna.
Resursernas storlek är ju emellertid beroende av, i första hand,
vilken politik som förs för att skapa ekonomisk tillväxt och vilken
skattepolitik som förs. En socialliberal politik är en politik för både
tillväxt och för omfattande solidariskt ansvar i välfärdspolitiken.

"USA och Sydkoreas övning har startat" skriver DN. Att Sydkoreas övning har startat förstår jag, men vad har USA startat? Kanske menar DN: "USA: s och Sydkoreas övning har startat."

onsdag 21 juli 2010

forts. Äldrepolitik

Omorganisationer tillgrips ofta för att vända blickarna från mer eller mindre tydligt identifierade problem. I sådana omorganisationer är perspektivet sällan individens.
Med individen i centrum är det lätt att konstatera att kvaliteten kan kraftigt påverkas om individen har lätt att göra sig hörd, genom till exempel en äldreombudsman, om resurserna följer indiveden, om äldrevårdscentra inrättas och om det råder fungerande konkurrens och om det råderdet finns fungerande konkurrens, det vill säga att det finns många utförare. Det är viktigt att det på samma lokala arbetsmarknad finns olika huvudmän så att det finns flera arbetsgivare att välja mellan. Vi måste också vara öppna för att möta efterfrågan på personal, inte bara genom att anställa nyutexaminerade, utan också genom att anställa personer med annan bakgrund och viss kompletterande utbildning.
Vid organiserandet av vården är det viktigt att vägledas av den forskning som visar att med ett omfattande eget ansvar hos personal blir arbetstillfredsställelsen bättre och därmed kvaliteten högre.

måndag 19 juli 2010

Brist på vårdplatser en patientsäkerhetsfråga.

Bristen på vårdplatser vid Akademiska sjukhuset minskar patientsäkerheten. Dels är det inhumant att sjuka personer inte får en vård som sjukdomen kräver dels ökar riskerna för infektioner, som även de utgör hot mot patientsäkerheten.
Om jag var ansvarig politiker skulle jag omedelbart sätta mig ner med ansvariga vid sjukhuset för att dels utröna grunden för det larm som utfärdats från läkarföreningen och dels för att samtala om vilka förändringar professionen avser vidta liksom vilka politiska beslut, som erfordras.

Vi behöver allianser för framtidsfrågorna

För att skapa mer av sammanhållning mellan generationer och för att undvika framtida svåra generationsmotsättningar är det viktigt att ett antal omotiverade uppdelningar av människor beroende på ålder blir uppdelningar med avseende på intresseinriktning. Kommer det att i framtiden finnas särskilda ungdomsorganisationer inom de politiska partierna? Kommer människor som uppnått en viss ålder att organisera sig i pensionärsorganisationer? Unga politiker borde kunna driva frågor inom äldrepolitiken tillsammans med äldre och äldre personer borde kunna med fördel engagera sig i, till exempel, internationell politik eller i natur- och miljöpolitik tillsammans med unga.
Något helt annat:
Jag har så svårt att hänga med i vissa resonemang kring alliansbildningar. Jo, jag är medveten om att det kan bero på mig. I samma artikel kam man läsa om dels vikten av att en allians visar total enighet och att, som en följd av detta resonemang, makten är det primära, dels vikten av att mindre partier kan hävda sig mot ett stort.
Ska, till exempel, Folkpartiet och Centern slås ihop till ett parti för att bättre hävda sig mot Moderaterna? Är det motiverat ur styrkesynpunkt? Blir det nya starkare än summan av de två i dag? Ingenting talar för att svaret är ja. Är det motiverat ur en ideologisk synpunkt? Mitt svar är nej. Centern är ett i grunden konservativt parti och ett parti, som inte sätter natur- och miljöfrågor högt. I konflikter mellan å ena sidan natur och miljö och å andra sidan näringslivsintressen ställer man sig nästan alltid på de sistnämndas sida.
Folkpartiet ska vara en radikal kraft i politiken. FP ska vara den kraft, som för fram de stora framtidsfrågorna. Hit hör frågorna om hur vi stoppar utarmningen av den biologiska mångfalden, hur vi medverkar till att stoppa klimatförändringarna, hur vi tar ett gemensamt ansvar för utsatta människor, hur vi på politisk väg kan skapa ett kulturutbud, som når alla, hur vi förnyar demokratin i vårt eget land och sprider den till andra länder, hur vi medverkar till att sprida en ickevåldskultur o.s.v.
Vi behöver allianser - för de stora framtidsfrågorna.

torsdag 15 juli 2010

Fortsättning särskilt yttrande om äldrepolitiken

Riv ålderstrappan och bryt åldersbarriärer
Är det kategoritänkande som präglar vårt samhälle ett uttryck för förakt för kunskap och erfarenhet? Mitt svar är: ja. Vi hat tidigt fått lära oss att förnyelse är lika med föryngring och vid uppnådd viss ålder är man passé, utan hänsyn till individens förmåga.
För att bryta dagens mönster krävs både regel- och lagändringar och ändrade attityderliksom stimulanser för att, till exempel, anställa äldre arbetskraft. Det nya pensionssystemet innehåller ekonomiska stimulanser för den enskilde som vill arbeta efter 61 års ålder.
Nya ekonomiska incitament för att fortsätta att arbeta efter 61 års ålder kan vara motiverade, men bör anstå tills erfarenheter av pensionssystemets effekter vunnits. Möten mellan generationer måste underlättas. Seniorboende kan, till exempel, i större utsträckning sambyggas med daghem och möjligheter för äldre att arbeta med barn underlättas.

söndag 11 juli 2010

Tack Ulrika Knutsson

Tack Ulrika Knutsson för Ditt kåseri i Godmorgon världen.
Det var en hyllning till Ingrid Segerstedt Wiberg, det var en beskrivning av socialliberalism, det var en påminnelse om den tid då Folkpartiet profilerade sig som ett parti för utsatta människor och ett mjukisparti och som myntade benämningen borgerlig vänster.
Benämningen var adekvat då. I dag vill jag inte hävda att de frågor, som Ingrid S W drev är vänsterfrågor i dag; men dom är socialliberala.
Den liberalism som utvecklats till dagens socialliberalism kännetecknas av kamp för fred och demokrati, internationell solidaritet, solidaritet med kommande generationer, frihandel, generell välfärdspolitik, utbildningens och forskningens betydelse för vårt lands välfärd och en reglerad marknadsekonomi. Detta är vad jag alltid skriver när jag ska beskriva min syn på politikens innehåll. Så här talade också Ingrid S W. Socialliberaler vill se förändringar, som följer av öppen reflektion och av dialog. Hon lämnade Folkpartiet några år före sin bortgång.

Positionen den borgerliga vänstern lämnade folkpartiet successivt efter Westerbergepoken. Att vara en del av regeringen anses av nuvarande partiledning vara enda förutsättningen för att påverka. Valet tycks ha stått mellan att i opposition utmejsla den socialliberala profilen och att ingå i en regering där profilen är smalare. För mig är det självklart att eftersträva makten, men inte för dess egen skull utan för att påverka politiken i den egna riktningen så långt det är möjligt. Vägvalet är inte självklart. Jag tror att även Ingrid S W tänkte så här.

lördag 10 juli 2010

100 steg

Forts.:
Utredningen är ett mycket bra underlag för att skapa den nödvändiga debatten om hur vi river ålderstrappan och åldersbarriärer och som syftar till att förändra attityder. Den är också ett bra underlag för debatt om det solidariska ansvaret och om politikerrollen.
Beredningen behandlar inte personalfrågorna och organisationdfrågorna, som i första hand rör vård- och omsorgsområdet.Eftersomdessa emellertid är av stor betydelse i äldrepolitiken lämnar jag här några synpunkter.
En omständighet som varit besvärande för beredningen har varit att företrädare för regeringen (socialdemokratisk minoritetsregering. Min anm. här). i vissa väsentliga delfrågor, låtit göra separata utredningar eller gjort uttalanden som föregripit beredningens arbete..Detta har i viss mån lett till att den bredare diskussion som beredningen söker åstadkomma i stället har kommit att handla om enskildheter och sålunda flyttat uppmärksamheten från helheten och det samband somfinns mellan förslag och åtgärder.

fredag 9 juli 2010

Välfärdsdebatten behövs

Fortsättning på det förra inlägget om särskilt yttrande om äldrepolitik.
"Till detta kommer att det som borde vara politikers huvuduppgifter, besluta om omfattningen av solidarisk finansiering, formulera mål, följa upp och utkräva ansvar, ägnas litet intresse.
En större tydlighet behövs också i den politiska debatten om innebörden av begreppet välfärdspolitik, ett begrepp som har olika innebörd för de olika politiska partierna.
För oss socialliberaler är ett av välfärdspolitikens främsta syften att kompensera de medborgare som tillfälligt eller permanent, och i huvudsak utan egen förskyllan, saknar tillräckliga resurser för att i rimlig grad kunna kontrollera och styra sina liv. Uppfattningen om vad som är välfärd varierar. Det är, anser vi, inte en politisk att definiera vad välfärd, eller livskvalitet eller lycka, är för enskilda individer. Enklare än att komma överens om vad välfärd är, är att bli någorlunda överens om vad som är ofärd. Utgångspunkten för välfärdspolitiken är därför framför allt att försöka undanröja ofärd. I det gemensamma ansvaret ingår också att skapa förutsättningar för den enskildes egen planering och egetansvarstagande för ett aktivt åldrande."

onsdag 7 juli 2010

Äldrepolitiken i fokus

Jag var en del, tillsammans med, bland andra Christina Husmarck Pehrsson, av den äldreberedning, benämnd SENIOR 2005, som 2003 presenterade sina 100 förslag till trygghet och utveckling med en åldrande befolkning. Utredningen skulle inrikta sig på förhållanden, som kan antas råda från och med 2005.
De 100 stegen, om dom togs, skulle radikalt förändra vår bild av äldrepolitiken. Jag avgav ett särskilt yttrande till utredningen för att jag saknade tydlighet i vissa avseenden.
Här följer inledningen av mitt yttrande.

Jag står helt bakom äldreberedningens förslag men jag saknar vissa aspekter och jag vill särskilt betona andra aspekter.
Beredningen skriver inledningsvis, i frågan om varför vi behöver en äldrepolitik, bland annat att äldrepolitiken behövs för att få till stånd en syn på äldrepolitiken ur ett livsloppsperspektiv inom andra politikområden, så kallad mainstreaming. Behövs för att inte frågor, som gäller äldre personer i arbetsliv, samhällsliv och vardagsliv också i fortsättningen ska isoleras från det vanliga politiska arbetet inom dessa områden och behandlas i enbart äldreberedningar och äldrenämnder.
Beredningen beskriver omfattande och med ett rikt faktaunderlag de hinder som i dag finns för att åstadkomma den mainstreaming, som sakta börjar prägla till exempel handikappolitiken och jämställdhetspolitiken, men ännu inte äldrepolitiken. Hinder som har att göra med otydlighet om det solidariska ansvaret, det vill säga vårt gemensamma ansvar och med politikens oförmåga att anpassa sig till förändringar i omvärlden. Jag anser att dagens politiker försöker framstå som "alla goda gåvors givare" och att detta är huvudförklaring till varför det inte är tydligt vad som individen har att förvänta sig från samhällets sida.

tisdag 6 juli 2010

Lagen om "Ut och gå"

Inför nya kvalitetsgarantier för de äldsta. Äntligen, utropar jag. Folkpartiet vill lagstifta om något som borde vara en självklarhet utan lagstiftning.
Inför en "Ut och gå-garanti". Den som bor på ett äldreboende ska ha rätt, om man själv vill, att få komma ut minst en gång varje dag.Inför en "välja mat-garanti". Äldre ska ha rätt att välja mellan olika maträtter, precis som alla vi andra. Inte bara få en tallrik serverad med det som kommunen bestämt.

Dessutom vill Folkpartiet att den omvalda alliansregeringen under nästa mandatperiod lagstiftar om en garanti för äldre som vill bo ihop hela livet.

Om den ene i ett äktenskap måste flytta in på ett äldreboende för att vårdbehoven är stora, så finns det en del kommuner som erbjuder partnern att följa med, om de själva vill. Men i alltför många kommuner tillåter man att bara den med vårdbehov får flytta. Har man levt ihop i ett helt liv ska man ha rätt att få bo ihop också de sista åren.

Nu är det upp till kommuner, men även landsting att leva upp till lagarna om sådana blir verklighet. För det är ju inte ovilja hos personal som gör att äldre inte får komma ut och gå. Det är i många fall en resursfråga. Lagarna kommer, utgår jag ifrån, att följas av pengar för att möjliggöra efterlevnad.
Men vad är det som är fel när vi ska behöva lagstifta om självklarheter? Och i vilken grad förändrar lagar attityder? För det här handlar om attityder till människor, som uppnått en viss ålder. Kanske är det så att lagstiftning, ja, kanske bara förslag om lagstiftning bidrar till att vi börjar fundera. Dock talar diskrimineringslagstiftningen ett annat språk. Diskrimineringen på grund av ålder tycks fortsätta som förut.
Det finns alltid utmaningar för oss socialliberaler.

Mitt blogginlägg stöds av färsk opinionsundersökning

"Det behövs både hjärta och hjärna i politiken." skrev jag häromda´n i bloggen. Den här synen möter jag ofta i kontakt med inte politiskt aktiva personer. Den stöds också av opinionsundersökningar. En aktuell sådan uttrycker följande hämtat från förra blogginlägget.

Den liberalism som utvecklats till dagens socialliberalism kännetecknas av kamp för fred och demokrati, internationell solidaritet, solidaritet med kommande generationer, frihandel, generell välfärdspolitik, utbildningens och forskningens betydelse för vårt lands välfärd och en reglerad marknadsekonomi. Kraven på en mer socialliberal inriktning av folkpartiets politik ställs av personer, som vill höra våra kandidater tala om även, till exempel, solidaritet med utsatta människor mitt ibland oss, solidaritet med människor i andra länder, solidaritet med kommande generationer, icke-våld och sambanden i miljöpolitiken mellan skyddet av vår natur, bevarande av biologisk mångfald och förhindrande av klimatpåverkan. Jag vill också se ett engagemang för sanering av den kemikaliesörja som vi vandrar omkring i.

En central uppgift för liberaler är kampen för fred och demokrati, men den uppgiften fylls inte när man hyllar våldet som metod för konfliktlösning.


Solidaritet med kommande generationer handlar om, i första hand, klimatpolitiken, som i sin tur handlar om till exempel vilket energisystem vi ska välja och vilka bränslen vi ska driva våra bilar med. Skyddet av vår natur måste bli ännu bättre eftersom den biologiska mångfalden och ekosystemen är hotade.

lördag 3 juli 2010

Det behövs både hjärta och hjärna i politiken

Det behövs både hjärta och hjärna i politiken.
Det kan också uttryckas med orden känsla och förnuft. Folkpartiets slogan från mitten av åttiotalet sammanfattar den socialliberala ideologin. Man skrev då: ”Det behövs inlevelse i människors vardag, förståelse för enskildas drivkrafter och känsla för dem som har det besvärligt. Men det behövs också kunskap om fakta och samband, förmåga att se problem och möjlighet att visa eftertänksamhet och förnuft.”
Jag ser fram mot den fortsatta valrörelsen. Jag ser fram mot att få stödja kandidater, som står för dessa socialliberala idéer.
Jag kommer att propagera för kryssning för de kandidater, som ser idéerna som viktigare än en viss position i politiken. Mina kandidater ska stå upp för värden som solidaritet, demokrati, ickevåld, frihet, ansvar.
Den liberalism som utvecklats till dagens socialliberalism kännetecknas av kamp för fred och demokrati, internationell solidaritet, solidaritet med kommande generationer, frihandel, generell välfärdspolitik, utbildningens och forskningens betydelse för vårt lands välfärd och en reglerad marknadsekonomi. Kraven på en mer socialliberal inriktning av folkpartiets politik ställs av personer, som vill höra våra kandidater tala om även, till exempel, solidaritet med utsatta människor mitt ibland oss, solidaritet med människor i andra länder, solidaritet med kommande generationer, icke-våld och sambanden i miljöpolitiken mellan skyddet av vår natur, bevarande av biologisk mångfald och förhindrande av klimatpåverkan. Jag vill också se ett engagemang för sanering av den kemikaliesörja som vi vandrar omkring i.

En central uppgift för liberaler är kampen för fred och demokrati, men den uppgiften fylls inte när man hyllar våldet som metod för konfliktlösning.

Mina kandidater ska också via sig rakryggade. Man ska stolt förvara sina idéer samtidigt som man lyssnar och tar till sig människors funderingar och man ska visa ärlighet när misstag begås. Jag ska noga granska kandidaterna. Några har redan visat sig inte fylla måttet.

Solidaritet med kommande generationer handlar om, i första hand, klimatpolitiken, som i sin tur handlar om till exempel vilket energisystem vi ska välja och vilka bränslen vi ska driva våra bilar med. Skyddet av vår natur måste bli ännu bättre eftersom den biologiska mångfalden och ekosystemen är hotade.
Det behövs både hjärta och hjärna i politiken