tisdag 31 juli 2012

Vill Du ha hjälp med att formulera en skrivelse?

Många, till exempel organisationer och företag, har ibland behov av hjälp med att formulera en skrivelse till, till exempel, en myndighet eller kommunal nämnd. Ibland söker man stöd vid och hjälp med att få kontakt med en politiker. Det här är en service, som jag är särskilt lämpad att bistå med Harald i Uppsala Samhällsutveckling Håller anförande om politisk styrning Håller anförande om patientsäkerhet Leder seminarier, debatter och samtalsgrupper Upprättar skrivelser Korrekturläser Öppnar dörrar till politiker harald.nordlund@gmail.com tel. 0760-163244

Ny kärnkraft om femton år?

"Vattenfall har ansökt om att få ersätta en till två av de befintliga kärnkraftsreaktorerna med nya. Enligt Vattenfall är det ett led i att analysera förutsättningarna inför en eventuell investering i nya reaktorer. Att uppföra och ta en ny reaktor i drift är en lång process med prövningar i flera steg. Det krävs tillstånd av regering, mark- och miljödomstolen. Hela processen kommer att ta 10—15 år från ansökan till dess att en eventuell reaktor kan tas i drift, skriver Lennart Carlsson, avdelningschef på myndigheten." Visar inte detta att nu krävs hårdsatsning på förnybara energikällor? Inte före 2030 kan någon ny reaktor tas i bruk. Vad händer fram tills dess? Vad som helst hinner ske. Om inte avfallsfrågan för kärnkraften hinner lösas och ansvarsfrågan i samband med eventuella olyckor med kärnkraften klaras ut kommer nog inga nya reaktorer att byggas. Slutsats: Satsa på utveckling av sol- och vindkraft

Avsnitt 18 ur Politik på Gott och Ont

Stor spännvidd mellan liberalerna DET ÄR STORA AVSTÅND inom folkpartiet i synen på irakkriget och på användningen av våld som metod för konfliktlösning. Det framgår inte minst av pågående debatt i Frisinnad Tidskrift, skriver landstingspolitikern och förre riksdagsledamoten Harald Nordlund. En central uppgift för liberaler har varit kampen för fred och demokrati. Liberaler är världsmedborgare. Solidaritet ger förutsättningar för att möta våldet och andra destruktiva krafter. Det är logiskt att folkpartiet, det socialliberala partiet, tar tydlig ställning för freds- och miljöprojektet EU liksom för EMU. Men det är för mig inte logiskt att det socialliberala partiet så okritiskt som i t.ex. irakkonflikten förespråkar våldet som konfliktlösningsmetod. Jag blev glad när jag läste Olof Klebergs, f.d. chefredaktör på Västerbottens-Kuriren, artikel i Frisinnad Tidskrift nr 4. O. K. argumenterar för att demokrati måste byggas med fredliga medel och att ingen makt får ta sig rätten själv. I nästa nummer av samma tidskrift läser jag först en artikel av Carl B Hamilton, som redovisar sina, men även andras i folkpartiets ledning, åsikter. Jag blir bekymrad. För Carl B tycks krig inte vara något obehagligt och avskyvärt. Förödelsen och dödandet i Irak var ju bara en avsättning av Saddam Husseins regim. Carl B skriver: ”Menar Kleberg att USA och Storbritannien, eftersom de brutit mot en ortodox tolkning av folkrätten, har begått en moraliskt och politiskt förkastlig handling genom att avsätta Saddam Husseins regim?” När jag sedan vänder blad tänds hoppet på nytt. Staffan Werme, kommunalråd i Örebro, riktar skarp och, anser jag, berättigad kritik mot folkpartiets partiledning. Han visar en ideologisk skärpa som dagens folkpartiinterna debatt behöver. ” Folkpartiet vill gå med i NATO, öka militärutgifterna och delta i krigshandlingar runt om i världen. Folkpartiet ställer sig på militäraktivisternas sida i den påstådda kampen mot det onda.” skriver Staffan. Olof Kleberg återkommer i senaste numret och förklarar varför irakkriget framstår allt tydligare som ett väldigt misstag. Även den skarpsynte och tidigare socialliberalen Per Ahlmark har förvandlats till en okritisk beundrare av USA. Han sätter inte längre människovärdet före till exempel de kommersiella intressen som låg bakom USA:s och Storbritanniens angrepp på Irak. Han finner ingen anledning att kritisera Israel för det våld som dagligen utövas i Mellanöstern. Intrycken av denna inställning är stark i den pågående debatten mellan Ahlmark och Anders Strindberg i Svenska Dagbladet.. Men även Strindberg framstår för mig som enögd. Det är enbart Israel som felar, menar Strindberg. Men varför kan dessa intelligenta personer inte ta upp till diskussion till exempel fredsforskaren Wallenstens idéer om hur man på fredlig väg avväpnar diktatorer? Jag förväntar mig av Sveriges socialliberala parti ett större engagemang i kampen för fred och demokrati. Det finns ett stort antal människor som vill bidra till en framtid i fred och till en värld utan krig och terrorism. Låt oss samtala om hur vi ska kunna ta tillvara dessa människors förmåga. Vi socialliberaler måste våga ifrågasätta förhållanden som hindrar oss att infria fredsvisioner. Varför har vi försvars- och krigsdepartement men inte fredsdepartement? Varför skyddar vi de ekonomiska intressen som finns inbyggda i vapenutvecklingen? Varför lyfter vi inte fram och stödjer fredsorganisationerna? Och varför använder vi oss inte av fredsforskarnas råd om hur våldsinriktade ledares kontroll över sina länder kan, utan användande av våld, omintetgöras? Varför talar vi inte mer om vilken betydelse ökad kunskap och bättre utbildning har för att förebygga krig? Och, varför klargör vi inte fria handelns betydelse för att undvika konflikter? Är en situation bortom krig och terrorism bara en vision? Är krig någonting som alltid kommer att finnas? Vi socialliberaler tror att krig kan förebyggas och i en framtid avskaffas. Det beror på oss alla när det ska bli möjligt.

Begränsa inte strandskyddet

Debatten om strandskyddet fortsätter. Representant för Medborgarrättsrörelsen skriver i dag om att strandskyddet inte fungerar. Nej, det gör det inte, men inte av de skäl representanten för Medborgarrättsrörelsen, Sture Åström, anger. Åströms budskap är i korthet att privata ägare har större intresse än offentliga sektorn av att sköta sin egendom. Jag kan inte frigöra mig från intrycket att vad Åström menar med att sköta handlar om att i någon mening se till att ha gröna klippta ytor. Dock är att sköta ett område ibland samma som att inte alls röra. Men strandskyddet är på väg att försämras. Lena Ek, miljöminister, lär ha tyckt att det ökade ansvar, som lagts på kommunerna inte alltid fallit väl ut. Vi var många, som varnade för detta när man ville flytta dispensgivningen från länsstyrelserna och Naturvårdsverket till kommunerna och länsstyrelserna. Strandskyddet är en nationell fråga och avsteg avgöras på just nationell nivå. Men Centern var pådrivande i frågan om ändringen av strandskyddslagstiftningen. När Åström skriver att strandskyddet tillsammans med allemansrätten används av tjänstemän med egna politiska agendor. Vad antyder han härmed? På vad grundar han påståendet?

måndag 30 juli 2012

Olof Johansson 75

Konstigt. Han fyller sjuttiofem år. Olof Johansson, före detta Centerpartiledare. Åkta miljöengagemang. Men, lämna över till de unga? Lite okänsligt. Han säger i en intervju i dagens Upsala Nya Tidning, med anledning av stundande 75-årsdag, att han inte alls längtar tillbaka till politiken. Lite synd. Centern skulle behöva en miljöframtoning, något som saknas i dag. Politiken och den så kallade Alliansen skulle behöva någon, som ifrågasätter. Inte skulle Olof svälja allt som den fogliga trion gör. Dessutom tror jag det är bra, i vissa fall, att en politiker går in i och ut ur politiken och sedan kommer tillbaka. Det är att ta tillvara resurser. Kanske gäller det i mitt fall också. Får väl fundera. Några har påmint mig.

Skärpning sportkommentatorer

Skärpning sportkommentatorer. Vilka dumheter. Nu tycks en katastrof ha inträffat. Sarah Sjöström blev bara fyra eller var det sexa. Vilken bra insats av Sarah Sjöström. Bland världens allra bästa simmerskor är hon bland de fem bästa. Fantastiskt tycker jag. Och så detta förhandssnack. "Jag tror Sarah Sjöström tar guld", sa någon. Visst hoppades jag på svensk medalj, och den var inte långt borta. Varför inte byta ut allt försnack om medaljer mot resonemang om idrottens villkor i en penningstyrd idrottsvärld. varför inte efter tävling berömma de insatser som görs även om de inte resulterade i medalj.

Avsnitt 17 ur Politik på Gott och Ont

KAN VI få självständiga partier i en allians där tre av partierna lovat total trohet – till moderaterna? I vårt eget landsting ansågs att, efter majoritetsskiftet 2006, partierna ska uppträda enigt. I landstingsstyrelsen får ingen avvika från majoritetslinjen. Under mandatperioden innan, som ersättare i landstingsstyrelsen, avvek jag från den borgerliga oppositionens linje vid några tillfällen, eftersom jag fann majoritetens uppfattning överensstämma med min socialliberala syn. Mitt uppdrag blev, förutom ledamotskap i landstingsfullmäktige, ordförandeskap i patientnämnden. Landstinget nominerade mig till även regionförbundets fullmäktige, vice ordförande i mälardalsrådets miljöutskott och ersättare i upplandsstiftelsens styrelse. Hos många socialliberaler fanns en besvikelse över inriktningen för landsmötet, folkpartiets högsta beslutande organ, 2005. Jag, Staffan Werme och Sten Jonsson skrev då så här. I MITTEN av augusti har folkpartiet landsmöte i Göteborg. För första gången har ett landsmöte ett begränsat antal ämnesområden att diskutera och besluta om. Begränsningen är antagen av förra landsmötet och därmed förankrad i partiet. Många menar också att de nio ämnesområden som vi har att besluta om täcker in allt väsentligt. Vi menar dock att det finns fler, och kanske allvarligare, problem med det landsmöte som nu står för dörren. Vi vill peka på tre av dem. För det första: Valet av ämnen. Varför just dessa nio ämnen? Temat för landsmötet är, som GP tidigare påpekat, "Allt utom miljö- och kulturpolitik". Och varför just den inriktning som ämnena fått? Som miljöengagerade liberaler ser vi med häpnad på hur miljöfrågorna hanteras. Visst finns det ett ämnesområde som hanterar frågor om energi, men frågan har i princip begränsats till att behandla utbyggd kärnkraft. Detta tas också till intäkt för att partiet tar växthuseffekten på allvar. Att påstå att en utbyggd kärnkraft skulle vara lösningen på klimatproblematiken är dock fel. Flera av världens stora ledare har insett miljöproblemens betydelse. Tony Blair ville diskutera klimatfrågorna som en av två huvudfrågor på G7 mötet i juli. Till och med ledaren för världens kanske största miljöbov, George W Bush, har insett klimatfrågornas sprängkraft. Men hittills är hans förslag till lösningar lika kosmetiska som tron att kärnkraften är klimaträddaren. Folkpartiet, och den borgerliga alliansen, måste hantera natur - och miljöfrågorna. Det finns idag inget borgerligt parti som står för en helhetssyn på miljöproblematiken. Det finns ingen tydlig kraft som i en kommande regering skulle kunna ta sig an miljön. Eftersom miljö, ekonomi och tillväxt, internationell solidaritet och människovärde så intimt hänger samman, borde detta område vara vikt för det socialliberala partiet. Men i så fall måste miljöfrågorna genomsyra landsmötet. För det andra: Tillsättningen av grupper och presentationen av gruppernas förslag. Det verkar som om arbetsgrupperna mer haft att ställa rätt frågor till redan givna svar, än att förutsättningslöst söka möjliga svar på svåra frågor. Sålunda har svaren på det rättspolitiska området varit ”tuffare tag”, likaså inom integrationspolitiken. Energifrågans svar var ”bygg mer kärnkraft” och skolpolitikens ”tidigare betyg och ännu mera krav”. Programgrupperna har sedan haft frihet att presentera sina förslag. Men förslagen har med medias sanningsskapande, blivit en del av partiets politik redan då det första pressmeddelandet gått ut. Även när landsmötet nu kommer att fatta andra beslut, till exempel inom integrations- området, har bilden av Folkpartiet redan satts: Partiet står för utvisning av brottslingar med utländsk bakgrund. Det må så vara att det inte ens sägs i programförslaget, men bilden finns ändå där. Vi frågar oss om svensk liberalism idag måste kännetecknas av bara ord som krav, tuffa tag, auktoritet. Var finns den andra sidan? Om ”att ställa krav är att bry sig”, var finns då de ord som också handlar om omsorgen om dem som inte klarar kraven? Var finns engagemanget för fred och icke-våld? Visst förstår vi att ett större Folkparti måste ha en större bredd av tyckande, men var finns mångfalden i den politik som torgförs av partiets centrala toppolitiker? För det tredje: Partiets ideologiska kärna. Vi ser idag en stor omvälvning i svensk politik. Moderaterna har övergett hela sin politiska bas till förmån för en ohejdad populism. Moderat politik a la Reinfeldt är att alla ska få det bättre på alla sätt. De impopulära beslut man kommer att tvingas fatta om partiets politik ska genomföras lindas skickligt in i vänliga ord bakom mjuka ögon. Socialdemokraterna saknar idag politik. Vänsterpartiet är på återtåg mot kommunismen medan centerpartiet har dels en ”maudpolitik”, dels en partipolitik. Listan kan göras längre. Det är i denna omvälvning folkpartiet lever. Vi medlemmar, som är partiet, måste bestämma hur vi ska möta de utmaningar detta innebär. Är det populism och personpolitik som gäller? Ska ideologins betydelse minska till förmån för sökandet av den politik som attraherar ”medelväljaren”? Är makt viktigare än ideologisk renlärighet? Om svaret på den frågan i viss mån är nej – vilka ideologiska kärnfrågor är omöjliga att kompromissa med? Vi menar att vi idag ser oroande tecken på att frågor som berör den ideologiska kärnan i partiet hanteras annorlunda idag än tidigare. Frågan om övergångsregler för nya EU-medborgare är kanske den tydligaste. Men såväl inom rättspolitiken, beträffande frågorna om hur den internationella terrorismen ska mötas, som inom integrationspolitiken finns samma tendenser liksom inom miljöpolitiken. Folkpartiet har det senaste året genomfört ett samråd som handlar om partiets styrning. Det samrådet gick som katten kring het gröt runt den centrala frågan: Är ett politiskt parti idag bara en centralstyrd kampanj- och röstmaximeringsorganisation, eller finns plats även idag för ideologiskt grundade, långsamt diskuterande, medlemsorganisationer? Är partiernas politik idag bara opinionsföljande medhårsstrykande, eller finns det även plats för de ideologiskt grundade frågor som partiet vet är impopulära, men ändå nödvändiga att torgföra? Vilken betydelse har landsmötets beslut i de fall dessa går emot partiledningens och partistyrelsens uppfattning? Landsmötet i Göteborg 2005 kommer inte att ge svar på dessa frågor. Men för folkpartiets framtid som en än starkare politisk kraft krävs att de besvaras. Inget annat parti har bättre förutsättningar att anta den utmaningen än folkpartiet. För det krävs mod och uthållighet. Vi hoppas att partiets ledning vill, vågar och orkar göra det. Frågan är, tyvärr, om ens folkpartiet har kraft att bryta sig ur den likriktande utarmning svensk politik nu befinner sig i.

söndag 29 juli 2012

Sportkommentatorerna vet

Jag har börjat förstå att jag nog är lika stor expert som de många kommentatorerna i Olympiska spelen (verkar finnas minst en kommentator per idrottsutövare). Jag vet inte hur många gånger jag hört resonemangen kring hur många medaljer de svenska idrottsmännen kommer att ta. Hundraprocentigt säkert är att Sarah Sjöström kommer att vinna guld är expertbedömningen. Hon är en mycket duktig simmerska, men det finns ju andra duktiga. Dock ska hon redan berömmas, hon har nått finalen. Jag är dock rädd för att om Sarah Sjöström tar, till exempel, brons (vilket skulle innebära en fantastisk insats) kommentarerna kommer att handla om misslyckande. Kan det vara så att sändningstiden är så tilltagen att man inte vet hur man ska fylla den? Visst håller jag tummarna för att Sarah Sjöström ska vinna guld, men tycker att hon varit duktig även om hon blir sist i finalen

Död hand över Årike Fyris

Också jag lever i tron att det är fråga om ett val, ett val mellan väg och världsarv, eller väg och starkt skydd. Jag syftar på dagens artikel om förslaget att bygga en väg över Fyrisån genom det område i Årike Fyris, som är tänkt att föreslås som världsarvsområde. Centern hoppas att det skall gå att kombinera. Viktigare än så är inte naturfrågorna för det bil- och näringslivsvänliga partiet. Lägg inte en död hand över Årike Fyris. Detta område är ur många aspekter unikt och måste hållas levande och därför ges ett starkt skydd. Frågan om ingrepp i området diskuteras nu livligt och motståndet mot viss exploatering förefaller vara starkt. Med Årike Fyris menas området från Kungsängsbron till Flottsund med ån, åsen och en hel del skog, åker och ängar. Men varför är det så viktigt att inte lägga en död hand över detta område eller delar av området? Argumenten är många, men kan sammanfattas med att det är unikt med ett stadsnära område med så stora natur-, kultur- och miljövärden, det har stor betydelse för kulturarvet och det är ett ovärderligt rekreationsområde. Området är förknippat med både trivsel och bevarandet av biologisk mångfald och är viktigt för folkhälsan. Jag vet av erfarenhet att det är lockande att genom ingrepp av olika slag skapa en bild av att vara näringslivsvänlig. Dock tror jag att man underskattar betydelsen långsiktigt av en framsynt miljöpolitiks betydelse i marknadsföringen av kommunen.

lördag 28 juli 2012

Avsnitt 16 ur Politik på Gott och Ont

Vi politiker kan ibland ha en tendens att ta oss själva och våra idéer på lite för stort allvar och nu kan jag tänka mig att några av er sitter och tänker: Hm, det han säger låter ganska likt det socialdemokraterna säger, förutom de nedsättande kommentarerna om sossarna då. Finns det någon större skillnad egentligen? Ja, det gör det och jag skall förklara varför det kan låta lite lika. Under senare tid har vi fått se allt fler exempel på gräl och meningsskiljaktigheter mellan folkpartiet och socialdemokraterna. Ett exempel är de uppmärksammade slitningarna i fråga om skolpolitiken, där folkpartiets representant i gymnasieutredningen lämnade sin plats efter konflikter angående förkunskapskrav. Jag tror att de här skärmytslingarna till stor del beror på socialdemokraternas synbara invasion av folkpartiets traditionella del av sandlådan. I fråga efter fråga har socialdemokraterna i realpolitiken närmat sig den traditionellt folkpartistiska linjen. Nu liknar partierna varandra inom socialpolitiken, inom miljöpolitiken, inom jordbrukspolitiken och inom försvarspolitiken. Efter det att Thomas Östros övertagit ansvaret för den socialdemokratiska skolpolitiken har även den drivit allt längre högerut och tangerar nu till stora delar folkpartiets. De små synbara skillnader som finns kvar betonas därför allt aggressivare vilket leder till osämja. Hur har vi då tacklat detta problem och motiverat folkpartiets fortsatta existens? En tidigare lösning har varit att dra sig högerut och visa på likheterna med moderaterna. Det har prövats inom flera områden. Paritet har slutit upp tätt bakom moderaterna både inom skattepolitiska frågor och inom frågor som rör rättsväsendet. Exempelvis har fler poliser och hårdare tag på känt moderatmanér förespråkats som bästa lösningen på tilltagande brottslighet. Dessa politiska kursförändringar visade dock på ett grundläggande missförstånd. För det första behövs inte två moderata samlingspartier i Sverige. För det andra övergav vi på detta sätt centrala delar av vår politik, något som är helt förödande för ett idédrivet parti. För det tredje är våra likheter med socialdemokraterna mindre än vad som kan tyckas vid en ytlig granskning. Det är istället viktigt för oss folkpartister att slå vakt kring de frågor som är centrala för oss. Speciellt inom de områden där vi till synes tycker lika med socialdemokraterna men i grunden är väldigt olika. För även om det är roligt att socialdemokraterna äntligen verkar ha förstått det vi har påtalat i över hundra år så tror jag inte att förståelsen är speciellt djupgående. Faktum är att s-ledningen i många fall agerar tvärt emot sin egen ideologi och emot stora delar av partiets vilja. Vi kan se det inom skolpolitiken där socialdemokraterna helst skulle vilja förbjuda alla friskolor men nu nöjer sig med att försvåra driften av dem. Vi kan se det inom internationaliseringen och EU-samarbetet där stora delar av LO är mycket negativa till den utveckling som sker. Vi kan se det inom företagarpolitiken där flera fp-krav har tillgodosetts, fast först när socialdemokraterna tvingats inse att behovet blivit akut. Socialdemokraterna har stora likheter med ett gammalt statligt verk som skaffat sig ny fasad och nya budskap men behållit samma gamla trögrörlighet och stelhet. Socialdemokraterna ändrar sin realpolitik för att de måste, för att omständigheterna tvingar dem, inte för att de vill. Det finns inga garantier för att de kommer att fortsätta på den inslagna linjen. Inom socialdemokratin finns en ovilja att tänka nytt och en förändringsobenägenhet. Det finns ett mästrande uppifrånperspektiv och man ser gärna till kollektivet istället för individen. Istället för fortsatt arbete för folkpartistiska frågor kan vi därför förvänta oss en tillbakagång till det gamla så snart tillfälle ges. Valrörelsens utveckling har visat att socialliberala idéer går hem hos svenska folket och att vi lyckats störa socialdemokraternas paraderande i fjädrar lånade av folkpartiet. Vi har även lyckats undvika att bli meningslösa moderatkopior. En röst på folkpartiet betyder inte samma sak som en röst på moderaterna eller på socialdemokraterna och det tycker jag att vi har lyckats visa. Inte genom att förändra våra åsikter utan genom att framföra vårt budskap med större precision och större kraft. Folkpartiet är det borgerliga socialliberala alternativet, folkpartiet är det borgerliga parti som betonar miljöfrågor och folkpartiet vill göra det socialdemokraterna tvingas göra. Vi har äntligen lyckats att bryta oss ur förenklingarnas och likriktningens dödläge. Det var en svår uppgift, men det var vår uppgift och jag tycker att vi klarat den ganska bra. Nu får vi se hur långt det tar oss.

Vapenfördrag med mängder av kryphål

Varje minut dör en människa av väpnat våld. Mot bakgrund av denna verklighet förhandlar man i FN om vapenhandelsfördrag. Nu finns utsikter för att åstadkomma ett fördrag om vapenhandel. Men när jag läser en nyhetsartikel om detta undrar jag hur stark viljan är. Är det viktiga att åstadkomma ett fördrag oberoende av innehåll? Men kanske ska vi ändå se ett fördrag med mängder av kryphål som en framgång för fressträvanden. Det fördrag, som nu kan komma att tecknas ger möjligheter till fortsatt vapenhandel, med även ickediktaturer. Svenska politiker måste nu vara mycket aktiva för att hålla liv i vapenhandelsdiskussionerna internationellt. Med endast fortsatta diskussioner och förhandlingar kan det avtal, som nu kan bli verklighet, kunna ses som en framgång. Är svenska regeringen beredd att hålla i taktpinnen?

Ont om ledare

Bra debattartikel i Upsala Nya Tidnig i dag. Artikeln tar upp ett resonemang om skillnaden mellan chefskap och ledarskap. Visst är det som artikeln säger: "En chef är inte alltid en ledare". Det finns alltför många chefer och alltför få ledare. Jo, det har jag sett på nära håll. Så blir det om ledare utses på det sätt som är det vanliga. En duktig sakkunnig ges företräde vid tillsättning av ledare. Nu avser jag kommunala sektorn. Alltför lite omsorg läggs på att på olika sätt finna ledaregenskaper. "Den offentliga verksamhetens organisation är inga demokratier." Nej, men offentlig verksamhet sker i demokratisk form. I den finns ett politiskt ledarskap. Artikeln tar inte upp denna, kanske ännu viktigare, aspekt. Bristen på ledarskap i den offentliga organisationen kan knappast hävas om det inte finns ett bra politiskt ledarskap. Forskning visar, till exempel, att landstingen har en dålig, ja nästan total frånvaro av, politisk styrning. Det är här man måste börja. Men hur kan nuvarande system där karriärambition är den främsta meriten vid val av politisk ledare förändras? Jag är pessimistisk. Ett första steg måste dock utgöras av krav på att genomgå en viss utbildning i politisk styrning, för att kunna tilldelas ett politiskt uppdrag. Observera att jag skriver tilldelas. Partierna talar dock om att få ett uppdrag.

Fredsallians, i stället för krigsallians

Åter en artikel om behovet av att Sverige rustar sig, militärt. Hur mycket borde vi satsa på försvaret, i form av vapen? Och, med vem och vilka ska vi säga att vi är beredda att slåss? Jag menar vilka stater ska vi utse som vänner och vilka ska utpekas som framtida hot. Just nu är strategin att söka oss närmare en USA-ledd NATO-organisation och utse Ryssland som hotet. Kanske ser kartan nu ut så. Dagens "Perspektiv" i Upsala Nya Tidning konstaterar kort att ett NATO-medlemskap för oss in under det amerikanska kärnvapenparaplyet, men att vi i praktiken redan är där. Varför accepterar svensken stillatigande detta konstaterande? Just i dag är konsekvenserna av det nära samarbetet med NATO inte katastrofala. Men hur är det i morgon och hur blir det med en eventuell ny president i USA? Detta är bara ett argument för att inte ingå den sorts samarbete medlemskap i NATO innebär. Som jag, med begränsade insikter i försvarspolitik, ser det är inriktningen felaktig. Borde inte Sverige vara ett land där vapenexport och krigsallians ersätts av export av kunskap om freds- och konfliktvetenskap och initiativ till att bilda fredsallianser?

Satsa på järnvägen, i hela landet

Nu har SJ åter svikit tågresenärerna. För vilken gång i ordningen? Lämna bilen hemma, ta tåget. Men Du måste räkna med att få sitta i timmar och vänta, för att sedan kliva på en buss. SJ skyller på Trafikverket. Trafikverket skyller på regering och riksdag. När SJ inför resenären skyller på Trafikverket visar man att man inte vill ta sitt ansvar. Inför tågresenären är det SJ, som har ansvaret. Har SJ köpt tjänster av någon, som inte lever upp till överenskommelser är det ett misstag av SJ. Visst, man har inga valmöjligheter. Upsala Nya Tidnings ledare skriver i dag om problemet. Dess förslag är att låna upp ett antal miljarder för att investera i järnvägsnätet. Det låter klokt och upplevs som nödvändigt. Inte minst ur miljösynpunkt. Investeringarna ska ske, i första hand, i Stockholmsområdet, anser UNT. "Det är här tillväxten sker", är, i korthet, motiveringen. Nog är det väl en sanning, men dock med viss modifikation. Se på vad, som nu händer i Norrbotten. Enorma investeringar i gruvindustrin och en kraftig ökning av efterfrågan på arbetskraft. Intäkterna från kommande nya brytningar blir stora. De skatteintäkter, som, till exempel, gruvnäringen ger, tillfaller Stockholm då huvudkontor är placerade där. Utjämningssystemet ger dock tillbaka stora delar. Svensk ekonomi och regional utjämning är skäl för att nya stora järnvägsinvesteringar görs i även norra delen av vårt land.

fredag 27 juli 2012

Vapen till varje pris

Upsala Nya Tidnings ledare i dag visar på ett bra sätt hur vansinnig politiken är när det gäller vapenhandel och lagstiftningen om denna. De dag krigförande länderna tillverkar själva inga vapen. Man måste importera för att kunna kriga. Den situationen klarar man nu, år 2012, inte av att hantera. Den svenska dubbelmoralen är pinsam. Skapa fred, men här får ni köpa vapen. Dock, det finns andra pinsamheter. I USA är frågan om vapeninnehav en fråga i presidentvalskampanjen. President Obama har en vilja att inskränka rätten till att som privatperson inneha vapen, men även han går försiktigt fram. Det handlar om taktik. Det handlar om att inte stöta bort väljare. Tänk att år 2012 stöter ett förslag om att inskränka möjligheterna att inneha vapen bort väljare. Tänk att år 2012 försvarar en presidentkandidat, Mitt Romney, rätten för gemene man att ha ett vapen i byxfickan. Men varför är svenska politiker inte mer aktiva i dessa frågor än man är?

Avsnitt 15 ur Politik på Gott och Ont

Vad är ett samhälle? Är det hus och gator och annan infrastruktur? Till viss del kanske, men det är bara fysisk representation av de mänskliga relationer och det samarbete som är det verkliga samhället. Människan är en social varelse och det värsta misstag man kan göra är att tro att vi inte skulle vara skyldiga varandra någonting alls, att ett bra samhälle är ett samhälle där var och en får klara sig själv bäst han eller hon kan. Sådan kortsiktig egoism leder garanterat till samhällets söndervittring och att alla slutar som förlorare. Jag tror istället på en solidaritet som innebär att vi skapar trygghet, säkerhet och framtidstro. Något som måste vara en självklar tillgång för alla människor är sjukvård. Vad är mer naturligt än att vi tar hand om våra medmänniskor när de inte mår bra. Det kallas civilisation. Vi kan inte tillåta sjukvården att fortsätta försämras. Jag vill att en vårdgaranti införs, men det räcker inte. Vi kan inte kräva mirakel av våra duktiga läkare och sköterskor utan att ge dem tillräckliga resurser. Därför måste vi omedelbart sätta stopp för uppsägningarna inom vården. Vi behöver istället fler läkare för att vårda våra sjuka och våra gamla. Begreppet äldreomsorg är förresten något jag skulle vilja avskaffa. Vem är egentligen äldre? Vårdbehovet för en 60-åring kan vara större än det är för en 90-åring, beroende på individen. Att bunta ihop alla över 65 till en homogen grupp är ännu en skadlig förenkling som flyttar fokus från individen. Vi har ingen speciell 30-40 - åldringsvård. Något annat som borde vara en grundläggande mänsklig rättighet är tillgången till kultur. Historiskt sett har människor i alla samhällen, oavsett hur primitivt, fattigt eller undertryckt, skapat kultur i form av konst, dans och skådespel. Vår lust för att skapa, både med händerna och i fantasin är ett närmast primärt behov. Därför är det vårt ansvar att se till att alla medborgare har tillgång till ett kulturellt basutbud i form av teater, bibliotek och museer. Även om vi ibland har ont om resurser har vi inte rätt att klippa av banden till vårt förflutna och vår omvärld genom att beröva människor tillgång till kultur. För att uppehålla och bygga vidare på vårt välfärdssamhälle krävs internationell konkurrenskraft. Vi vill ligga i toppen av välfärdsligan, vi vill syssla med världsledande spetsforskning, vi vill ha kunskapsintensiva industrier. Som alla idrottsledare vet krävs det både bredd och spets för att uppnå resultat i världsklass. Just nu håller vi på att förlora både bredden och spetsen, och gör vi det faller allt annat. Har vi inga resurser att fördela spelar det ingen roll om vi bestämmer oss för att satsa på privat eller statlig sjukvård, tåg eller vägar, hyresrätter eller bostadsrätter. Har vi inga resurser att fördela kan vi inte satsa på någonting. Därför gör det mig så förskräckt att se högre utbildning och forskning förvandlas till en bricka i det politiska spelet. När vi bestämmer hur forskning och högre utbildning skall utformas måste vi i första hand ta hänsyn till vad som är bäst för forskningen och utbildningen. Under nittiotalet har socialdemokraterna försökt plocka regionalpolitiska poäng genom att sprida resurserna i ett extremt tunt lager över snart hela landet. Resultatet börjar nu visa sig med undermålig undervisning, stagnerande forskning och tomma studieplatser. Sverige halkar efter internationellt och det har vi inte råd med. Vi måste återge forskningen dess frihet och koncentrera den till universiteten. Vi måste låta efterfrågan på studieplatser styra utbudet. Att försöka tvinga in ungdomar på utbildningar de inte är intresserade av fungerar inte. Att socialdemokraterna över huvud taget trodde att det skulle gå visar tydligt på partiets snedvridna samhällssyn och förakt för individen. Slutligen måste vi i det svenska folket räkna in även framtida generationer. De utgör vår mest utsatta grupp. Deras öde ligger helt i våra händer och de har ingen möjlighet att göra sig hörda. Vi vet inte vad de heter eller hur de ser ut, men det är vår plikt att visa samma omtanke om dem som om varandra. Därför måste vi vårda vår miljö, och det måste få kosta. Allt annat är rovdrift på våra ättlingar, vilket är precis lika illa och tanklöst som rovdrift på andra folk. De åtgärder vi måste vidta är ändå inte så komplicerade, men de är oändligt angelägna. Vi måste skydda öppna landskap, vi måste stoppa utsläpp som påverkar klimatet och vi måste rädda hotade hav och sjöar. Detta kan inte förhandlas bort.

Järnväg behövs mellan Uppsala och Enköping

Ska ny järnväg mellan Uppsala och Enköping byggas, är en fråga, som nu kommit upp till debatt. vem och vilka partier kan mest ta äran åt sig av att ha drivit frågan. Socialdemokrater och Kristdemokrater tvistar nu om det. Sådana här debatter har svårt att gå hem hos medborgarna. Sluta käbbla om vem som sa nej eller ja och när man sa det, se till att någonting händer, är uppfattningar jag ofta möter. I den här frågan skulle jag kunna berätta om att jag fick häftig och onyanserad kritik när jag i Regionfullmäktige avvek från partilinjen och anslöt mig till förslaget att starta förstudie av ett byggande av nämnda järnväg. Prioritera inte den frågan var den uppfattning jag borde ha anslutit mig till, enligt "uppläxarna". Visst, företräder man ett parti har man ett ansvar att följa en partilinje. Men det finns frågor, som man upplever så ideologiska att det inte är möjligt att agera på mer är ett sätt. Den här frågan är en sådan. Men, det viktiga nu är att enas kring en uppfattning att järnväg mellan Enköping och Uppsala är angelägen att få till stånd.

torsdag 26 juli 2012

Vad ska åkermarken användas till?

Ingmar Messing är professor i markvetenskap vid Sveriges lantbruksuniversitet. Han kommenterar i dag en ledare i UNT den trettonde juli. Ledaren förde ett resonemang om nödvändigheten av att ianspråkta åkermark för industriändamål. Messing ger oss en tydlig bild av behovet av åkermark för livsmedelproduktion. "Varje hektar åkermark som försvinner i Uppsala medför att flera hektar av sämre jordar i andra delar av världen måste odlas upp för att tillfredsställa de globala behoven av livsmedel.", skriver Messing, bland annat, i sin kommentar i dag. Upsala Nya Tidnings ledare svarar på kommentaren. Ledaren framhärdar i att om Uppsala ska kunna växa måste detta ske på just åkermark. Men hur kommenterar tidningen de faktauppgifter Messing lämnar? Därför har jag svårt att förstå svaret från UNT. Jag skulle vilja att tidningen utvecklar sitt resonemang med utgångspunkt från dagens kommentar av Messing. Är det så enkelt att UNT resonerar med utgångspunkt från ett snävt Uppsalaperspektiv och Messing har den internationella solidariteten som perspektiv?

Avsnitt 14 ur Politik på Gott och Ont

DAGLIGEN ser vi tecken på brister i vår demokrati, brister som har sin grund i dels allt sämre kontakter mellan medborgarna och deras valda ombud dels ökade krav från medborgarna på inflytande och delaktighet. För att råda bot på bristerna krävs ett nytänkande hos dagens politiker, ett nytänkande som handlar om både att förändra politikerrollen och att tillämpa nya möjligheter, såsom ny teknik, för att bredda dialogen. Med dagens teknik har öppnats nya möjligheter i, kanske i första hand, den lokala och regionala demokratin. Att koppla samman demokrati och internet blir allt vanligare. Jag och Mats Sjöborg har i motion till landstingsfullmäktige föreslagit att landstinget ska göra försök med att i samband med ett fullmäktigesammanträde, som sänds på nätet, ge medborgarna möjlighet att i en paus och efter sammanträdet chatta med oss politiker. Tekniken kan användas också för att genomföra snabba opinionsundersökningar i vissa frågor. Dagens samhälle präglas av bl.a. att utbildningsklyftorna har minskat kraftigt samtidigt som det finns tecken på att kunskapsklyftorna inte minskat. En stor grupp, kanske en majoritet av medborgarna, har förmåga att delta i diskussionen om utvecklingen i samhället och som utan svårighet kan skaffa sig den information de behöver. Men det finns en grupp som inte har lika stora förutsättningar att utnyttja den information som finns att tillgå och att delta i samhällsdebatten. Vi politiker har ett ansvar för att IT-tekniken inte kommer att vara begränsande för demokratin utan att den ska göra det lättare att skaffa information och göra möjligt för fler att delta i den politiska debatten. Genom att fler deltar med synpunkter får vi politiker ett ännu bättre underlag för de politiska besluten. I dialogen med medborgarna ökar vi våra kunskaper om människors vardag. Kommer landstingsfullmäktige att våga ta klivet in i kunskapssamhället och fatta det radikala beslutet att göra försök med att låta medborgarna ge synpunkter via nätet på landstingspolitiken? Vi har all anledning att vara stolta över vår demokrati men vi får inte låta det förflutna göra oss blinda för de problem som finns och de förbättringar som skulle behövas. Riksdagsarbetet försiggår på ett antal olika arenor, till exempel kammaren, utskottet och partigruppen. Det kan vara intressant att fråga sitt sunda förnuft vilken funktion dessa borde ha. Det ursprungliga syftet med riksdagens kammare och de debatter som förs där bör ha varit att folkets representanter skulle kunna debattera och försöka övertyga varandra. Likaså bör tanken med utskottsarbetet ha varit att de olika partierna skulle kunna förhandla sig fram till olika kompromisser och lösningar på frågor där åsikterna gick isär. Detta är dock långt ifrån hur sakernas ordning är idag. Ytterst sällan övertygas någon politiker genom ett anförande i kammaren. Åsikterna är redan bestämda av partilinjen och anförandena görs ofta för formens skull, av plikt och gammal vana. De flesta vet redan vilka synpunkter som skall framföras i talarstolen och vilken ställning som skall tas till dessa. Vem hålls anförandena för och varför? Jag vet inte. Eftersom de flesta frågor redan är mer eller mindre beslutade när de hamnar i kammaren så borde utskottsarbetet vara avgörande. Så är det inte. Förslag anpassas nästan aldrig efter andras åsikter än majoritetens. Jag kan inte tycka annat än att detta tyder på stagnation i systemet. De strukturer som byggs upp av människor finns till för att fylla en viss funktion och understödja vissa mänskliga aktiviteter. Detta gäller både för fysiska och för samhällsorganisatoriska strukturer. Vägar byggs för att underlätta transporter av människor och varor, domstolar upprättas för att avgöra tvister. Med tiden ändras människors vanor och behov och vissa strukturer förlorar sin ursprungliga funktion och därmed sin relevans. I det svenska landskapet finns exempelvis en mängd kyrkor som en gång fyllde en funktion men som nu står tomma och öde då religiositeten avtagit. Är det så att de befintliga politiska strukturerna går ett liknande öde till mötes? Idag spelar det många gånger ingen roll vad som sägs i talarstolen. Ingen lyssnar och ingen tar intryck. Hur länge kan vi fortsätta med ett system som till viss del förlorat sitt ursprungliga syfte? Jag tror att vi måste ta krafttag och, trots all den hemmablindhet vi samlat på oss undersöka hur det sätt vi styr landet kan förändras och förbättras. På så sätt hoppas jag att vi också kan locka fler ungdomar till politiken. De är inte dumma och inser att politiker idag har små möjligheter att påverka, och att den egentliga uppgiften ofta är att uppehålla och operera den stora statsbyråkratin. Så kan vi inte ha det.

onsdag 25 juli 2012

Tjejerna är ett föredöme

Jag har tittat på damlandslagets match i fotboll. En underhållande fotboll. Jag tror antalet frisparkar var inte fler än sex. Här är tjejerna ett föredöme. I en herrmatch är det ju inte ovanligt med upp till åtta gånger så många. Tjejernas fotboll blir härigenom mer underhållande. Är det prestige, som gör att en förlorad boll i en herrmatch som regel leder till frispark?

Nu startar underhållningsprogrammen

Dags för sommar-OS i London. Många timmars underhållning serveras oss. Om man är intresserad av idrott. Jag hör till den gruppen, men jag känner flera personer, som inte är det. Dom klagade under fotbolls-EM. Kanske med rätta. Mitt perspektiv har emellertid förändrats. Från att förr ha känt hur de kämpande idrottsutövarna verkligen kämpade för vårt land är det nu ren underhållning med personer, som var och en är ett företag, som i likhet med andra företag har ekonomin i fokus. Det gäller att göra bra ifrån sig för att bädda för ett liv med mycket pengar, även efter avslutade idrottsaktiviteter. Men vadå, marknadskrafterna styr. Skillnaden från övriga marknader är att på idrottsmarknaden har vi inga synpunkter om lönenivåer. Det finns inga direktörer, som har löner på samma nivå som många elitidrottsmän har. Men visst, jag kommer att titta en hel del på deras, i många fall, fantastiska prestationer

Avsnitt 13 ur Politik på Gott och Ont

I augusti 2000 kunde jag inte låta bli att reagera på en artikel i UNT. Stackars kommunalrådet ”BITSKT förlöjligande i litterär form, ofta riktat mot samhällsföreteelser.” Det är en vanlig definition av ordet satir. Det är ett välkommet initiativ N. N.(namnet borttaget här) tog i sin debattartikel ”Kommunalrådet regerar” den 5 augusti; initiativet att göra ett politiskt inlägg på ett nytt sätt. N. N. säger sig ha valt satiren. Ett försök, dock inte särskilt lyckat. N. N. förlöjligar (i litterär form är tveksamt) företeelser som endast vissa socialdemokrater och vänsterpartister tror finns. Jag tycker synd om N. N; s kommunalråd. Det är ett kommunalråd som lärt sig några nya ord om upphandling och beställa - utföra men som agerar som ett 60-talskommunalråd. ”--- Nu var det match igen. Som förr ---” var tankar rådet tänkte. Rådet är en pamp. Att se sig som ombud för väljarna har inte föresvävat honom (det är enligt N. N. en han). En medborgare ringde och lyckades forcera alla spärrar. Medborgaren ringde om maten på dagiset. Vad skulle kommunalrådet göra åt det? Skulle han ge sig in i pannkakssmeten. Jo, det gjorde han och uppmanade kommundelsnämndens ordförande att ringa kl. 15 och tala om hur han fixat det. Ordförande hade sagt till rådet att detta med pannkakor varje dag måste bero på någon sorts upphandling och sökte tröst hos beställa - utföraprincipen. Kontraktet löper två år till, sa ordföranden. Kommunalrådets agerande, och även ordförandens, är ett exempel på förklaringarna till dagens politiska kris. Man använder ord och uttrycker nya sätt att bedriva politik på, men bara på papperet. Någon tanke på att ändra sitt eget arbetssätt tycks dock inte finnas. Det stackars kommunalrådet har inte förstått att hans viktigaste uppgift är att vara tillgänglig för kommunmedborgarna. Han har inte heller förstått att han inte skall lägga sig i sakfrågan men se till att medborgaren blir kontaktad av den som har ansvaret. Det stackars kommunalrådet har inte förstått att ett kontrakt inte blir till av sig självt. Någon godkänner. Den nämnd som tecknar avtal om pannkakor till barnen fem dagar varje vecka i flera år skall naturligtvis avgå. Det stackars kommunalrådet har inte förstått att beställa - utföra är ett sätt att klargöra vad som är politik och vad som är att verkställa politiska beslut. N. N: s så kallade satir handlar om en kommun, som torde vara nära upplösning. N. N. är sedan lång tid politiskt aktiv socialdemokrat i Uppsala kommun. De företeelser N. N. hätskt förlöjligar i litterär form kan väl inte vara hämtade från hans egen kommun?

måndag 23 juli 2012

Avsnitt 12 ur Politik på Gott och Ont

Från 2002: EN MINDRE och spontan undersökning om huruvida Uppsalaborna känner igen de tolv rikdagsledmöterna från det egna länet, genomfördes på gågatan och Forumtorget i centrala Uppsala. 100 personer fick se bilder av riksdagsledamöterna och fick frågan om vilka porträtten föreställde och vad de avbildade personerna kunde tänkas syssla med. De som inte kände igen någon fick se ytterligare ett papper med en lista med ledamöternas namn i alfabetisk ordning och några få kunde då identifiera gruppen som politiker. Ett tredje steg fanns med, då porträtten med namn visades, och då sade sig några få en känsla av igenkännande. Detta andra och tredje steg tillmättes ingen större betydelse, utan tjänade mest som feedback för de tillfrågade personerna. Tyngdpunkten har lagts vid det första steget med enbart namnlösa porträtt. 38 tillfrågade kände inte igen någon alls men av dem trodde 8 att bilderna föreställde politiker och en ställde motfrågan om det var några som saknades. Som mest kunde en person identifiera och namnge sju av ledamöterna och endast en kunde tveklöst svara att bilderna föreställde riksdagsledamöterna från Uppsala län. 47 tillfrågade var kvinnor och 53 män. Uppskattningsvis tilltalades uppemot 500 personer men de flesta ville inte eller hade inte tid att svara. Endast personer som seriöst tog sig tid till att titta på bilderna bokfördes som svarande. Detta kan ha medfört att pensionärer kan ha blivit en aning överrepresenterade. Samtliga tilltalade uppfattades som varande i röstberättigad ålder. De som uppgav sig inte vara bosatta i länet sorterades bort. Målet var satt till 100 personer och därefter avslutades utfrågningen. Undersökningen är ju helt ovetenskaplig. Inga slutsatser kan sålunda dras. Det enda den egentligen duger till är att peka på frågeställningen: Känner medborgarna till sina valda representanter? Resultat Igenkända ledamöter fördelade partivis efter antal ”träffar” Moderaterna 91 Folkpartiet 36 Socialdemokraterna 21 Centern 11 Kristdemokraterna 8 Vänsterpartiet 6 Miljöpartiet 3 Summa 176 Individuellt för varje ledamot blev resultatet följande Harald Nordlund 36 Lennart Hedquist 33 Gustaf von Essen 30 Per Bill 28 Tone Tingsgård 12 Rigmor Stenmark 11 Mikael Oscarsson 8 Ingrid Burman 6 Björn Kaaling 4 Barbro Andersson Öhrn 3 Gunnar Goude 3 Mats Berglind 2 Summa 176

Hoppas dagens debattartikel skapar debatt

Ivona Blomqvist, Din artikeli dag är både välskriven och innehållsmässigt angelägen. Undervisning och utbildning blir mer och mer fråga om yta, är min tolkning av Ivonas artikel. Det finns en konflikt mellan att tillgodose varje elevs intressen och de kollektiva normerna. För att klara konflikten krävs väl utbildade lärare och erkännande av rollen. "Friskolereformen har i viss mån bidragit till att förvirra och förstärka elevernas inbillning att det är de som är beställare på en fri marknad". Javisst. Och den har rimligen bidragit till att skapa förvirring genom att elevernas relation till friskolorna skiljer skiljer sig från deras relation till kommunalt drivna skolor. Det ligger ju något ologiskt i att vissa skolor sorterar under staten medn övriga sorterar under kommunen. Även skolor, som inte drivs av kommunen bör rimligen sluta avtal med kommunen kontrolleras av kommunen och ansvar utkrävas av, av kommunen. Statens roll ska vara att kontrollera att alla skolor följer målsättningar, som beslutats av riksdagen. Om vi inte ser upp kan nuvarande system komma att bli steg mot en verklig skolmarknad där familjer kan köpa utbildning utan inblandning av samhället. Vilka barn, som kommer att gå i dessa skolor, inser var och en.

Problemen i vården är politiska

Hur åtgärdar man ojämlik vård? Frågan ställs i ledaren i dagens Upsala Nya Tidning. Det borde gå att finna lösningar, är ledarens svar. Bättre administration och tillfälliga budgettillskott. Men vad menas med bättre administration? Tillfälliga budgettillskott? Nej, vården kommer att kräva att för överskådlig tid framöver mer pengar och större andel av bruttonationalprodukten går till vården. Om man i administration lägger in organiserandet av arbetet är jag med. Otaliga miljoner har betalats till konsulter för att få fram förslag till förändringar. Var finns resultatet av alla översyner? Ge mig tjugo tusen kronor så ska jag tillsammans med främst undersköterskor och sjuksköterskor presentera åtgärder, som effektiviserar för miljoner. De två grundproblemen i sjukvårdspolitiken berörs inte i ledaren. Statens styrning är dålig. Den politiska styrningen av landstingen är nästan obefintlig. Jo, visst är det speciellt att styra sjukvårdspolitik. Går inte att jämföra med någon primärkommunal verksamhet. Kraven, som få uppfyller i dag, på en landstingspolitiker måste vara stora. Ska vi få politiker, som uppfyller kraven krävs en särskild politikerutbildning. Vården är för viktig för att slarvas med. Ingen ska kunna tilldelas ett politiskt uppdrag i landstinget utan att ha genomgått politikerutbildning.

söndag 22 juli 2012

Ondska fördrivs endast i en ickevåldskultur

I dag påminns vi om ohyggligheten i Norge för ett år sedan. Våldet fick utrymme, eller tog sig utrymme. Det diskuteras huruvida det ohyggliga hade kunnat undvikas. borde man gjort det eller det? Alltid kan man finna i efterhand något annat som kunde ha gjorts, utöver det som gjordes. Och många vill föra diskussion om med vilka våldsmedel vi ska förhindra upprepning. Liv måste skyddas. Men ondskan fördrivs inte med vapen, den kan möjligen ibland hejdas. Diskussionen, som ständigt måste föras, är hur vi utvecklar ickevåldskulturen. Men varför förs denna didkussion i en så begränsad krets?

Bättre information om Upplandstiftelsens viktiga arbete

Häromda´n handlade en lokal nyhet om campingplatsen Rullsand. Upplandsstiftelsen har gjort stora investeringar och campingplatsen är nu en modern sådan. Jag kände till att detta pågick, eftersom jag suttit i stiftelsens styrelse. Men om jag inte gjort det skulle jag varit helt ovetande. Någon information från mitt partis representanter i styrelsen existerar inte. Förändringen i representation var ett beslut av en enda person; ett flagrant brott mot stadgarna. Kontinuerlig information till melemmarna är krav, som måste kunna ställas på representanerna i styrelsen. Jag skulle vilja få information om det viktiga naturvårdsarbete, som stiftelsen utför. Härtill kommer att politikerna i styrelsen dåligt informerar allmänheten. Ett så viktigt arbete för att skapa hållbarhet måste bli känt. Men jag får väl göra som med andra politikarenor. Jag får snappa upp.

Inget för Socialliberaler

Nu har Carl B Hamilton återkommit med sitt resonemang om sammanslagning av fyra partier. Resonemanget är avslöjande. Hans matematik har logiska luckor, men avslöjar en beklaglig syn på hans eget parti. Vad han säger är att den som nu kan tänka sig att rösta på Folkpartiet lika gärna gör det på ett av de nuvarande fyra borgerliga partierna ihopslaget parti. Carl B Hamiltons resonemang avslöjar och blottar den syn, som innebär att politikens innehåll är mindre viktig än taburetterna. Det blottar det sossehat, som finns hos delar av dagens Folkpartiet. Det finns ingenting gott i det, som sägs av Socialdemokrater. Carl B Hamilton förutsätter att alla vi socialliberaler, som vill se ett profilerat socialliberalt parti skulle ansluta oss till ett av fyra borgerliga partier sammanslaget ett borgerligt parti. Samma borde gälla även det konservativa Kristdemokraterna. För Centern kan det nog kvitta. En sammanslagning av Centern och Moderaterna är sakligt motiverad. Sakligt i meningen att politikens innehåll är nästan identiskt. Konsekvensen när det gäller en borgerlig vänster torde bli att man skulle känna sig ännu mer vilsen än i dag. Vilsenheten torde leda till initiativ till bildandet av ett nytt socialliberalt parti. Och tänk om Carl B Hamiltons meningsfränder känner missnöje med det ihopslagna partiet; ett missnöje, som leder till initiativ till bildande av ett nytt riktigt konservativt parti. Och tänk om det partiet kommer att vilja ha Carl B Hamilton som partiledare. Se där en positiv effekt av Carl B Hamiltons idé

Avsnitt 11 ur Politik på Gott och Ont

NÅGRA DAGAR efter det att jag inträtt i riksdagen gjorde jag i Upsala Nya Tidning ett inlägg i en artikelserie om politikermisstron. Jag ställde frågorna: Vems uppdrag har egentligen dagens politiker? Är det kanske så att partiapparatens, förvaltningstjänstemännens och inte minst budgetens uppdrag väger tyngre än det förtroende väljarna uttalat? Jag beskrev där ett orsakssammanhang där både politiker och väljare under senare år tagit ett steg åt sidan eller halkat av den av tradition upptrampade vägbanan. När samma tidning presenterade länets, i riksdagen invalda, ledamöter uttalade jag: ”Jag tycker att min valrörelse har skiljt sig från flera andra politikers valrörelse. Jag har inte en enda gång uppmanat folk att kryssa på valsedeln, och jag har inte gjort den sortens utspel som vissa andra har gjort. De flesta har haft en kort valrörelse med ytliga utspel. Jag har jobbat långsiktigt och rört mig bland människor under ett års tid”. I ett Brev till ledarsidan om politisering eller avpolitisering av Konstitutionsutskottet skrev jag följande. KU blir mer domstolslikt LÄNGTAN hos de främsta företrädarna för de borgerliga partierna efter att få kliva upp på statsrådstaburetter är stark. Man har ledsnat på att endast opponera. Makten hägrar och ska så göra. Det är en oppositions uppgift. Men till vilket pris? Är det självklart att fyra partier ska uppträda som om de var ett? Ledsnat tycks också regeringens stödpartier ha gjort. Ledsnat på att ta ansvar, men inte få sitta vid köttgrytorna. Även detta förståeligt. Men till vilket pris? Är det självklart att man ska avstå från att uttrycka sin mening i en eventuell misstroendeomröstning i samband med Konstitutionsutskottets granskning av regeringen. Partistrategerna lägger nu upp taktiken. Hit hör, bland annat, de borgerliga partiernas strävan att göra Konstitutionsutskottet mer domstolslikt. Man ändrar representation och sätter in personer, som är jurister. Regeringen och dess stödpartier reagerar med att bland annat anklaga oppositionen för att politisera. Upsala Nya tidning ägnar sin huvudledare i lördags åt detta. Ledaren beskriver ett agerande från tre tramsiga herrar. Huvudfrågorna berörs knappast. Skall Konstitutionsutskottet, som de borgerliga tycks vilja, göras till en arena för jurister? Vad är det för fel med att Konstitutionsutskottets ledamöter agerar partipolitiskt, vilket de tre i majoriteten anser? Förtroendevalda är representanter för medborgarna och för de politiska partierna. Varför duger då inte de ledamöter som nu finns i Konstitutionsutskottet till att fråga ut regeringen om dess hantering av tsunamikatastrofen och varför kritiserar s, v och mp de borgerligas försök att avpolitisera utskottet när man samtidigt anser att det är ”lite äckligt att man försöker politisera en fruktansvärd katastrof”? Eller hur UNT?

lördag 21 juli 2012

En våt filt över Uppsala

Kersti Kollberg, krönikör i Upsala Nya Tidning, tycker inte att eftertanke är något, som präglar stadshuset i Uppsala. Hon skriver om Uppsalas utbyggnad och bristen på känsla för bevarande av värdefull natur och för att vårda arvet efter Linné. I Uppsala revs en hel del gammalt ner under 60-talet. Domen har varit hård. Beklagligt är att dom faller först sedan skadan är skedd. Kommande generationer torde komma att döma oss hårt för nonchalant syn på naturvärdena. Att det är fråga om nonchalans framgår av det synsätt, som finns inom dagens politik. Man talar gärna om att "lägga död" hand över ett område när det är fråga om att bevara området levande. Man varierar sig och talar om "att lägga en våt filt över Uppsala" när det handlar om att skapa ett världsarv. Det är inte asfalten, som gör Uppsala attraktiv, utan det är de unika byggnaderna och naturområdena.

Inte heller Syrienkrisen kan lösas med vapenmakt

Både ledaren och debattartikeln i dagens Upsala Nya Tidning handlar om Rysslands utrikespolitik, i synnerhet agerandet i Syrienkrisen. Maktpolitiken är oroande skriver ledaren. Ryssland gör, sig skyldigt till lidande och död i Syrien, skriver debattartikelförfattaren. Som så ofta ser vi hur lite människoliv betyder när pengarnas makt tillåts ta över. "Det ser mörkt ut; för Syrien, för världen och värden värda att slåss för". Inte heller Syrienkrisen torde kunna lösas med vapenmakt. Men varför består debatten av bara resonemang kring militärt ingripande eller inte militärt ingripande och vem som kan ingripa och vem som inte kan. Motståndet mot våldet måste vara ickevåldet. Utmaningen måste vara och debatten handla om hur ickevåldsvapnet kan användas. De ledande politikerna säger att tron på fredliga lösningar visar en naivitet. I så fall behöver vi mer av barnslighet. Om vi ägnade lika mycket tid åt och satsade lika mycket pengar på ickevåldslösningar som militära ingripanden i konflikter skulle världen se ljusare ut. Sverige rustar ner, skriver UNT-ledaren, och Ryssland köper jaktplan och landstigningsskepp. Nedrustning är en del i en ickevåldskultur. Men det måste sägas. Varför nedrustar man? Jo, för att man inte tror på vapenmakten. Det budskapet måste trummas ut ständigt. Tänk om Sverige kan gå före.

fredag 20 juli 2012

Vad innebär Akademiska sjukhusets avtalsbrott?

Visst är debatten om hur en cancersjuk patient ska få vård, när landstinget inte kan ge den, en angelägen debatt. Den sjuka personen, som efter en debattartikel i Upsala Nya Tidning skapat debatten är sannolikt inte den enda. Upsala Nya Tidning rapporterar i dag om ilska hos många läsare. Den här ilskan ger dock, överraskande, en positiv syn på ren privatisering; privatisering, till skillnad från externt utförande, innebär att personer med pengar har större möjligheter än personer utan ekonomiska medel, att köpa sig vård. Viktigt är att allvarligt sjuka personer kan få vård snabbt. I det fall, som nu fått stor uppmärksamhet, kanske inte den nya privata kliniken är ett alternativ, då den startar först en bit in i augusti och många, enligt tidningsartikel, redan köpt och bokat operationer. En grundfråga, som ingen har belyst är det avtalsbrott, som Akademiska sjukhusets styrelse måste gjort sig skyldig till. Landstinget är organiserat med ett beställa - utförasystem. Det är ett system, som inte passar inom sjukvården. Till råga på allt tillämpar inte landstinget systemet, vilket är ännu värre än systemet i sig. Hälso- och sjukvårdsstyrelsen har köpt vård av Akademiska sjukhuset och tecknat avtal. Det borde man ha gjort med styrelsen för Akademiska sjukhuset, Produktionsstyrelsen. Vilken är nu reaktionen från Hälso- och sjukvårdsstyrelsen på att man inte får vad man tecknat avtal om. Det är ju frågan om avtalsbrott. I ett rätt utformat beställa - utförasystem skulle Hälso- och sjukvårdsstyrelsen ha tagit omedelbar kontakt med Produktionsstyrelsen för att klara ut avtalsbrottet. Nu har man tecknat avtal direkt med sjukhuset. Allvarliga samtal pågår rimligen mellan Hälso- och sjukvårdsstyrelsen om avtalsbrottet. Eller är avtal bara ett inslag i ett "leka affär"-system. Och vad gör nu styrelsen för Akademiska sjukhuset i en situation då en egen verksamhet inte lever upp till avtal man tecknat? Det är svårt att bortse från att det vi nu läser om, och som har flera sidor än vad som framgår av tidningsartiklar, är ytterligare ett exempel på politikens tillkortakommande i styrningen. Produktionsstyrelsen! Vad gör Ni åt att en av Era förvaltningar har begått avtalsbrott? Är förbudet för personal, vid ett privat företag, att arbeta hos en av Era förvaltningar, förenligt med Er policy?

torsdag 19 juli 2012

Vi får skylla oss själva

Vi blir förtvivlade när sommaren inte är riktigt varm eller när den regnar bort. I dag läser jag en artikel i Upsala Nya Tidning om att hotet mot klimatet är överdrivet. Författaren försöker också föra i bevis att vi Sverige har gjort allt som går att göra för att leva klimatsmart. Visst har han en poäng i att kunskaperna om miljöfrågor inte är särskilt stora. Forskning visar dock att förändringar i klimatet äger rum och att vi människor orsakar förändringar. Är inte det tillräckligt för att vi ska agera? För vad är alternativet? Jo, problemet är någon annans. Men då får vi också räkna med mer regniga somrar. Vi ska låta bli att klaga på vädret. Vi får skylla oss själva.

onsdag 18 juli 2012

Du svarar som en fotbollsspelare

Du svarar som en politiker, är en vanlig kommentar till en intervjuad, som ger ett otydligt svar på en fråga. Är en sådan kommentar orättvis? Ja, i högsta grad. Den är orättvis i jämförelse med intervjer med, till exempel en idrottsintervju. I halvtid (inte i halvlek, som många tycks tro att det heter) får en spelare frågan: Varför ligger ni under? Svar: Dom fick ett mål väldigt tidigt. Fråga: Vad ska ni göra för att vända på det här? Vi måste upp i banan. Varför är det så roligt att spela boule? Jo, det är en rolig sysselsättning. Kanske är det så att de tydligaste svaren får vi av politiker. Det betyder inte att dessa personer är bättre än andra uttrycka sig tydligt, utan det torde bero på att intervjuaren ställer mycket högre krav på politiker. Vad ska ni göra för att vända på det här? Vi måste upp i banan. Hur menar Du då? Var ni inte uppe i banan? Förklara för tittarna hur strategin måste ändras.

Kritik är nu beröm

Vattenfall Värme fich nyligen kritik i en artikel i Upsala Nya Tidning. I dag svarar chefen för Vattenfall Värme Uppsala. Jag har själv bloggat med viss kritik mot bolaget på grund av hantering av fakturafråga. Det som därefter hänt är värt stort beröm. Telefonkontakter från bolaget med mig och tillrättaläggande på ett generöst sätt.
Jag har nu inte kunskap om kostnadsläge och orsaker till prisökningar. Oskäliga höjningar av avgifter försämrar ett förtroende. Hantering av kunder på det sätt jag fått erfara ökar förtroendet.
Nog betyder policyn för kundkontakter mycket

tisdag 17 juli 2012

Avsnitt 10 ur Politik på Gott och Ont

Detta tillkom för ganska många år sedan

Upsala Nya Tidning är en ofta citerad tidning. Med rätta tycker jag. Ibland skulle jag dock vilja se mer av analys.
ÖKA ANTALET politiker. Så löser vi demokratiproblemet.

Då och då återkommer UNT till detta tema, senast i samband med folkomröstningen i Knivsta. Jag tror inte ett ögonblick på UNT: s teser. Skulle demokratin fungera bättre av att vi väljer fler politiker som vi stänger in i sammanträdesrummen?  Knappast. Vad som behövs är en ny och förändrad politikerroll.  Vi behöver politiker som ägnar sig åt politik och inte åt detaljstyrning eller traditionell arbetsledning. Förvisso är en vald politiker väljarnas ombud och förtroendeman. Men så låt den då fungera som det, det vill säga syssla med politik och inte med att styra verksamheter. Uppgifterna blir då att anslå medel, besluta om budget, fastställa mål, följa upp och utvärdera och slutligen utkräva ansvar eller utkrävas ansvar av.  Direkta verksamheter som utförs i egen regi, det vill säga av kommunen själv, behöver inga politiker i ledningen, lika lite som upphandlad verksamhet. Det torde i vissa beslutssammanhang vara ur demokratisynpunkt bättre att minska antalet politiker. Det gäller till exempel riksdagen där ledamöterna då skulle tvingas att ägna sig åt helheten och inte ges utrymme att bli experter inom en smal sektor.

Ledamöterna i kommunala bolag är politiskt tillsatta. Detta anser jag är olämpligt. Också offentligt ägda bolag omfattas av aktiebolagslagen som säger att en styrelseledamot först och främst har att tillvarata aktieägarnas intressen, med risk för att personligen avkrävas skadestånd om man inte handlar därefter.  Detta innebär att politikerna i bolagsstyrelsen inte kan fatta ett för dem attraktivt politiskt beslut, framför ett mindre attraktivt, om detta skulle missgynna aktieägarna ekonomiskt. Man måste alltså ha klara direktiv av ägarna, det vill säga kommunen, om ett ekonomiskt mindre fördelaktigt, men politiskt eftersträvansvärt, beslut ska kunna fattas. Om vi nu ska ha kommunala bolag överhuvudtaget – varför placerar vi då politiker i styrelserna? Vore det inte bättre med experter på det sätt som privatägda aktörer har? Politikerna i ett aktiebolag har ju händerna bundna. Politiken ska vara gjord och utförd när frågan landar på det kommunala bolagets styrelsebord.




måndag 16 juli 2012

Fria skolor är bra.

Jag har undrat länge. Jag har frågat om någon kan ge mig svar. Ingen har någonsin förklarat. Varför har man skolor, som finansieras med skattepengar, men som går vid sidan av kommunalt drivna skolor? Jag har inget emot, tvärtom, att andra än kommuner deiver skolor. Jag tror att det kan vara utvecklande. Men borde det inte vara kommunerna som godkänner och tecknar avtal med externa utförare?
Jag har samma funderingar i fråga om den fria etableringsrätten inom primärvården.

Men det här handlar friskoledebatten inte om. Den fråga, som debatteras är: Bidrar friskolor till segregation?
Är det inte så att redan det faktum att kommunerna startar och driver de flesta skolorna och staten bestämmer vilka som får starta friskolor, bara detta innebär en uppdelning, som kan liknas vid segregering. Nej avdramatisera frågan om friskolor genom att lägga ansvaret för friskolor helt på kommunerna så länge kommunerna får ha ansvar för skolverksamhet. Se till att ordna skolverksamhet med hög kvalitet. Skulle det finnas annan anordnare än kommunen med samma eller högre kvalitet än kommunen kan visa och till lägre kostnad borde det vara självklart att teckna avtal med sådan anordnare.


Avsnitt 9 ur Politik på Gott och Ont


Jag medger att det i nedanstående artikel finns ett stänk av ironi. Jag skrev den år 2000.

Bra början för bättre demokrati


”VI MÅSTE HA en vision om en vital, fungerande demokrati” skrev Lars Leijonborg nyligen i Dagens Nyheter.

Det är bra att folkpartiet tagit initiativet i debatten om demokratins problem.

Lars har pekat på främst tre faktorer, som kan medverka till att undvika den politikens kris vi ser början till. Det handlar om blåklintskampanjen, om IT och om vårt valsystem.

DN-artikeln avslutas med ett konstaterande att putsningar på ytan inte lär räcka för att återupprätta en vital svensk demokrati.

Jag delar den uppfattningen. Men i pågående debatt är det fråga om putsningar.

Men alla stenar behöver bytas.

Så djup är politikens kris.

IT måste utvecklas och utnyttjas.

Nätverk kan skapas och omröstningar genomföras. Möjligheterna är stora för att IT skall bli ett värdefullt instrument för politisk kommunikation.

Den andra stenen, skilda och spridda valdagar är en idé som jag hoppas folkpartiet driver vidare.

Blåklintskampanjen då? Vad är nytt i denna? Lars och Marit åker på turné. Men det har väl partiledare alltid gjort. Vad den kampanjen måste handla om är att vi många folkpartister förändrar vår roll från att vara ”systemets” representanter till att vara medborgarnas ombud. Vi alla måste ständigt ”blåklintskampanja”.

Uppgifterna blir då att anslå medel, det vill säga budget, fastställa mål, följa upp och utvärdera och slutligen utkräva ansvar eller utkrävas ansvar av. Direkta verksamheter som utförs i så kallad egen regi, det vill säga av kommunen själv, behöver inga politiker i ledningen, lika lite som upphandlad verksamhet.

I min vision utför kommuner, och den offentliga sektorn som helhet, mycket lite i egen regi.

 Jag tror att de politiska partierna först sedan den fullständiga krisen är ett faktum kommer att ersättas av andra former av politiska partier. Men det är inte vi politiker som styr den här utvecklingen, eftersom vi inte har insikten om allvaret i dagens politiska kris.

Partiarbetet måste också förändras. Vi ägnar alltför mycket tid åt att i små grupper sammanträda med varandra. Folkpartiet måste gå före och helt lösa upp nuvarande partiorganisation. Tillåt att organisationen ser olika ut i olika delar av landet.

Tillåt t.ex. Uppsala län att bilda socialliberala miljöpartiet eller folkpartiet i Falun bilda kulturpartiet liberalerna.

Även i fråga om nomineringar måste radikala förändringar göras. F.n. kräver vi att för att få representera partiet i ett beslutsorgan måste man ”ha varit med länge”. Varför är det så? Hur skall vi få in nytänkande i politiken med en sådan ordning? I kommande nomineringar måste vi vara beredda att på listor placera ett antal personer vars meriter är att vara både nya och kompetenta.

Är partiledningen redo för den här debatten?




Lite språktyckande

Är det verkligen så att vi talar och skriver allt slarvigare.? Och spelar det någon roll? Räcker det inte med att vi förstår? Men tänk om slarvet ökar risken för missförstånd.
Kanske finns rent av ett egenvärde i ett bra språk.
I min tidning i dag finner jag exempel på vårdat språk. Ett av dem är ledaren i dag, som tyvärr avslutas med meningen: "Inte minst vore det bra för unga som söker jobb." "Inte minst ska väl vara en bestämning till "..unga som söker jobb.". Jag tycker meningen ska lyda: "Det vore bra för, inte minst, unga, som söker jobb."

Det är inte ovanligt att ordet "tillstånd" förväxlas med "till stånd". Jag läser: "...för att få tillstånd ett världsarv för systematisk biologi."

Att ordet "att" ofta utelämnas är bara ett tecken på slarv och hör till de mindre irriterande språkinslagen. ""Det planerade naturreservatet Årike Fyris kommer påverkas...". Men visst hade meningen blivit bättre med ordet "att".

Ordet "konsekvens" tycks vara lite knepigt. Vanligt är att ordet kombineras med ordet "följd". "Det fick stora konsekvenser som följd" Men i ordet "konsekvens" ligger väl redan "följd".

I meningen "Den ger bland annat hög feber, kräkningar och kan göra dig gul", saknas ett "och".

"Mängden människor av olika slags yrken som ska jobba med säkerheten..." Den känns ju fel på grund av ordet "av", som borde varit "med"



  

söndag 15 juli 2012

Visst ska vi gå före

Miljön förlorar på blockpolitiken, skriver Upsala Nya Tidnings ledarsida i dag i en artikel med rubriken Skatter nyckel till en bättre miljö.
Men vem vinner på blockpolitiken? Det torde vara endast de personer, som beroende på blockpolitiken kommer åt en statsrådstaburett. Den stora förloraren är demokratin. Och förutsättningarna för en framgångsrik miljöpolitik torde vara torde större i en demokrati än i andra statsskick.
Den miljödebatt, som just nu är nästan död, men som måste återupplivas måste ta sikte på att bryta blocktänkandet, se till att samtal förs mellan alla, som ser nödvändigheten av att åtgärder vidtas innan det är för sent.
Visst är föroreningarna från källor i Sverige små i ett globalt perspektiv. Varför ska vi då göra mer än andra? Svaret är väl att det just nu inte finns bättre påverkansmöjligheter än att gå före. Om vi börjar med målsättningen att bli lika bra som de bästa och därefter höjer målsättningen till att vi ska vara bäst kommer vår good will i världen att öka och vi kommer att vara den förebild, som trilskande länder behöver.
Med andra ord: Politiker i Sverige, satsa på miljön

Avsnitt 8 ur Politik på Gott och Ont


Kontrasten mellan socialliberalismen och nyliberalismen i nya kläder tog jag upp i en artikel i december 2000. 

 M + Kd = sant

KRISTDEMOKRATERNA har klivit ur kyrkbänken och lämnat sin ambition att lagstiftningsvägen föra svenska folket till himmelriket. Man har orienterat sig mot de europeiska kristdemokraternas värdekonservatism och är därmed på väg att överge en del av sin socialpolitiska mjukvara, bland annat ett nationellt genomfört rop på fler poliser tyder på det. Moderata och värdekonservativa väljare attraherades av denna Kd: s nya profil och bytte parti i det senaste valet. Samtidigt innebar Kd: s förändring ett vakuum på den socialpolitiska högerkanten. För att hålla väljarna, inom rundgången mellan de två högerpartierna, insåg moderaterna att man måste agera och det har man nu gjort.

I rapporten Ett parti söker framtidens vägar, författad av riksdagsledamoten Per Unckel, avfyras startskottet. Här tonar en ny bild fram, en bild av ett mjukt moderat parti, ett parti som man inte trodde fanns – och antagligen heller inte finns. Rapporten utgör ett första steg mot ett nytt moderat idépolitiskt program och lades fram till partistämman förra året.

Det är måhända inte min uppgift att recensera andra partiers program men det är min skyldighet mot mina väljare att följa både meningsmotståndares och vänners idéer och arbeten och i detta fall kan jag inte avstå från att offentligen kommentera.

I stort kan jag hålla med om samhällsanalysen; vi har en för stor politikerstyrd samhällsektor, för liten reell valfrihet och begränsade möjligheter till gränsöverskridande. Men jag anser rapporten vara ofullständig och försåtlig. Den utgör ett exempel på den politiska retorik vars främsta syfte är att omvandla egenintresset till en nyttighet för alla. Den är vi vana vid att höra från moderat håll och den överraskar inte.

Skriften säger att man inte ska hälla nytt vin i gamla läglar och det går inte att forma eller stöpa en vettig socialpolitik i moderata termer.  Kan någon, som exempel, förklara vad begreppet ”liberalkonservativ” betyder? För mig är redan ordet i sig själv en paradox, ungefär som eldvatten, - vilket ändå har en innebörd till skillnad från det förra. En tänkbar förklaring till termen är att man vill muta in begreppet liberal utan störande prefix som social- eller marknads-. Samtidigt beskriver man, och det med fog, de traditionalistiska socialdemokraterna som konservativa. Kan man få föreslå att förnyelsefalangen inom socialdemokratin och de moderater som söker framtidens vägar, gemensamt kan kallas socialmoderater, eller?

Rapporten talar om alla människors unika värde, men att fullt ut tala om människors lika värde är tydligen moderaterna främmande för. Man delar således in människor på arbetsmarkanden i trygghetssökare och risktagare. Jag menar att den definitionen har sitt ursprung i att man inte är beredd att ta sitt politiska ansvar fullt ut. Det är marknadsekonomiska termer för aktieplacerare som varken ska eller kan användas om människor. Trots att alla inte i första hand söker trygghet, kan vi inte individualisera eller privatisera arbetslösheten mer än vad vi redan gjort. I de allra flesta fall är den som är arbetslös, arbetslös utan egen förskyllan.

Man efterlyser reell valfrihet i den gränslösa välfärden, men konstaterar att den finns bara för dem som är villiga att betala dubbelt eller på två ställen. Vem som utför och verkställer välfärden är också för mig helt egalt. Det viktiga är för mig, och jag tror för folkflertalet, att välfärden är offentligt finansierad. I välfärden ingår för oss socialliberaler att ta ansvar för natur och miljö, det vill säga att den jord vi lånat av kommande generationen återlämnas i minst det skick den hade när vi lånade den. Detta säger moderaterna inget om.

Och det är här, i fråga om vårt gemensamma ansvar, som den tydliga skiljelinjen gå mellan socialliberalerna, den borgerliga vänstern, och moderaterna/kristdemokraterna, den borgerliga högern.

                  

lördag 14 juli 2012

Verksamhet flyttade från Akademiska ut på fria marknaden

I en angelägen debattartikel i dag kan vi läsa om en person med cancer; en person, som vid Akademiska sjukhuset inte kan få en viss operation. Den läkare, som är expert på just den metoden har slutat sin anställning vid Akademiska och startat egen verksamhet. Den är en verksamhet på privata marknaden. Detta företag har som kunder enskilda individer och något/några landsting, dock inte Uppsala läns.

Om jag förstår rätt kan artikelförfattaren och den cancersjuka få operation på den privata kliniken till marknadspris, det vill säga, utan ersättning från landstinget. I en marknadsekonomi är det här inget konstigt. Man kan emellertid fråga sig varför landstinget inte kan teckna avtal för en period tills motsvarande egen verksamhet byggts upp. För man har ju ansett att man ska ha sådan verksamhet, varför möjligheten att erbjuda den fortsättningsvis inte borde få vara beroende av en person.

Det här illustrerar problemet med att den som har gott om pengar får tillgång till bättre vård än den med små ekonomiska resurser. Vilka slutsatser borde politiker dra av detta? Jo, den enda rimliga är väl att man måste kunna med solidarisk finansiering kunna erbjuda den vård, som finns tillgänglig. En annan slutsats är att vården måste få utgöra större andel av BNP än för närvarande på någon annan sektors bekostnad 

Ett par aktuella frågor

Varje gång ett väder med stormar och översvämningar infinner sig ger de flesta kommentarer ett intryck av att det handlar om en händelse, som inte kommer igen. Man behöver ingenting göra, det var ju en exceptionell händelse. Och så kan man ju finna att en översvämning här är långt ifrån vad den var någon annanstans. "Det kunde dock vara värre. I Ryssland har översvämningarna kostat många tiotalmänniskoliv."
Dags att dra slutsatser.

"Den som förmår ett barn att gifta sig ska kunna straffas". Göran Lambertz skriver i dag om den svåra avvägningen i lagstiftningen mellan hänsynen till individen och till utsatta grupper. Hoten från en far mot sin dotter för att hon, till exempel väljer fel man att bli kär i, accepterar vi inte. Däremot är en inte ovanlig uppfattning att det är okej att plåga barn med omskärelse för att en grupp anser åtgärden självklar.
Jag har svårt att acceptera synsättet. Måste det inte i Sverige finnas ett absolut förbud mot att behandla barn på det grymma sätt en omskärelse innebär?

Ett otyg att skylla ifrån sig

"Underhållet av järnvägen har varit eftersatt allt för länge", läser jag i dagens ledare. Förutom att jag konstaterar att särskrivningen av ordet alltför stör mig en aning måste jag kommentera detta med att, som skrivs i ledaren, ofta skyller på Trafikverket när problem uppstår. Detta är ett problem, som tilltar i takt med att offentliga sektorn köper tjänster av privata sektorn. I fallet SJ ät det ju dock inte en ny företeelse.
När jag köper en tågbiljett gör jag det av SJ (med få undantag). Det är på SJ jag ställer ev. krav oberoende av om SJ köper vissa tjänster. Det är ett otyg av SJ att skylla på någon annan.
Vi ser samma brist på ansvarstagande inom, till exempel, vården. Landstin eller kommun skyller på Carema, Aleris eller vad företaget råkar heta. Sluta upp med det. Landstinget eller kommunen har ansvaret. Ta då ansvaret. Hur Ni ser till att få fram vården är Ert problem.

fredag 13 juli 2012

Vad har EU med det att göra?

Varför aktualiseras vissa frågor över huvud taget? Vem tycker att EU ska ägna sig åt att införa moms på frivilliga sociala insatser. Om någon europaparlamentariker råkar läsa den här funderingen kan vi kanske få en förklaring. Och vi måste följa ett eventuellt beslut. Medlemskapet innebär ju det. Vem tycker att vi ska strunta i beslut, som Sveriges riksdag fattar, och som vi ogillar. Lika lite kan vi strunta i den europeiska unionens beslut.
Jag tror på samarbete. Jag tror också på att beslut ska fattas så nära de människor som berörs som möjligt. Detta behöver inte innebära någon motsättning.
Hur ska vi kunna undvika den miljökatastrof, som hotar vår planet, om vi inte samarbetar. EU är en viktig arena för detta. Hur ska vi få stopp på krig och annat våld om vi inte samarbetar. EU har visat sig vara en viktig arena.
Men vad har EU med frågan om moms på frivilliga sociala insatser att göra?
Ni är många i Europaparlamentet som kan förklara.

Avsnitt 7 ur Politik på Gott och Ont


Min syn på politik och på partierna har tyvärr förändrats i negativ riktning. Det framgår av bland annat ett anförande, som jag höll i Tierp under våren 2002.
MINA DAMER och herrar. Mitt namn är Harald Nordlund och jag representerar folkpartiet. Till att börja med kan jag avslöja att jag, trots mitt nästan pojkaktigt ungdomliga utseende faktiskt varit med om ett ganska stort antal valrörelser nu. Jag trodde att jag hade sett det mesta, men utvecklingen i år har slagit alla tidigare kampanjer med hästlängder. Vid årets början trodde de flesta att socialdemokraterna stod inför en promenadseger, men de är nu på väg att falla på eget grepp och bli valets verkligt stora förlorare. Det börjar visa sig att en valkampanj baserad på luft och tomma fraser inte är den bästa vägen till framgång. Även moderaterna tappar mark vilket inte heller är förvånande. Med profilfrågor som egentligen enbart tilltalar de mest egoistiska krävs en ledare som kan beröra och sätta en mänsklig prägel på politiken, och det klarar inte en före detta skattejurist av.

Självklart gläder jag mig åt den här utvecklingen, men inte bara av den uppenbara orsaken att stödet för folkpartiet har skjutit i höjden. Det visar framförallt att det varken lönar sig att underskatta väljarna eller att vädja till deras lägsta instinkter. Det svenska folket med alla dess variationer i intressen, ålder, hudfärg, utbildningsnivå och livsstil vill ha en ärlig politik och ett fungerande samhälle. Det vill jag också. Det var därför jag en gång i tiden gick in i politiken. Under alla dessa år har jag varit med om både roliga och tråkiga händelser. Ibland har jag fått förmånen att vara med och verkligen förändra saker till det bättre men många gånger har det känts motigt och nästan hopplöst. Det som då har fått mig att arbeta vidare är min starka övertygelse om vad samhället är och hur vi skall få det att fungera.

 Liberalismen grundar inte sin verklighetsuppfattning i några grupper, klasser eller andra typer av otillräckliga och godtyckliga hopbuntningar av människor, utan på individen som samhällets minsta beståndsdel. Vi måste sträva efter att var och en med sina förutsättningar skall få en så bra, rik och fri tillvaro som möjligt. Det medför att alla måste kunna göra sig hörda och att vi måste organisera vissa saker gemensamt.

Därför tycker jag att politikens viktigaste uppgift är att främja solidariteten och bevara demokratin. Med bevarande av demokratin menar jag att verkligen bry oss om varandras åsikter och försöka tackla problem med lösningar som tilltalar så många som möjligt. Det skall dock inte förväxlas med den populism som tyvärr får allt större plats i politiken, och som jag anser är ett hot mot hela vårt politiska system. Det finns tyvärr partier som numer inte vågar säga vad de verkligen tycker och tänker av rädsla för att bli misstolkade av de professionella misstolkarna, de personer vars hela politiska gärning går ut på att medvetet misstolka andra för att svärta ned dem och skapa uppmärksamhet åt sig själva. Folkpartiet har under valrörelsens gång närmast i förbifarten nämnt sådant som borde vara självklarheter, men som misstolkarnas och populisternas härförare Gudrun Schyman kastat sig över för att sätta negativ spin på. Två av dessa saker är att vi anser att barn som lämnar grundskolan skall kunna läsa och skriva och att den som vill bli medborgare i Sverige skall kunna tala svenska. Tydligen så är det främlingsfientligt att anse att svenskar skall kunna tala svenska. Vi talar alltså inte om uppehållstillstånd eller asyl, utan medborgarskap. På samma sätt antar jag att det är barnfientligt att vilja att barnen skall lära sig läsa och skriva. Jag kan förstås ha fel men jag tycker nog det är värre att inte bry sig. Att inte bry sig om ifall de personer vi ger medborgarskap kan något så nödvändigt för deltagande i samhället som språket, att inte bry sig om ifall våra barn kan något så nödvändigt för deltagande i samhället som att läsa och skriva. Nu tror jag i och för sig inte att Gudrun Schyman verkligen tror på vad hon säger, men jag önskar att hon skulle sluta göra sig dummare än vad hon är, eftersom hon fyller etern med brus och hindrar en konstruktiv debatt.

Istället hoppas jag att vi ska diskutera verkliga frågor, frågor som berör oss alla. Politiker skall inte lägga sig i det var och en sköter bäst själv, men vissa saker måste vi samordna och enligt min mening faller de inom fyra kategorier; demokrati, kultur, solidaritet med varandra och solidaritet med kommande generationer.


Vissa impulsköp torde vara svåra att motivera

Nog händer det att jag impulshandlar. Jag får anstränga mig för att låta bli att köpa chokladkaka. Och jag låter inte alltid bli. Så nog har jag förståelse för att det görs oplanerade inköp.
Dock finns inköp jag inte förstår. De flesta av oss har erfarit att en del tidningslöpsedlar lovar en läsning som inte kan återfinnas inne i tidningen. Värmeböljerubriker och tips om snabb avmagring liksom råd om hur man skyddar sig mot myggbett (men då är löpsedeln lokal för Dalälvsområdet) säljer bra för att inte tala om händelser inom det kungliga huset. Nja, inte händelser utan tänkta händelser. "Spricka hos kronprinsessparet" är en bra rubrik om en tapet går sönder i något gammalt slott. Visst är en sådan lögn, som ändå inte är en lögn, ett bra tips till ett par tidningar när bantningsrecepten gåtts igenom.
Hur kan jag veta om jag inte köper tidningarna i fråga? Jo, ligger någon framför mig när jag åker tåg bläddrar jag. Och så alla utsagor av människor jag talar med. Besvikelse, men ändå upprepat köpande. Kanske är det ändå sant att värmeböljan lurar bakom husknuten.

Chokladkakan ser god ut när den ligger i hyllan. Det är bara så att den är ännu godare i verkligheten

torsdag 12 juli 2012

Fel debatt om vinster

Förbjud vinster i välfärden, inga avtal med riskkapitalbolag, privat vård ska inte finnas; generaliseringar och konstigheter blir mer och mer vanliga i debatten om vem som ska utföra så kallade välfärdstjänster.
Jag gör tolkningen att företrädare för offentliga sektorn klarar inte att tydliggöra vad frågan handlar om. Först och främst måste distinktionen mellan privat verksamhet och externt utförande klaras ut. Jag tror att vänstern kan detta, men utnyttjar kunskapsbristen. Privat verksamhet finns på en marknad där skattepengar inte är inblandade. Externt utförande är verksamhet, som offentliga sektorn bett att någon annan ska utföra. Här finns problemet. Den ideala situationen är när, till exempel, ett landsting avtalar med ett företag om att ge viss sjukvård. Avtalet reglerar kvalitet, kvantitet och ekonomisk ersättning och landstinget kontrollerar att företaget följer avtalet. Avtalet sägs upp när avtalet inte efterlevs. Nu tycks det vara så att få landsting klarar att reglera i avtal vad som bör regleras. När det visar sig att en verksamhet inte är bra kan inte hänvisas till avtal utan vi får en pseudodebatt om vinst eller inte vinst.
Förståelse har jag emellertid för frågor om hur ett företag kan bedriva en verksamhet billigare än offentliga sektorn. Men det är ju detta offentliga sektorn ska dra nytta av. Om dessutom aktieägare också vinner borde vi inte bry oss om; under förutsättning att man får vad man sagt och skrivit.
Men som skrivet, detta är oklart.
Snälla offentliga sektorn, köp inte välfärdstjänster om Ni inte klarar att skriva avtal och att följa upp och utkräva ansvar

Nu är det så dags att varna för katastrofen

Det har varit de tvåhögerpartiernas, Moderaterna och Centern, politik att det skall finnas en generell rätt att bygga på mark nära stränder och vattendrag. Detta står i klar kontrast till de socialliberala tankarna att man inte skall kunna köpa sig rätten till att bo vackert, och hindra andra från samma rättighet. En uppfattning, som Folkpartiet tidigare hävdat starkt. Man menar att en generösare tillämpning av strandskyddslagen skulle göra Sverige mer attraktivt för turister och göra en bygd mer levande. I detta sammanhang är det väsentligt att tänka på hur stor del av landets totala strandsträcka som är exploaterbar. Även reglermagasin och lerslättsjöar har stränder, som dock står skyddade av sig själva.

En skärpt kontroll av dispensgivningen är nödvändig eftersom det också av rent praktiska skäl är omöjligt att tidsmässigt följa upp dispensansöknigarna. Samtidigt som runt storstäder redan totalexploaterade stränder riskerar att drabbas av översvämningar, försäkringskostnader, kommunala och andra samhällskostnader och privata kostnader har allemansrätten satts ur spel. På grund av resursbrist hade Naturvårdsverket för något år sedan överklagat endast i 37 fall av 10.500 givna dispenser. Vid dispensgivningen, säger Naturvårdsverket, tillämpas inte gällande lagstiftning. Strandskyddet är främst tänkt som ett skydd mot att allemansrätten skall urholkas.

Nu får vi varje år se hur översvämningsskador uppstår och kostnadstäckning krävs.

När ska vi lära oss? Vi blundar när miljön skadas och ropar på hjälp när katastrofen kommer. Är vi människor egentligen särskilt kloka?



Avsnitt 6 ur Politik på Gott och Ont


En debattartikel, skriven av fyra lokala politiker, en från vardera av de fyra så kallade borgerliga partierna handlar om trafikpolitik och avslutas med uppmaningen att rösta på Alliansen. Men ingen valsedel kommer att ha den beteckningen. Kanske menar man "något av våra fyra partier". Min nästa fundering blir då: Är det egalt för var och en av dessa fyra vilket parti man röstar på?

 När jag skriver detta påminner jag mig hur jag under mina år i riksdagen skrivit ett par hundra brev, till ett hundratal personer varje gång, med information om beslut som fattats. Min tro då var att det fanns ett behov av sådan information. Men vårt behov av information tycks vara fyllt. Förtroendevaldas kontakter med partimedlemmar och allmänhet ska i dag ha andra former, tycks det mig. Ska det politiska budskapet göras lättare?  Kommer kommunfullmäktigesammanträdena av media göras till underhållning där inlägg poängsätts utifrån bland andra kriterierna populism och elakhet. Vid avsnitt tio i december utses en vinnare.

Lägg ner landstingsvalet, säger valforskaren Henrik Oscarsson. Han ser landstingsvalet som "den svenska valdemokratins akilleshäl". Samtidigt konstaterar han att folk är intresserade av sjukvårdsfrågorna. Min slutsats blir då: satsa hårdare på landstingsvalet, hitta nya former och kanaler.

I Sverige har vi direkta val till tre nivåer; EU-parlamentet, Riksdagen och kommunen/landstinget. Är inte detta fyra nivåer. Nej, kommun och landsting är samma beslutsnivå eftersom landstinget i ingen fråga är överordnat kommunen.

Det finns undersökningar som visar att intresset för EU-valet är lågt. Ska vi lägga ner det? Naturligtvis inte. Men vi politiker måste helt ändra vårt sätt att bedriva politiskt arbete på. En nödvändig förändring inom landstingspolitiken är färre grupper och färre sammanträden och fler möten med människor. Vi måste också använda modern teknik i kommunikationen med medborgarna. Mer fantasi i fråga om att hitta nya kanaler. Vi lutar oss fortfarande nästan helt mot de gamla medierna. När man kan konstatera att speglingen av ett sammanträde med landstingsfullmäktige under en hel dag är ett litet referat av någon ordväxling i ett par frågor är det inte underligt att kunskapen och intresset hos medborgarna ligger lågt.

Min uppfattning är att det politiska systemet inte är villigt att förändra sig. Partierna organiserar sig som man alltid har gjort, arbetsformerna är samma val efter val. Vi håller torgmöten trots att nästan ingen stannar för att lyssna, vi delar ut flygblad som få läser, vi stänger ute de medlemmar, som inte vill vara politiskt aktiva, från allt deltagande i den inre beslutsprocessen och så vidare.

I min valrörelse handlar det om att ha med mig i skrift vad jag som socialliberal landstingspolitiker vill kämpa för och skrift som sticker ut, inte bara allmänna formuleringar som alla kan instämma i. Jag har med mig den i det direkta samtalet med människor, alltså i samtal med och inte i tal till. Men skrifter kostar pengar. Och sponsring kan jag inte tänka mig. Men samtal och dialog är gratis och ingen kan hindra mig.

Hur viktiga är jippona. Är det de politiska kandidater som hittar på de mest spektakulära, mest uppseendeväckande, aktiviteterna som kommer att få störst framgång? Jo, det finns stor risk för detta. Inte för att människor i allmänhet tycker att den här påhittige kandidaten blir en bättre representant utan för att media kommer att skriva om och visa bilder på vederbörande. Inriktningen är att skaffa sig många kryss. Finns alternativa sätt? Nej, Du måste anpassa Dig till dessa förhållanden, säger nog de flesta. Jo, säger jag. Jag tror på dialogen. Jag tror på att finnas på torg och andra ställen där människor befinner sig. Jag vill presentera en socialliberal politik för landstinget i Uppsala län och få synpunkter. Därför anser jag till exempel torgmötesformen vara föråldrad eftersom den handlar om att tala till människor i stället för med.  Vägvalet är ett val mellan vad som är viktigast, ideologi och politiskt innehåll eller karriär.

Det är alltför vanligt att problem i offentlig verksamhet leder till diskussioner om organisation. Ska landstinget finnas kvar är ett sådant exempel. Frågeställningen är felaktig. Frågan bör lyda: Vad är bäst för patienten? Den politiska styrningen är ofta missriktad. Politiker är med och petar i frågor som professionen ska klara och faktiskt klarar bättre utan politisk inblandning. Politiska grupper tillsätts för att arbeta med medicinska spörsmål. Det som är den centrala politiska rollen, att utforma mål och följa upp dessa ägnas mindre intresse. Jag vill ha mindre av politisk inblandning i landstingsverksamheterna och tydligare politisk styrning av verksamheterna. Jag vill ha färre sammanträden och mer dialog, dels mellan politik och patient, dels mellan politik och profession. Vi behöver en ny sorts politiker. Men var finns dom?

Jag är imponerad av väljarnas vilja att ta reda på skillnader mellan de politiska partierna. I en situation där fyra partier går samman om samma politik i ett stort antal frågor sprids röster på alla på ett överraskande sätt. Av den så kallade Alliansens cirka 49 procent stöds det parti, vars ledare utpekas som statsministerkandidat, av inte mer än cirka 55 procent. Det parti, som har det särklassigt bästa miljöprogrammet, men överlåtit till andra partier att driva dessa frågor får ändå nästan 20 procent av Alliansens röster. Det tyder på att väljarna bryr sig.



Det har skett en maktförskjutning i partierna från de förtroendevalda till de politiska tjänstemännen. Inflytandet från den enskilde riksdagsledamoten har minskat. 

Jo visst är det så här. Jag har upplevt det. Och jag hör ofta politiker beklaga att det blivit så. Men inte ska vi finna oss i detta. Jag har partiets uppdrag att representera medborgarna och att bilda opinion för en socialliberal politik, utifrån det program som medlemmarnas representanter beslutat om. Jag har inget uppdrag av, till exempel, en allians. Det är för mig märkligt att erfarna riksdagspolitiker i radio beklagar att några flyttat makten. Vi har den ju

själva. Men det här handlar mer om rädslan för att säga ifrån. Karriären kan ju skadas.

 Jag vill att väljarna ska begära besked av kandidaterna. Vilken ställning tog Du när riksdagen beslutade om att införa liknande skatt på förbränning av sopor som på deponering? Vilken är Din uppfattning i den debatt som uppstått om den unika svenska Allemansrätten? Till en annan: vilken ställning tog Du i fråga om ändrade öppettider vid primärvården i syfte att öka tillgängligheten? Vilken ställning kommer Du att ta för att råda bot på bristen på särskilt boende för äldre personer? Och så vidare.

Kanske kan vi på det sättet rata populismen och stödja idealiteten.



Får jag låna en undersköterskeuniform? Jag är landstingspolitiker och jag ska ut på torget för att valtala.

Är det så att sjukvårdspolitik egentligen inte finns? Är det så att vad vi politiker än beslutar så måste det vara professionens ställningstaganden, som avgör? Jo, jag tycker att detta gäller i hög grad i dag. Men det borde inte vara så. Vi politiker förmår helt enkelt inte att styra; förmår inte att avgöra vad som är politik. Vi förmår inte se skillnaden och samspelet mellan profession och politik. Vi förmår inte använda professionen och kunskap för att fatta de klokaste politiska besluten, utan att ersätta professionen.

För att få uppmärksamhet suddar vi ut vår politikerroll så mycket vi kan och härmar olika professionella roller. Vi anpassar oss till medias oskrivna krav på jippon för att man ska återge en aktivitet.

Jag vill tala med människor om att jag i landstingspolitiken kommer att arbeta för att primärvården förbättras, att det blir lättare att få kontakt, att öppettiderna anpassas till patienternas behov och att väntetiderna försvinner. Jag vill agera för att operationsköerna minskas. Jag vill göra det genom att betona min politikerroll och gärna uppträda tillsammans med en undersköterska; hon/han iklädd sin uniform och jag min, tröja eller kavaj. Vi behöver varandra, men kan inte kliva in och ut i varandras roller.