torsdag 30 september 2010

Bistånd i form av hjälp till ökad kärnkaftssäkerhet

Jag blev härom dagen nyfiken på hur mycket av biståndsanslagen, som i dag används för kärnkraftsäkerhet i Östeuropa. Vad jag vet är att 2005 hade Statens kärnkraftsinspektion två biståndsprojekt, som med olika inriktning arbetade med att öka kärnsäkerheten i Central- och Östeuropa. Det ena handlade om kärnsäkerhet och det andra om nukleär ickespridning. Medlen kom från UD och från Sida. Under åren 2000till 2005 har genom Ud använts cirka 300 miljoner kronor, varav 35 miljoner utgörs av stöd för avveckling av Ingnalinaverket och utgick ur den så kallade Östersjömiljarden. Från och med 2006 , tror jag, fördelas medlen av UD ensamt.

Kärnsäkerhetssamarbetet handlar om reaktorsäkerhet för att minska sannolikheten för en kärnkraftsolycka med stora radioaktiva utsläpp och kärnavfallssäkerhet, som omfattar omhändertagande av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall.
Nukleär ickespridning handlar om att skapaökad medvetenhet och förbättrad infrastruktur för att förhindra spridning av kärnvapen, kärnämnen och kärnteknisk utveckling.
Hur ser det ut i dag? Och hur mycket vet vi medborgare om hur det i världen arbetas med kärnkraftssäkerhet och avveckling av kärnvapen. Och vad vet vi om vilka faror, som hotar?
Jag ska fundera vidare.

Hur informerar man om vad politiskt arbete innebär? Det är självvalt att ägna mycket tid åt arbete utan ersättning, något jag gjort hela mitt liv, men det vore bra för synen på politiker, som några som skor sig, att få en sann bild. När jag summerar denna månad uppskattar jag att jag lagt ner cirka 80 timmar på mina uppdrag under september. Ersättningen uppgår till omkring 3500 kr före skatt.

måndag 27 september 2010

Livkunskap motverkar våld och främlingsrädla

Vad beror det på att den politiska debatten är fullständigt fri från engagemang i freds- och ickevåldsfrågor? Vad beror det på att diskussioner om deltagande i konfliktlösning mellan stater och mellan grupper inom stater handlar om endast soldater och vapen? Vad beror det på att våld mellan enskilda individer i vår eget land inte betraktas som politisk fråga?
Det finns skolor, som undervisar i ett ämne, som handlar om känslor, relationer och kommunikation. Man söker utveckla självkänedom, känslokunskap och relationsträning. Man anser att undervisningen leder till lugnare studiemiljö, skapar ömseidig förståele, främjar kontruktivt samarbete och motverkar mobbning, drogbruk, våld och utanförskap.
Det handlar om livskunskap. Mycket är att vinna på att livskunskap blir ett ämne på skolschemat. Det är inte straffet för mobbning, som är mest effektivt på lång sikt. Det är inte heller straffet, som skapar lugn i ett klassrum. Det är inte vapen, som kan lösa tvister mellan stater på ett hållbart sätt. Det handlar om vårt sätt att förhålla oss.
Livskunskap som skolämne är den kanske viktigaste skolpolitiska frågan nu.

söndag 26 september 2010

Kriskommission

Det gick inte som vi tänkte oss. Vi måste tillsätta en kriskommission. Man tyckte inte om vår ledare. Vi måste snabbt uttala vårt fulla stöd till ledaren. Vi skriver en femtiosidig rapport i vilken vi bekriver svårigheterna att nå ut, vi skriver om att vi var för otydliga och att vi ska ännu mer ivrigt tala om välfärdsfrågorna. Vi måste skriva om att det var fel att bekriva RUT som en Hollywoodfru. Kort sagt, vi måste bli mer socialliberala, men det begreppet kan vi inte använda, även om det är ledigt i dag. "De nya" kan vara ett bra arbetsnamn.
Men hallå. Femtio sidor utan en rad om ledarskapet. Var det inte så att argumentet mot att rösta på partiet handlade oftare om att man var emot ledaren och för en annan ledare än om politisk inriktning. I en tid då personfrågorna blir allt viktigare vill man inte ta i den heta potatisen. Jo om ett par år, då opinionsundersökningar fortfarande visar dystra siffror kommer det krav, som leder till ledarbyte. Men bytet måste komma lagom nära nästa val, så att det intressanta kan få genomslag. Sker det redan om ett år kommer det dåliga ledarskapet i det nya ledarskapet hinna visa sig och den efterlängtade framgången utebli. Vi tillsätter omedelbart en kriskommission...
Nu är det kanske inte bara "De nya", som har behov av kriskommission. Mer än ett parti har gjort ett uruselt val. Riktigt uselt. Här behövs dock ingen kriskommission, ty man har ju sina taburetter, låt vara att antalet minskar. Och, det usla valet har man gjort både regionalt och lokalt. Detta behöver emellertid ingen analys. Det är rikstrenden, som är förklaringen. Vilken blir slutsatsen? Sannolikt ingen.

lördag 25 september 2010

Sjukvård i bolagsform

Jo, visst kan det finnas företag, som kan bedriva sjukvårdsverksamhet effektivt och med bra kvalitet. Kostar det mindre än och är lika bra som eller bättre än vård i landstingsdrift ska företagsdrift vara möjlig. Viktigt är att all vård finansieras skattevägen. Jag har svårare för det resonemang, som handlar om att friheten att utvecklas är större med bolagsform i landstingsregi än i förvaltningsform. Det kan vara så, men då måste vi ju arbeta för att friheten ökas i förvaltningsformen. Nej det går inte, invänder någon. Här ligger ett av de största problemen i de offentligt drivna verksamheterna.
I vårt landsting drivs lasarettet i Enköping som intraprenad. Det är samma som förvaltningsform, men ändå inte. Men hur, vet ingen bestämt. Man har det för att ge större frihet. En del tycker dock att den friheten är för liten, så man förordar bolag.
Jag anser att vi ska ge landstingsdrivna verksamheter stor frihet inom ramen för tydliga politiska riktlinjer, där den huvudsakliga politiska uppgiften är dialog med verksamheterna och uppföljning

Några reflektioner fem dagar efter

Många är analyserna redan av årets val. Jag har i flera blogginlägg uttryckt oro över vad alliansbildningar före val får för konsekvenser för den politiska idédebatten och för demokratin. Alliansbildning måste leda till, det ligger i själva allianskonstruktionen, att profiler blir otydliga och att små partier blir endast stöd till ett större. Lika illa är konsekvenserna i fråga om vilka personer, som lockas att kandidera till de olika belutsförsamlingarna. Ett parti, som upphör att vara en sammanslutning för personer med samma ideologiska synsätt, blir en valorganisation, liknande de amerikanska partierna. Val av parti för den som väljer att bli representant i någon beslutsförsamling blir beroende av möjlighet att utses som representant. Karriärmöjlighet kommer att väga tyngre än ideologi. Fullständigt ryggradslös kan bli invald i riksda´n. Det kan räcka med att vara kändis eller att framstå som trevlig.
Om de två allianserna blivit jämnstora i årets val torde sannolikheten för två allianser inför även nästa val ha varit större än den är nu, efter vad som kan betraktas som ett nederlag för den rödgröna alliansen. Det är ingen djärv gissning att tro att en slutsats i socialdemokraternas eftervalsanalys kommer att bli att alliansbildningen där Vänsterpartiet var en part, var till nackdel för S. Kanske kan en större ideologisk tydlighet, som detta leder till, stimulera till en ideologisk debatt, som inte funnits alls i årets valrörelse. Alliansens sammanhållning torde, när ministerposterna är fördelade och partiledare sitter på sina taburetter, komma att stärkas och en ny partibildning börja ta form. En sådan partibildning måste rimligen leda till att ett eller annat nytt parti uppstår. Var, till exempel, en person, som vill arbeta för förverkligande av socialliberala idéer hamnar i den här utvecklingen är beroende av eftervalsanalyser och partiledningarnas taktiska överväganden. Den tiden är förbi, förhoppningsvis för att återkoma, då medlemmarna bestämde poitikens inriktning

lördag 18 september 2010

Nu endast timmar kvar. Jag har inte förtidsröstat, för jag tycker det är lite högtidligt att promenera iväg till vallokalen på valdagen. Jag gör dock inte som mina föräldrar klär mig i det finaste jag har, men ändå..
Tycker lite synd om dom som, när dom går för att rösta, fortfarande inte bestämt sig. Att stå vid bordet med kanske 35 olika högar med valsedlar. Och det skulle kunna, eller borde vara fler. I landstingsvalet finns tre valkretsar. Rimligen bör valsedel för repektive valkrets finnas. Hur ska dom i till exempel norra landstingsvalkretsen, som vill sätta ett kryss vid, till exempel, nummer nio på mellersta landstingsvalkretsens valsedel? Kan detta överklagas?

Tittade självklart på debatten i går kväll. Programledarna visade en annan klass än i en viss annan kanal. Men där var debatten bara på låtsas. Allt ska vara underhållning.
Debatten i går kväll var riktigt upplysande. Visst är det två olika alternativ, men det skulle ha kunnat vara sju olika alternativ. Lite pinsamt att det finns politiker, som inte ser skillnad mellen allians och koalition. En koalition bildas efter ett val i vilket partierna profilerat sig och väljarna avgjort vilken styrka partierna ska ha efter valet. I koalitionen kompromisar man sedan så långt det går. I en allians kompromissar man och avstår från profilering före valet. Skillnaden är mycket stor. Någon av de två allianserna torde komma att upplösas efter morgondagens val.

fredag 17 september 2010

Framtiden kräver bra politiska ledare

Det är fortfarande inte ovanligt att duktiga experter anställs som chefer just för att dom är duktiga inom sin profession. Oftast feltänkt.
Inom politiken utser man ledare på helt andra grunder, eller inga grunder alls. Det finns alltför många odugliga ledare inom politiken, vilket är en av flera förklaringar till att den politiska styrningen är oklar. Jag har exempel på där urusel politisk ledare går vidare till politisk roll utan ledarskap. Om det blir lyckosamt återstår att se.
Framtiden kräver att partierna inser att deras roll är, inte bara att nominera utifrån vältalighet på interna möten, utan också att finna bra politiska ledare. Få har insett vikten av den rollen.

onsdag 15 september 2010

Sjukvården behöver bra politisk ledning

I landstinget har alliansen uppfyllt de flesta av sina vallöfen. Nu gäller att ta itu med sådant som läkartillgänglighet, avskaffande av vårdkoerna, tillvaratagande och uppskattning av sjukvårdspersonalen att förändra formerna för den politiska styrningen. Det blir alltmer lockande att från en niondeplats på landstingslistan vara med och anta dessa utmaningar. Dock krävs åtminstone 1200 kryss, vilket utan en omfattande personvalrörelse knappast är möjligt. När jag granskar namnen på de olika valsedlarna inser jag att jag borde ha bedrivit en personvalrörelse.

tisdag 14 september 2010

Ja eller nej till uranbrytning

”Anser du att Sverige ska införa ett lagstadgat
förbud mot uranbrytning i vårt land?”
Svenska Naturskyddsföreningen har ställt den frågan till mer än fyra hundra riksdagskandidater. Resultatet är intressant. En av tre centerpartister svarar ja, alltså vill 67% inte ha ett förbud. I Uppsala län är svarsprocenten dålig. Jag tycker att den som aspirerar på plats i riksda´n ska svara på den här typen av enkäter. Den ende som ger ett klart nej som svar är folkpartiets förstanamn. Ja till förbud säger centerpartisten, miljöpartisterna och socialdemokraterna utom en, som är tveksam. Tveksamma är också vänsterpartisten och moderaten

Ska enkla utspel avgöra?

Valdagar är alltid spännande. Efter att ha arbetat många dagar, timmar, kvällar och helger de senaste 16 valrörelserna är engagemanget mentalt fortfarande stort, men fysiskt begränsat. I söndags skulle jag ha delat ut valsedlar vid ett äldreboende, men det visade sig att vi endast la ut sedlar vid förtidsröstningen. Alla partier lär ha gjort likadant. Valförrättaren tog med sig. Mina sedlar blev kvar här hemma.

Nästan var tredje väljare har fortfarande inte bestämt sig. Vad ska kunna hjälpa dessa personer. Kommer kunskapen kunna ökas under de få dagarna som återstår? Eller kan det rent av vara så att sistadagarnautspelen fäller avgörandet? Kan det vara så att strateger och taktiker mer än politikens innehåll avgör vilka som ska styra i riksdag, landsting och kommuner? Jag har förståelse för de som hävdar att politiken hos blocken är så lika så det får bli det förtroende man känner för tänkta ministerpostinnehavare som får avgöra. Men jag instämmer inte i att skillnaderna är betydelselösa. Visst är förtroendet för alliansenpersonerna störst, men nog är det ännu viktigare att politiken får en tydlig socialliberal inriktning.

söndag 12 september 2010

Kanske får vi skylla oss själva

Många är de inslag i medierna med mer eller mindre intellektuella resonemang om och analys av vilka frågor, som kommer att avgöra valet nästa söndag. Jag tycker det är intresant att lyssna på och även delta i sådana samtal. Men hur ser det ut i och hur ser den så kallade väljarkåren på valrörelsen? Skillnaderna mellan partierna i respektive allians är otydliga. Möjligen kan de mer initierade medborgarna nämna en enstaka fråga kopplad till respektive parti. Det stora flertalet väljare har rent av svårt att se skillnader mellan blocken. Ett fullständigt misslyckande från partiernas sida, ett stort demokratiskt problem.
I samtal med andra människor om valrörelsen och det politiska inehållet, och som stöds av intervjuer i media, hamnar man nästan alltid i frågor såsom "jag har så svårt för Mona Sahlin", "Anders Borg är en bra finanminister" o.s.v.
Nog är det viktigt att vi kan känna förtroende för våra politiker och att vi väger in detta när vi väljer valsedel. Men hur i herrans tider ska man göra i kommun- och landstingsvalen? Många vet vilka våra partiledare är, men få vet vilka kommun- och landstingspolitikerna är. Hur ska man då kunna välja? Är det så att vi har när det gäller kommun och landsting ser skillnader i politiken men har dålig personkänedom? Det skulle kunna vara så, men inga undersökningar stöder en sådan teori. Alltså återstår att rösta som man gör i riksdagsvalet. De lokala politikernas karriärmöjligheter hänger på partiledarens popularitet. Val i Sverige handlar alltmer om förtroende. Förvisso viktigt, men borde inte få vara den enda faktorn. Vi ser mest till personer, men vi vet inte vilka de lokala politikerna är. Vi har personval, men känner inte till de personer, som står på valsedlarna. Vi har personval, men få kryssar. Vi har personval. men ett kryss väger väldigt lätt.
Här finns brister i fråga om logik. Ska vi ha personval måste det vara på riktigt och inte som nu på låtsas.
Amerikaniseringen av svensk politik torde vara medveten. Vi medborgare måste säga ifrån och gör vi inte det får vi skylla oss själva att vi får de kommun- och landstingspolitiker vi får. Priset är dock för högt. Jag är lite bekymrad, inte minst för sjukvården.
"Saltgruvan Asse i norra Tyskland innehåller tio gånger mer medelradioaktivt avfall än vad som tidigare var känt. Och avfallet måste flyttas eftersom gruvan läcker och hotar att rasa."
Både Maria Weimer och Eva Edwardsson skulle göra ett bra jobb i riksda´n.

lördag 11 september 2010

Sjukvårdspolitikens utmaning

I dag har sjukvården plats i min dagstidning. Inte bara jag anser att sjukvården är en av de allra viktigaste politiska frågorna just nu. I opinionsundersökningar placerar en majoritet av medborgarna den högst eller nästan högst. Dock får vi politiker, vilket vi tyvärr i alltför hög grad tycks göra, aldrig släppa de långsiktiga och livsavgörande frågorna. Hit räknar jag ickevåld, bevarad natur, hållbara energisystem, bevarad och utvecklad demokrati, frihet från farliga kemikalier...
Så tillbaka till sjukvården. Jag tycker den politiska debatten är märklig. Vilka ska utföra, patienten i centrum och andra tomma resonemang. Jo, visst har inriktningen betydelse, men det viktigaste är att vi kan hitta ett helt nytt sätt att ur ett samspel mellan profession och politik åstadkomma det självklara, nämligen en omedelbar vård när vi behöver den och med högsta kvalitet. En patient kontaktade mig häromda´n och berättade att man i december i fjol upptäckte en cancer hos honom. Nio månader senare tas han in (dröjmålet beror delvis på att ett annat ingrepp krävdes för att möjliggöra en operation). Det ska vara en självklarhet att vård ges omedelbart efter upptäckt av sjukdomen. Som ordförande i patientnämnden får jag många exempel på brister, som inte är acceptabla.
Blir det bättre med den ena aliansen eller med den andra? Jo, det finns skillnader. Den så kallade rödgröna alliansen sitter fast i ett gammalt synsätt. Tillbaka till det gamla. Men lösningarna finns inte i det gamla utan i det nya. Utmaningen är att finna det nya. En strävan finns hos nuvarande allians. Dock krävs utöver ambition en effektiv politisk styrning, vilken i sin tur förutsätter att vi har politiker, som förmår åstadkomma detta. Alltså, blir min slutsats, den stora omedelbara utmaningen handlar om att finna och rekrytera en ny sorts politiker.

fredag 10 september 2010

Maria, obekvämt MP och ledningen av landstinget

Kan det vara så att vi börjar bli så avtrubbade att sådant valfusk, som det i Huddinge inte skapar några rubriker? Kan det vara så att vi minns misstag och tillkortakommanden under bara några dagar? Jo, det förefaller så när jag i samtal med andra hör om ointresse av att kryssa på valsedlarna. En vanlig missuppfattning är att det inte spelar någon roll. I en tid när skillnaderna mellan partierna blir allt mindre och ideologierna, som en följd av, bland annat, allianbildningar sudda ut, är peronfrågorna mycket viktiga.
Visst finns i vårt landsting ideologiska skillnader. Jag oroas av att rödgröna kan ta över. Vi skulle få ett stopp i ett nödvändigt nytänkande inom sjukvården. Nytänkandet, i den mån det finns, ser vi i nuvarande majoritetsallians. Men finns de politiker, som på ett radikalt sätt kan ändra på den politiska ledningen av landstinget?
Såg naturligtvis intervjun med Maria Wetterstrand. Jag slås av den intellektuella skärpa, som jag fick prov på redan när vi samarbetade i Miljö- och jordbruksutskottet. Inför intervjun hade hon bestämt sig för att vara offensiv. Det passar henne nog, men att vara på gränsen till aggressiv passar henne inte. Maria Wetterstrand ska vara eftertänksam. Kanske var det dålig rådgivning, som ligger bakom. Av det som rör politiken minns jag tydligt hur obekväm Maria framstår i det rödgröna sällskapet. Det torde vara en offentlig hemlighet att hon hade föredragit en S-MPallians. Med en annan ledare hos S, (dock svårt att se var denne/a finns) skulle den alliansen blivit en farlig utmanare till Alliansen. Jag tror att den obekväma sitsen för MP skulle skapa regeringskris efter en tid med rödgrön regering. Den tron stärks av den undersökning, som visar att de flesta miljöpartister nog skulle föredra Allianssällskapet.

Exemplen på mindre smickrande händelser i politiken blir ganska många i det skrivande jag nu ägnar mig åt

onsdag 8 september 2010

Kappan efter vinden

Maten vid Akademiska sjukhuset och Enköpings lasarett tillagas i Väterås. När man belutade om detta var enigheten stor. Nu försöker vissa partier ge sken av att ha varit emot den här ordningen. C skrev häromda´n att anledningen var att S saknat framförhållning och att man därför var tvungen. S försöker få oss att tro att man var emot när belutet fattades. Det här stärker inte politikers anseende. På allianssidan var jag ensam om att ha invändningar. Jo, jag tycker det är bra att man är beredd att ändra sig om man inser ett fel, men det är uselt att konstruera argument i efterhand. Det var ett dåligt belut, vi har ändrat oss, borde hela landstingsfullmäktige nu säga.
I dag läser jag i UNT en tort uppslagen artikel om att sjukhusmaten får underkänt av patienterna. Hygienen har blivit sämre, sortimentet smalare, sämre smak än tidigare och svårt att få kontakt med köket. Jag är inte förvånad. Visst ska man planera för tillagningskök vid Akademiska sjukhuset. Och, vad görs i den särskilda kostnämnden?

torsdag 2 september 2010

Dags att vända blad

Dags att vända blad i landstinget. Men i vilken bok? S,V och MP - sidorna har samma text som alltid. Här finns ingen vägledning, här finns inga lösningar. Nuvarande majoritet har svarat för det nytänkande som finns. Nu får man förhoppningvis vända blad och ta itu med både gamla och nya utmaningar. Jag är dock orolig för vårt landsting och vår sjukvård. Kommer vi att ha tillräckligt dugliga politiska ledare?

Jag kan inte låta bli att åter efterlysa tecken från våra politiker om att vi har bara några månader kvar av årtiondet för ickevåld bland världens barn. Jag är inte bara besviken utan mycket kritisk. Det är upprörande att man inte bryr sig om överenskommelser inom FN. Det är likadant med det av FN utlysta 2010 för biologisk mångfald. Båda frågorna är ödesfrågor. I stället diskuteras kortsiktiga plånboksfrågor.

onsdag 1 september 2010

Hur ska det gå för landstinget?

Politisk debatt tar sig ibland konstiga uttryck. Förvrängningar får ibland större genomslag än själva budskapet. Ett exempel på det här är debatten om vinster i vården. Ingen partiledare har lyckats, ja inte ens försökt förklara, innan Hägglund i går kväll lyckades någorlunda. När ett landsting överlåter till en annan än landtinget att utföra en tjänst, till exempel vårdcentralverksamhet, har man kommit överen om kostnader, som är lika eller lägre än landstinets och kvaliteten samma eller högre. Om utföraren är ett företag, som gör en vinst på den överenskommelsen beror det på att man funnit lösningar, som sänker kostnaderna. Förbjuder man vinsten återgår verksamheten till landstinget.
Felen i dag handlar i dag inte om en viss vinst ska vara möjlig, utan att få landsting förmår teckna avtal, som tillräckligt tydligt reglerar, i första hand kvaliteten och att landstingets upföljning brister. Landstinget måste få politiker, som har insett att nu krävs en helt ny politikerroll, i vilken man samspelar med professionen och inte konkurrerar. Jag är orolig för vårt landsting.

I dag på morgonen tillbringade jag en stund vid resecentrum. Visst är det bra att ett parti syns. Jag föredrar emellertid att vistas på en plats där dialog är möjlig, vilket ett resecentrum inte är. Siktena är inställda på att hinna med ett tåg. Jag vet ingen bättre metod än samtalet för att både få synpunkter och bilda opinion.