tisdag 30 december 2014

Träd fram folkpartister

Kan det vara möjligt att partiledningarna står bakom Decemberöverenskommelsen? Kan det vara så illa att det är endast ett par personer från respektive parti, somtagit ställning och övriga vågar inte att i efterhand ha invändningar. Ska vi, som är medlemmar i ett parti acceptera en sådan situation? Naturligtvis inte.
På partikongresser och landsmöten diskuteras i timtal frågor av ganska liten vikt. Inget fel med detta. Intern debatt är viktig. Vad som är fel är att vi accepterar att ett fåtal personer fattar beslut för partiet i mycket stora frågor. Decemberöverenskommelsen hör dit. Träd fram folkpartister!

Varför har ingen folkpartist kommenterat?

Jag är förvånad över hur svårt det är att åstadkomma debatt. Jag hade den 23 december en artikel i Enköpings - Posten om Folkpartiet. Den borde ha fått aktiva folkpartister att kommentera, men nej. Hur får vi en debatt?En person har kommenterat:


Debattartikel i Enköpings-Posten den 23 dec.

På samma sida som den förskräckliga ledarartikeln där Terese Andersson skrev sig proppmätt på lögner om Löfven och de han arbetar tillsammans med, finns en debattartikel skriven av folkpartisten Harald Nordlund fd kommunalråd och även fd riksdagsledamot. I den visar han hur sanna och riktiga politiker formulerar sig när de skriver och klagar över något.
   Han börjar med: Vem som helst kan irra bort sig. Särskilt
om omgivande terräng inte uppvisar någon variation. Men varför bär man inte med sig kompassen? För det kan väl inte vara så att man inte lärt sig använda den? Risken är stor att man väljer en väg där terrängen erbjuder bästa framkomligheten, men som leder helt fel.
   Och han slutar med: För ett socialliberalt parti får röstmaximering inte vara det primära. Ideologins betydelse får inte minska till förmån för sökandet av den politik som attraherar medelväljaren. Makt får inte bli viktigare än ideologisk renlärighet. Kan Folkpartiet hitta hem, är frågan han ställer.

UNT 30 december 2014

Huvudnyheten är att Uppsala arena kanske inte blir av som tänkt. Orsaken är att arten salamander, ett groddjur, har ett av sina få habitat i området och därmed hotas av byggnation.
Det finns ytterligare ett hinder för bygget, nämligen flygets synpunkter på flygsäkerheten. För det sistnämnda torde det inte vara svårt att få förståelse hos medborgarna. Däremot krävs folkbildning för att få oss att förstå hänsynen till salamandern. Ett arenabygge kan medföra att salamandern dör ut. Och?, säger många. Grunden är att allting i naturen hänger samman och att vi inte kan ta oss rätten att göra ingrepp i den ordningen. Det är här folkbildningen kommer in.

Miljardärerna kan vara bra för Sverige är rubriken på en av ledarna. Politiken måste se till att miljardärerna får efterföljare. Antalet miljardärer i Sverige är 147. "Ingen ifrågasätter nog heller om nummer 142 på listan är värd sina pengar, där finns nämligen fotbollsikonen Zlatan Ibrahimovic." Ledaren missar här en väsentlig skillnad. Om Rausing, Persson, Kamprad och Axelsson Johnson talar vi gärna i termer av att så mycket pengar som dom har är en följd av omoral, medan vi talar om Zlatan med beundran. Varför?

Stort borgerligt missnöje, redovisar några kritiska röster mot, den så kallade, Decemberöverenskommelsen. Det är nästan uteslutande moderater, som är kritiska Anna Kinberg Batra har uppenbarligen ett problem internt.Det borde dock även övriga allianspartiledare ha. Jag har dock inte sett att någon folkpartist haft invändningar. Jag försöker finna förklaringar, men lyckas inte. Ty, jag vill inte tro att det handlar om försiktighet, på grund av risken att äventyra sin karriär. Man ska inte ifrågasätta sin partiledning.
Jag tänker tankenatt jag som riksdagsledamot på förhand är förhindrad att rösta i ett par stora frågor. Jag är tvungen att lägga ner min röst. Hur kan man träffa en sådan överenskommelse?

måndag 29 december 2014

Heimdals språkliga groda

Representanter för Heimdal skriver, bland annat, så här:
"Alliansen hade kunnat tagit nya tag och kommit tillbaka vid ett extra val, men med denna överenskommelse lär det bli tvärtom."
Jag kan inte annat än instämma. Synd att denna studentorganisation dock inte har ett korrekt språk. "Alliansen hade kunnat ta nya tag och komma tillbaka..." borde man veta att det ska heta.

lördag 27 december 2014

Partiledare! Synd att ni inte har läst den här artikeln

Partiledare! Den här artikeln borde ni ha läst innan ni träffade Decemberöverenskommelsen


DEBATT Vi häpnar över den totala bristen på respekt för riksdagsordningen, skriver Lars Hallén och Ingemund Hägg.
I UNT:s ledare 7/12 hävdas att det aldrig var tänkt att ett ”tredje block” skulle kunna ”rösta ned alla förslag som misshagade dem”. På DN Debatt den 9 december skriver alliansföreträdare att de är ”beredda att göra upp över blockgränsen – före valet – om spelregler som möjliggör för sådana regeringar /det vill säga minoritetsregeringar/att fungera”. Och generaldirektör Per Molander anser att ”det handlar bara om att i riksdagsordningen skriva ned den praxis som redan gällt.”
Det är bråttom tycks det. Och enkelt: bara ändra i riksdagsordningen. Vi häpnar. Total brist på respekt för riksdagsordningen, visserligen inte en grundlag fullt ut, men nästan.
Ändringar i den tycks ses som något som de politiska spelarna har legitimitet att ”göra upp om” över huvudet på folket. Spelarna ska bestämma sina egna spelregler för att gynna sig själva.
Riksdagsordningen kan i sina huvudbestämmelser ändras antingen genom två riksdagsbeslut med val emellan eller genom beslut vid ett tillfälle och då med stöd av tre fjärdedelar av de röstande riksdagsledamöterna förutsatt att mer än hälften av riksdagens ledamöter är för beslutet.
När det gäller regeringsformen och övriga grundlagar finns inte detta extra handlingsalternativ genom beslut med kvalificerad majoritet vid ett enda tillfälle.
Även om riksdagsordningen inte i alla delar är grundlag är den likväl en demokratisk grundbult. Det är inget man kan ta lätt på. Det är otillbörligt att låta beslut om ändring i den styras av dagspolitik och aktuella partikonstellationer i riksdagen. Den ska liksom grundlagarna i övrigt ge långsiktigt hållbara spelregler. Ändringar måste föregås av grundliga utredningar. Att hasta fram något för att lösa aktuella dilemman gränsar till förakt för demokratin.
Ordet lekstuga som kastas fram och tillbaka i den politiska debatten är ett alltför milt uttryck. Ränksmedja är en bättre liknelse.
Tillvägagångssättet vid den budgetomröstning som spetsat till det politiska läget är på inget sätt märkligt. Den part som såg sitt förslag förlora i första omgången valde sedan att stödja det av de kvarvarande förslagen som den ansåg vara bäst. Så fungerar den interna demokratin såväl i föreningar som i politiska organ. Reglerna kan förstås som allt annat missbrukas men det löser man inte genom missbruk av andra regler.
Grundlagsstrukturen måste vara så tydlig att den genomsnittliga väljaren kan hålla sig informerad om vilka grundlagar som finns, varför de finns och ungefär hur de fungerar. Sådan kunskap och inflytande över förändringsbeslut är minimivillkor för medborgarnas tillsyn över demokratins spelregler.
När grundlagarna ständigt och jämt ändras blir medborgarnas möjlighet att utöva denna tillsyn i stort sett obefintlig.
I synnerhet vid riksdagsvalet 2010 men även 2014 fanns vilande grundlagsändringar som inte kunde bli giltiga förrän efter beslut av en nyvald riksdag. Men vid inget av dessa tillfällen legitimerades förändringarna genom dessa mellanliggande val, eftersom inga partier förde ut grundlagsfrågorna till väljarna. Och nu vill man från politiskt håll än mer på egen hand ändra i riksdagsordningen för att hantera en specifik fråga i ett specifikt parlamentariskt läge.
I juni 2014 antogs propositionen ”En ny riksdagsordning”, vilken beskrivs som den största förändringen av denna lag sedan den tillkom år 1974. Det beslutet fattades enligt regeln om kvalificerad majoritet med stöd av alla åtta riksdagspartier utan påverkansmöjlighet för medborgarna. Knappt någon utanför de allra mest konstitutionellt intresserade visste ens om att spelreglerna för demokratin ändrades.
Mot den bakgrunden är det kanske inte så märkligt att respekten för riksdagsordningen är så urholkad att det på allvar framförs att den snabbt ska ändras av en majoritet för att komma åt en minoritet. Det är inte utan att tankarna går till hur svenska riksdagspartier fördömer den ungerska regeringen för dess sätt att med kvalificerad parlamentarisk majoritet ändra grundlagar för att stärka sin ställning.
Det ska vara svårt att ändra grundlagarna. Så är det tänkt. Det är ett skydd mot övergrepp mot demokratin. Om det inte går att få majoritet i riksdagen för ett visst förslag är det bra att det förslaget faller, inte dåligt som anhängarna av starka minoritetsregeringar hävdar. Lösningen för minoritetsregeringar är att se till att man får majoritet och medlet är kompromissande.
Håll dagspolitikens fingrar borta från grundlagarna!
Lars Hallén
Ingemund Hägg
emeritusprofessorer i företagsekonom

Men hur ska lagtexten se ut?

Det är något konstigt med decemberöverenskommelsen. Inte bara att man skrivit att "..vi gör en överenskommelse.." (Hur gör man en överenskommelse? Man träffar väl..)
Formuleringarna är väl OK när det gäller överenskommelse genom handslag, som detta är, men hur ska texten i kommande grundlagsändring se ut? Till exempel: Övriga partier som står bakom denna överenskommelse. I en lagtext måste ju formuleringen vara en helt annan. Men hurdå?

fredag 26 december 2014

Vilka är fuskare?

Var fuskas det mest? Vi har lätt för att kategorisera. Kan det vara så illa att flertalet av oss är fuskare - om vi får chansen?

"Minskat svartarbete i byggbranschen 

Personalliggare införs på byggarbetsplatser i Sverige. Syftet är att motverka svartarbete och förbättra konkurrensen. De som bedriver byggverksamhet ska anmäla till Skatteverket när de påbörjar byggverksamhet och de ska föra elektroniska personalliggare. Byggherrarna ska dokumentera personuppgifter för de personer som arbetar i verksamheten. Skatteverket ska kunna göra oannonserade besök på byggarbetsplatser för att kontrollera personalliggaren.
De nya reglerna börjar gälla den 1 januari 2016. Riksdagen sa ja till regeringens förslag."

onsdag 24 december 2014

Kan Folkpartiet hitta hem?


Den här artikeln var härom da´n publicerad i Enköpings-Posten, men kanske endast e-versionen

Kan Folkpartiet hitta hem?

Det kan hända vem som helst. Man kan irra bort sig. Särskilt om omgivande terräng inte uppvisar någon variation. Vart man än ser, ser det nästan likadant ut. Och om molnen hopar sig blir det svårt att orientera sig efter naturen. Men varför bär man inte med sig kompassen? För det kan väl inte vara så att man inte lärt sig använda den? Risken är stor att man väljer en väg där terrängen erbjuder bästa framkomligheten, men som leder fel.

Valet blev en stor besvikelse för Folkpartiet. 5,4% i riksdagsvalet och med mer än halva Sverige utan representant för partiet i riksdagen. Avsaknad av ideologisk kompass ledde fel.

Folkpartiet liberalerna förknippas i dag med utbildnings- och forskningspolitik. Folkpartietprofilen består i övrigt av, som den beskrivits i media, förespråkande av svenskt medlemskap i kärnvapenorganisationen NATO, utbyggd kärnkraft och privata aktörer inom välfärdssektorn. Beskrivningen må vara oriktig, men den finns och dominerar.

Oppositionen lyckades göra troligt att utvärderingar av skolan visar resultatet av en under de två senaste mandatperioderna misslyckad skolpolitik. Kanske räddades Folkpartiet av betygsfrågan och kravet på förstatligande. Den sistnämnda frågan är dock svår att förstå logiken i. Argumentet för förstatligande av skolan är bristande jämlikhet över landet. Det är emellertid staten, som har ansvaret för att skolan är likvärdig genom att tillämpa de lagar och förordningar, som reglerar likvärdighet. Varför detta skulle underlättas om staten fick ansvar för även den dagliga driften har ingen lyckats förklara. Man måste i sammanhanget fråga sig varför inte även övriga kommunala sektorer borde förstatligas, ty inte kan vi väl acceptera kvalitetsskillnader inom vården av äldre och inom förskolan.

Vinster i välfärden-debatten förlorade Alliansen. Man tvingades inta försvarsställning medan Socialdemokraterna lyckades framstå som motståndare till vinster, trots att skillnaderna knappast finns. Folkpartiet måste tydliggöra att köp av välfärdstjänster måste anstå tills man klarar att reglera kraven i avtal och att utkräva ansvar.

I en tid när våldet är ett dagligt inslag i medias nyhetsrapportering, måste politiker fråga sig vilka medel, som bör användas för att kunna sprida en ickevåldskultur. Ska man fortsätta en politik, som innebär användning av vapen som motmedel mot våld och att vi vill vara med i en kärnvapenorganisation? Sverige kan gå före i ett arbete mot våld och ofred. I det arbetet måste socialliberaler ta ledningen.

Som miljöengagerad socialliberal ser jag med häpnad på hur miljöfrågorna hanteras. Folkpartiet har ett bra miljöprogram, men i debatten har frågorna i princip begränsats till att behandla utbyggd kärnkraft. Påståendet att en utbyggd kärnkraft skulle vara lösningen på klimatproblemen är inte i linje med en hållbar och modern syn.

Svensk socialliberalism idag måste kännetecknas av inte bara ord som krav, tuffa tag, auktoritet. Om ”att ställa krav är att bry sig”, var finns då de ord som också handlar om omsorgen om de som inte klarar kraven?

För Folkpartiets framtid som en än starkare politisk kraft krävs en återgång till en socialliberalism som kännetecknas av kamp för fred och demokrati, internationell solidaritet, solidaritet med kommande generationer, frihandel, generell välfärdspolitik och en reglerad marknadsekonomi. Fortfarande är den traditionen stark inom Folkpartiet.

För ett socialliberalt parti får röstmaximering inte vara det primära. Ideologins betydelse får inte minska till förmån för sökandet av den politik som attraherar ”medelväljaren”. Makt får inte bli viktigare än ideologisk renlärighet.
Kan Folkpartiet hitta hem?

Harald Nordlund
f.d.kommunalråd, f.d. riksdagsledamot (FP)








fredag 19 december 2014

Media har ett ansvar

Läser en TT-artikel om Kristdemokraternas asylutspel. Varför ordet asylutspel i rubriken försetts med ett bindestreck förstår jag inte. Det slarv med språket, som kan antas vara en följd av att man inte korrekturläser, breder ut sig. I artikeltexten står: "...och för KD och de flera andra partier...". Jag förstår att det är endast slarv och inte okunnighet, som är orsaken. Media måste ta på sig ett stort ansvar när det gäller språket. Ungas kunskaper i svenska språket försämras. Antalet personer med annat hemspråk än svenska ökar. Om media faller in i det slarvmönster, som tycks bli allt tydligare, påskyndas en oroande utveckling.

tisdag 16 december 2014

Här är Li Hahnes både olydiga och lydiga

Dom i Knivsta är inte ensamma

Ur dagens UNT:
"Den ena folkpartiföreningen i Knivsta anser att Jan Björklund ska bytas ut. De kräver också en reviderad valsedel för Uppsala län inför extravalet.
– Utsikterna för ett fjärde förlustval under Jan Björklunds ledning är överhängande. Väljarkåren har markerat att vår trovärdighet som självständigt socialliberalt parti blivit underminerad. Ändå håller Björklund fast vid den moderata fotbojan, anser Jörgen Kjeldgård och Terry Carlbom, folkpartister från Knivsta.
FP i Knivsta är fortfarande uppdelat i två olika föreningar på grund av osämja mellan medlemmarna. Det är den kommunförening som heter Folkpartiet liberalerna Knivsta som nu gör ett utspel inför valet.
De är också oroliga över att FP i Uppsala län kanske kommer att använda samma valsedel som vid septembervalet.
– En ny lista bör utformas, en lista som ska utgå ifrån personkryssen som olika personer fick i september, säger Jörgen Kjeldgård.
Malin Sjöberg Högrell, ordförande för länsförbundet, svarar att något beslut om valsedeln inte är fattat än, men att hon tror att valsedeln kommer att revideras något utifrån förra valets personkryss.
– Vi ska ha ett extra förbundsmöte på onsdag dit alla länets medlemmar är kallade och välkomna. Vårt förslag är att följa partistyrelsens riktlinjer om att inte ta fram en ny valsedel eftersom vi har ont om tid. Vi vill fokusera på en valrörelse och inte på den interna valprocessen som brukar ta flera månader.
Förstår du deras krav om personkryssen?
– Jag ser inte det som ett krav, utan som deras sätt att se på det. Först efter onsdag kommer vi veta vad beslutet blir, säger Malin Sjöberg Högrell som påpekar att Uppsala läns FP-förbund inte kräver att Jan Björklund ska avgå, men att det är allmänt känt inom partiet att det finns fler som vill att FP nu ska lyfta fram de socialliberala värderingarna lite mer."

Socialliberalerna i Knivsta är nog inte ensamma om att anse att något radikalt måste göras. Partiledarbyte före valet är väl inte realistiskt. Däremot är realistiskt och nödvändigt att kasta loss från Alliansbindningen. Detta kommer våra företrädare på olika nivåer plädera för, men först efter att partiledningen ändat kurs, allt för att inte äventyra sin karriär.

lördag 13 december 2014

Beslutet om bygglov är nämndens

Plan- och Byggnadsnämndens i Uppsala kommun beslut att medge bygglov för flygterminal på Ärna framställs som ett beslut av Liv Hahne. Märkligt. Hahnes beslut var att frågan skulle tas upp utan att den var aviserad. Detta ska hon ha kritik för.
Men, hur kunde en majoritet i nämnden gå med på att ärende togs upp? Detta ska M-,FP- och KD-ledamöter ha kritik för. I sakfrågan kan inte sägas annat att det är fullständigt obegripligt hur man år 2014 kan ställa sig positiv till etablering av flygplats intill en storstads centrum. Detta ska M, FP och KD ha kritik för.

Beslut om extra val har inte fattats

"Ställ in nyvalet", är rubriken på dagens UNT-ledare. Nyvalet kan inte inställas innan beslut fattats om att det ska äga rum. Vad ledaren menar är dock: "Avstå från nyval".
Det tycks märkligt att statsministern inte prövat andra vägar än extra valsvägen. Vi vet ju emellertid vilken anledningen är nämligen att Alliansen håller alla dörrar stängda, likt tjurande barn i sandlådan.
Alltnog bör försök göras.
I de flesta mediakommentarerna uttrycks oron för att extra val kommer att ge samma situation som den vi har nu. Det tror inte jag. De flesta uttrycker en tro om att Sverigedemokraterna kommer att bli ännu större än för närvarande. Det tror inte jag. Alliansen är nu på väg att formulera en politik, som kommer att locka tillbaka tidigare Moderatväljare från SD. Till det kommer att även många, som egentligen inte är sanna alliansanhängare, känner att det var i alla fall mer stabilt med Alliansregeringen. Jag tror att Alliansen bildar regering efter ett eventuellt extra val den 22 mars.
Jag är beredd att revidera min uppfattning om och när tecken på att min tro inte har grund.

onsdag 10 december 2014

Text från riksda´n ska vara oklanderlig

I senaste nytt från riksda´n läser jag om avtäckning av byst på Göran Persson. Svenskan ska i text från riksda´n vara oklanderlig. Kan därför inte låta bli att kommentera ett par formuleringar. 
"Vid ceremonin deltog bland annat, förutom talmannen och Göran Persson, statsminister Stefan Löfven (S), Fredrik Reinfeldt (M), Annie Lööf (C), Jan Björklund (FP) och Göran Hägglund (KD)". Personer är inte saker. Ska stå: "bland andra".
"Om det är någonstans man vill ha en slags punkt för sin karriär så är det här i riksdagen, säger Göran Persson." En slags punkt ska lyda ett slags punkt

måndag 8 december 2014

En särskild kommitté behövs inte

Hur ska landstinget kunna ta fram en budgetprocess, enär man inte har klart för sig sin egen styrform? Förresten, hur tar man fram en process?
En kommitté har tillsatts. Personerna i kommittén är de personer, som dagligen finns på landstinget och har ett politiskt beredningsansvar. Varför en kommitté? Dom finns ju där. För framtagande av underlag har man tillgång till tjänstemän. 
Det finns en skillnad. En kommitté kan ges särskilt arvode.


"Kommitté ska föreslå ny uppdrags- och budgetprocess

Landstinget ska ta fram en ny uppdrags- och budgetprocess. Det beslutade landstingsstyrelsen.
I begreppet "uppdrags- och budgetprocess" ingår att ta fram de finansiella förutsättningarna, dialoger med verksamheter om behov och möjligheter, preliminära ramar och fastställande av uppdrag, ersättning och ekonomiska spelregler.
Landstingsstyrelsen beslutade att tillsätta en kommitté som ska utreda frågan. Kommittén består av medlemmarna i landstingsrådsberedningen. Beslutet om den nya uppdrags- och budgetprocessen ska fattas av landstingsfullmäktige i februari nästa år.
(M), (C), (FP) och (KD) reserverade sig och yrkade på att beslut skulle fattas av landstingsfullmäktige i april."

Angeläget riksdagsbeslut

"Mandatfördelning ska bättre spegla valresultatet (KU2)

Valsystemet ändras så att mandatfördelningen mellan partierna bättre speglar hur väljarna faktiskt har röstat. Ändringarna i regeringsformen gäller val till riksdagen, landstingsfullmäktige och kommunfullmäktige.
Vallagen ändras också:
  • En person som nomineras som kandidat för ett parti ska skriftligt ha sagt ja till detta för att kunna bli vald.
  • Partierna ska få trycka sina partisymboler i färg på valsedlarna så att väljarna lättare ska kunna se skillnad på valsedlarna.
  • Så kallade utjämningsmandat införs i kommuner som är indelade i valkretsar.
  • Det införs en spärr som innebär att ett parti måste få minst 3 procent av rösterna för att få mandat i en kommun som är indelad i valkretsar, och minst 2 procent av rösterna i kommuner som inte är det.
För att ändra en grundlag krävs att riksdagen fattar två beslut med likadant innehåll och att det hålls ett val till riksdagen mellan de två besluten. Under våren 2014 sa riksdagen ja till förslaget om ändringar i regeringsformen som vilande. Riksdagen sa nu på nytt ja till förslaget. Riksdagen sa också ja till förslaget om ändringar i vallagen.
De nya reglerna gäller från den 1 januari 2015 och tillämpas för första gången vid ordinarie val 2018.
Riksdagens beslut:
Kammaren biföll utskottets förslag.
Utskottets förslag till beslut:
Anta slutligt det vilande förslaget till lag om ändring i regeringsformen. Bifall till propositionens punkt 2. Avslag på motionen."

söndag 7 december 2014

Tack riksda´n för det beslutet

Tack för det beslutet. Visst borde vi själva kunna ha koll, men allteftersom mångfalden ökar och vi allt oftare ställs inför att välja blir konsekvenserna att det är företagen, som har kontroll och inte vi själva.

"Påminnelse krävs för avtal som förlängs automatiskt (CU4)

En ny lag ska stärka skyddet för konsumenter som ingått avtal som förlängs automatiskt. Det är vanligt att ett tidsbestämt avtal mellan ett företag och en konsument förlängs om konsumenten inte säger upp avtalet till avtalstidens slut. Om konsumenten glömmer bort att säga upp avtalet blir konsekvensen ofta att han eller hon under en längre tid blir fortsatt bunden av det.
Nu måste företaget, inför förlängningen av avtalet, påminna konsumenten om att avtalet kommer att förlängas om det inte sägs upp. Påminnelsen ska vara skriftlig och lämnas senast en månad före den tidpunkt då avtalet senast måste sägas upp. Om företaget inte påminner konsumenten ska konsumenten ha rätt att säga upp avtalet.
Den nya lagen ska börja gälla den 1 mars 2015."

Nu har utförarstyrelse blivit även beställare

Hallå landstingspolitiker. Produktionsstyrelsen har gjort en beställning. Men är det inte Hälso- och sjukvårdsstyrelsen som är beställare? Är det så att HSS har i sitt avtal med PS inskrivet om städning och PS i sin tur köper tjänsterna? Nej så kan det inte vara. 

Femton landstingsråd och inget har förstått sin egen styrform. Katastrof är ett ord, som ska användas sparsamt, men när det gäller den politiska styrningen av vårt landsting frestas jag ta till det

"Landstinget har genomfört en upphandling av städ- och vaktmästeritjänster. Produktionsstyrelsen beslutade att ge uppdraget till den nuvarande leverantören ISS. 
Hösten 2013 gjordes en motsvarande upphandling av städ- och vaktmästeritjänster. Den överklagades på grund av att utvärderingskriterierna ansågs oklara och upphandlingen gjordes om. I den nya upphandlingen vann ISS Facility Service AB. Utvärderingen har gjorts utifrån en sammanvägd bedömning av kvalitet och pris.
Upphandlingen har föregåtts av ett stort utredningsarbete, där företrädare för Akademiska sjukhuset, Primärvården, Lasarettet i Enköping och andra berörda verksamheter har fått vara med och påverka. Jämfört med landstingets nuvarande avtal har kraven höjts när det gäller kvaliteten på städningen, frekvensen och utbildningen hos städpersonalen.
Avtalet är värt 91 miljoner kronor och gäller fyra år från den 1 maj 2015 med möjlighet till två års förlängning.
Åtta personer som idag har anställning hos landstinget kommer att erbjudas att gå över till ISS.
Upphandlingsbeslutet kan överklagas inom tio dagar och kan alltså komma att överprövas."

fredag 28 november 2014

Ledord i landstingets budget


Ledord är säkert bra att ha, men då måste dom gå att förstå. Vad menas med bättre arbetsgivare? Bättre än vem? Bättre än när? Attraktivare kollektivtrafik. Attraktivare än vems? Attraktivare än när? Kultur för människors välmående. Ja, vad annars?


Ny budget för 2015-2017

Landstingsstyrelsen fattade beslut om ett förslag till ny landstingsplan och budget för 2015-2017.
Landstingsfullmäktige har tidigare beslutat om landstingsplan och budget vid sitt junisammanträde. Efter valet har den nya politiska majoriteten, bestående av (S), (MP) och (V) arbetat fram en ny landstingsplan och budget för 2015-2017.
Ledorden för den nya budgeten är patienten främst, bättre arbetsgivare, attraktivare kollektivtrafik och kultur för människors välmående. Ordning och reda i ekonomi och verksamhet är viktiga förutsättningar för att ledorden ska kunna uppnås.
Landstingsstyrelsen beslutade att föreslå landstingsfullmäktige att fastställa Landstingsplan och budget 2015-2017.
(M), (C), (FP) och (KD) reserverade sig till förmån för ett eget gemensamt förslag till landstingsbudget för 2015-2017. (SD) reserverade sig också till förmån för ett eget förslag.

Måste läsas av många

Här är en text, som borde få stor spridning. Inte minst bör den hamna i blickfånget för våra ledande politiker med sin tro på att våld kan skapa fred.
Valentin Sevéus
23 november 2014
valentin@seveus.se
Krig eller fred? Dags att prioritera bättre.
Thage G Peterson och att lära av Sveriges krigsdeltagande i Afghanistan
Organisationsnamnet Verdandi förekommer dubbelt i svenskt samhällsliv. 1882 bildade en grupp studenter med Karl Staaf i spetsen ”Föreningen Verdandi, som är partipolitiskt obunden, vill stimulera idédebatten i sociala, mellanfolkliga och kulturella angelägenheter, och upprätthålla en för liberalismen och arbetarrörelsen gemensam tanketradition, vilken kort kan karakteriseras som radikal humanism”. (foreningenverdandi.se).
Förbundet Verdandi ”bildades 1896 som en proteströrelse mot sociala orättvisor och missförhållanden i samhället. Inte minst var det en protest mot den traditionella nykterhetsrörelsen och den då rådande samhällssynen som gjorde den enskilde ensam ansvarig för missbruket, istället för att se att missbruket grundlagts av missförhållanden i samhället såsom fattigdom och andra omänskliga levnadsvillkor”. (verdandi.se).
Jag känner i största allmänhet till de båda Verdandi sedan tidigare. Varför några 1896 bildade ett förbund med samma namn som en mycket välkänd 1882 bildad förening, det har jag dock ingen aning om. När min gode vän Carl-Johan Kleberg vidarebefordrar en inbjudan till mig att delta i ett möte hos Verdandi med förra statsrådet Thage G Peterson tisdagen den 11 november klockan 17.00, då är jag först inte klar över vilken Verdandi-organisation som är arrangör. Men det visar sig när jag kommer till mötet på Sveavägen 61 i Stockholm och möter föreningsordföranden Andreas Murray, som är den som finns först på plats tillsammans med namnen Richard. Denne senare Murray är nationalekonom och det är väl mest därför som jag träffat honom några gånger under det senaste decenniet. En gång har jag varit på middag hemma hos Richard och Åsa hemma på Drottningholmsvägen nummer ett. Andreas har jag inget minne av att jag träffat tidigare. Men han verkar vara en mycket sympatisk person han också.
Thage ska framträda under rubriken ”Varför talar vi så lite om freden?” Just denna frågeställning har sedan mitten av 1980-talet varit den mänskliga utmaning som jag råkat ägna mig mest åt. 1996 skriver jag efter ett drygt tio år praktiskt och teoretiskt engagemang boken Sverige och Freden med underrubriken Gemensam problemlösning i vårt globala grannskap. När Carl-Johans mötesinformation når mig har jag just kommit till en punkt i livet där jag känner att jag vill skriva något mer om samma ämne. Så det blir angeläget för mig att prioritera mötet med Thage. Jag är nyfiken på om han har ett svar på frågan i mötesrubriken. Jag uppmärksammar att Thage i december 2012 fått en debattartikel publicerad i Aftonbladet om det svenska deltagandet i det utdragna kriget i Afghanistan. Nu vill jag läsa den texten för att lära något om Thages fredspolitiska tankegångar.
Aftonbladet 17 december 2012
Thage Gerhard Petersson är född 1933 och han har långvarig och omfattande erfarenhet av svensk politik. Han var riksdagsledamot 1971-93 och statsråd 1975–76, 1982–88 och 1994–98. Så här formulerar sig Thage i december 2012 i den av Aftonbladet införda kritiska analysen av Sveriges Afghanistanpolitik: Vi som är motståndare till Sveriges deltagande i Afghanistankriget känner absolut ingen glädje över att få säga att vi fick rätt. I synnerhet inte när det orättfärdiga kriget har lett till: tiotusentals dödade afghaner, flera hundratusen sårade och miljoner på flykt från sina hem och sitt land. Vi känner bara sorg över dumheten att föra in Sverige i kriget. De svenska krigsförespråkarna sa att knarket skulle bekämpas. Men kriget har gjort Afghanistan till världens ledande opiumproducerande land. Man sa att korruptionen skulle bekämpas. Men kriget har medfört en otrolig ökning av korruptionen och gjort Afghanistan till världens tredje mest korrumperade land. Sverige ger skydd åt plundrande och korruptionsbelastade krigsherrar, som lägger
2
beslag på aningslösa västländers civilbistånd. Man sa att talibanerna skulle utplånas. Men de är nu starkare än någonsin. Kriget har inneburit att Sverige har övergivit den traditionella fredslinjen med tonvikt på samtal och förhandlingar och politiska och diplomatiska lösningar. Det som var Olof Palme-linjen. Ett snart 12-årigt krigsäventyr håller på att avslutas. Eller förvandlas till något nytt, som diffust kallas för ”fortsättningskrig”. Det pågående kriget är förlorat. Därför vill de flesta dra sig ur så fort som möjligt: Holland, Kanada, Frankrike och Australien. Vad Sverige håller på med är svårt att säga. Propositionen som riksdagen nu skall behandla skapar ingen klarhet. Den svenska linjen tycks vara att förhala och förhala. Det passar USA och Nato som hand i handske. Jag är inte ovan vid att skriva och analysera regeringspropositioner. Jag tvingas säga att regeringens proposition om fortsatt svensk trupp i Afghanistan är höljd i dimma och dunkel och full av oklarheter. Jag vill säga att jag inte litar på vad som sägs i propositionen om att Sverige militärt skall vara ute ur Afghanistan i och med utgången av 2014. Propositionen har tillräckligt många smygvägar för att göra det möjligt för Sverige att vara kvar aktivt militärt även efter 2014. Risken är stor att Sverige hamnar i USA:s så kallade fortsättningskrig som presidenterna Obama och Karzai kommit överens om. USA ges möjligheter att fortsätta med drönarattacker, bombflyg och nattliga räder i afghanska hem som hittills främst har drabbat kvinnor och barn. Det är inte uteslutet att man ber om svensk hjälp. Det finns en god jordmån för ett positivt svar på en sådan begäran i uttalanden av utrikesministern (januari 2011) och av försvarsministern, (juni 2012) och av försvarshögkvarteret. Regeringen föreslår att Sverige skall ha en ”beredskap” för 200 militärer för stöd till den afghanska armén även efter 2014. Då blir Sverige ensamt med Nato och USA, eftersom Isaf:s insats enligt propositionen skall upphöra vid utgången av december 2014. Beredskapen kallas för ”annan militär verksamhet” och är alltså just militär verksamhet. Och inget annat! Sverige kommer alltså att bli en aktiv militär partner även efter 2014. De svenska soldaterna kan tas hem omgående. Fortsatt krig i två år till innebär två år av fortsatt lidande för Afghanistans folk. Fortsatt krig i två år till fördröjer en möjlig förhandlingslösning för fred. Regeringen vill inte ens ge ett klart besked om vad som skall hända med de svenska soldaterna efter 2014. Varför vill inte Sverige en gång för alla avsluta kriget och i klartext säga att vid utgången av 2014 skall Sverige ha alla soldater hemma? Måste Sverige verkligen vara ute i världen och kriga och döda? Thage G Peterson
Göteborgs-Posten 13 augusti 2014
I en debattartikel som Göteborgs-Posten publicerar 13 augusti 2014 inleder Thage sin text med det konstaterande som återkommer i rubrikfrågan i kallelsen till Verdandimötet några månader senare. Han upplever att frågan om fred endast uppmärksammas i ringa omfattning i svensk samhällsdebatt:
Få talar i dag om freden. I stället håller en ny folkrätt på att växa fram som innebär en acceptans av våldet under täckmanteln om självförsvar och mänskliga rättigheter. Denna nya väg är en farlig väg. Den öppnar för krig i större skala, skriver Thage G Peterson. Det hävdas i dag att Sverige har levt i 200 år utan krig. Men det är inte sant! Sanningen är att Sverige har varit i krig i snart 13 år. Inte i vårt närområde visserligen. Men Sverige har varit i krig i Afghanistan. Det är sant att Sverige efter vapenvilan som slöts i Moss i Norge den 14 augusti 1814 har fått njuta av freden och friheten. Sverige ställde inte upp på några krig i Europa under 1800-talet. På 1900-talet blev vi inte indragna i de två världskrigen. Men på 2000-talet har vi varit i krig i Afghanistan. Det hävdades att Sverige var i Afghanistan på ett fredsuppdrag. Men nu har hemvändande soldater berättat hur det i verkligheten har varit. Svenska soldater har varit i strid. En officer berättade nyligen i Sveriges Radio att man ofta har varit i strid. Men att de politiker som fattade besluten om att skicka svensk trupp för strid i Afghanistan inte vill prata om det.
3
Jag möter nästan dagligen dem som frågar: Hur kunde det bli så här? Varför träder ingen fram och försvarar vårt aktiva deltagande i kriget? En oberoende granskningskommission måste tillsättas för att ta sig an den största militärinsatsen i Sveriges moderna historia och lägga fram en vitbok. Kostar ofattbara belopp. Krig har alltid kostat ofattbara belopp. Krig tar pengar från viktiga sociala områden. Krig tar pengar från miljöbekämpning och från fattigdomsbekämpning. Fred är däremot lönsamt. Konfliktförebyggande och fredsbyggande är nog den bästa och mest kostnadseffektiva vägen mot en varaktig fred. FN borde göra en världsomspännande utredning om krigens kostnader. Det vore en viktig insats för freden. I dag har freden hamnat på undantag. Få talar i dag om freden. Krig och konflikter har tagit överhand. I vårt eget närområde har vi Ukraina, som kan om det går illa utvecklas till ett storkrig mellan USA och Ryssland. Irak håller på att spricka. Kriget i Syrien avtar inte. Konflikten mellan Israel och palestinierna har åter väckts till liv. Läget i Syd-Sudan är alarmerande. Allt verkar ha gått fel. Men det hindrar inte att dess ledare lägger ner lika mycket pengar på vapenköp som FN vädjar om skall ges till Syd-Sudans lidande folk i humanitärt bistånd. Det är viktigt att vi hävdar principen om fredsansträngningar före krig. Vi får inte tro att krig och dödande är lösningen på motsättningar och konflikter. Det är farligt om fredsansträngningar kommer först i andra hand. Vi måste tala mer om freden och ifrågasätta militära lösningar. Det går inte att uppnå vänskap genom att bomba sönder barn och deras föräldrar och hem. Det man uppnår är hat. Det går inte heller att bomba bort hatet. Det våld som har skett i Afghanistan kommer att sitta i för decennier framåt. Det har många afghanska ungdomar påpekat för mig. En farlig väg att gå. Ett nytt och osvenskt sätt att se på konfliktlösning har tagit plats i vårt land. I takt med detta ändrade synsätt på hur fred skall nås och upprätthållas så har det hävdats att en ny folkrätt håller på att växa fram som innebär en acceptans av våldet under täckmanteln om självförsvar och mänskliga rättigheter. Denna nya väg är en farlig väg. Den öppnar för krig i större skala. Och legitimerar våldet och dödandet i relationer mellan länder och folk. Den nya svenska linjen kan ses som en anknytning till den förhärskande doktrinen hos stormakterna i väst om konfliktlösning genom militära interventioner. Men interventionerna i Afghanistan, Irak och Libyen är inga lysande exempel till eftervärlden. Tvärtom. Interventionerna har skapat misslyckade stater med ännu mer av oro och konflikter! Afghanistan är i dag längre bort från freden än när kriget började för tretton år sedan. Till detta bedrövliga tillstånd har Sverige medverkat. Måste återgå till fredliga samtal. Om Sverige på nytt skall bli ett land som förespråkar fred före krig så måste vi åter lyfta fram de fredliga lösningarna i det internationella umgänget. Sverige måste återgå till de fredliga vägarna med samtal, förhandlingar och medling och bistånd som det centrala i fredsarbetet. De diplomatiska vägarna var riktmärket som vann en bred anslutning världen över. Sverige stod för fred och inte för krig! Som ung på 1940-talet upplevde jag fredsdagen i Europa 1945. Freden blev ett lyft för oss som då var unga. Vi såg freden som en möjlighet till att bekämpa bostadsnöden, fattigdomen, arbetslösheten och den orättvisa skolan. Vi såg freden som en grundbult för att skapa rättvisa och trygghet. Det var drömmar och visioner om en bättre framtid i en fredligare värld, som höll oss vid liv och som innebar att vi tänkte framåt. Att tro på och arbeta för en fredlig värld var både en framtidsfråga och en moralisk fråga för oss. Världen har länge trott att krig är vägen till fred. Med denna tro har man rättfärdigat kriget. Men jag hävdar att det är freden som är vägen till fred. Freden sår inte hat och revanschlust. Freden bygger broar mellan länder och folk. Därför behövs en ny folkrörelse för fred. Thage G Peterson teolog, tidigare talman i Sveriges Riksdag och statsråd, bland annat försvarsminister i flera s-regeringar under tre decennier.
Dagen efter det att artikeln publicerats i Göteborgs-Posten arrangerar nätverket Fredsam i Göteborg tillsammans med föreningen Centrum för Konflikthantering ett seminarium på Clarion Hotel med Thage och Ingeborg Breines från Norge. Hon är tillsammans med Reiner Braun ordförande för den 1892 bildade
4
Internationella Fredsbyrån, en sammanslutning för ideella fredsgrupper i en rad länder och med högkvarter i Genève.
I inbjudan till mötet 14 augusti i Göteborg formuleras två frågor: Hur har Sveriges och Norges långa period av fred skapat förutsättning för en utveckling mot välfärd och internationellt engagemang? Hur har detta förändrats genom ländernas deltagande i NATO och väpnat våld runt om i världen, med Afghanistankriget som det värsta exemplet?
Detta Göteborgsmöte är en av många sammankomster som Thage medverkar i under 2014. Det förstår jag av vad han berättar vid mötet hos Verdandi om olika reaktioner han möter när han talar till olika grupper. Och jag finner det helt enkelt beundransvärt att någon som fyllt åttio på detta intensiva, engagerade och förnuftiga sätt skriver och talar kring en fråga som vi alla borde agera oss för, frågan om att avskaffa kriget och militarismen som idéer.
Thage hos Verdandi
Det finns ett oerhört engagemang hos Thage, som vi alla bör dela. Det menar Andreas Murray när han inleder mötet på Sveavägen 61.
Sedan aktualiseras frågan om den vid denna tid högaktuella frågan om möjliga främmande undervattens-farkoster i Stockholms skärgård. Något som kan vara en mindre ubåt har siktats och alla riksmedier bevakar varje detalj i utvecklingen. Thage får anledning att berätta att han första dagen som ny försvarsminister 1994 tillsatte en ubåtskommission och om ett möte med den dåvarande amerikanske försvarsministern William Perry. Sedan ägnar Thage en stor del av sin tid att upprepa de tankar om det svenska militära engagemanget i Afghanistan, som han skrivit om från 2005 och framåt och vars huvudlinjer framgår av hans text i Aftonbladet i december 2012. Thage poängterar vikten av en kommission som värderar vad som egentligen hänt och det stora behovet av en vitbok i ämnet. Han har tagit upp frågan vid den socialdemokratiska partikongressen 2009 och då fått stöd av Ilmar Reepalu för sina åsikter. Det råder olika uppfattningar om vilka kostnaderna egentligen är för den svenska militära insatsen. Thage talar om cirka trettio miljarder kronor, en siffra långt över vad som brukar nämnas från försvarsmaktens sida. Thage G Peterson berättar att han känner sig tämligen ensam inom det socialdemokratiska parti som han tillhört sedan sin ungdom om sitt intensiva engagemang i fredsfrågan. Han hänvisar, i likhet med vad många andra brukar göra, till Olof Palmes föredöme när det gäller internationellt fredsfrämjande engagemang. Palme brukade säga att det är de som upplevs som fiender som diskussioner måste föras med. Thage röstade ja till svenskt medlemskap i EU för att unionen ska vara en fredsorganisation. Han vill ha en fredslinje, vi behöver en fredskultur och vi behöver hålla våra drömmar om fred vid liv. Fred och freds- förhandlingar, det ska vara ett svenskt varumärke, menar Thage och jag utgår från att alla i mötesrummet håller med.
Vi är tolv stycken: Andreas, Richard och Åsa Murray samt Gudrun Hubendick, Carl-Johan Kleberg, Leif Lindfors, Bengt Lindroth, Elisabet Sandberg, Teresa Rovira, Michael Sohlman, Fia Wolters och jag. När jag senare läser på föreningens webbplats ser jag att det är Andreas, Åsa, Bengt och Elisabet som utgör den anrika sammanslutningens styrelse. Årsavgiften är 100 kr och eftersom jag finner föreningen sympatisk beslutar jag mig för att bli ny medlem. Det kan ju kännas fint att få att vara med i samma organisation där Hjalmar Branting och Karl Staff var några av de allra första medlemmarna.
Förre statssekreteraren Michael Sohlman menar att det om hundra år kanske kan uppfattas som bisarrt att vi en gång försvarade svensk säkerhet genom ett militärt engagemang i Afghanistan. Vad var Göran Perssons roll i detta sammanhang? Gudrun talar om ett besök i Costa Rica, Åsa uppmärksammar den verksamhet som bedrivs i Uppsala under detta den tvåhundraåriga fredens minnesår, en verksamhet som jag själv kommit i nära kontakt med.
Thage redovisar den intressanta iakttagelsen att elever vid hans skolbesök ibland talar mer om krig än om fred. Han satt en gång i sin småländska uppväxtbygd på en bänk med dem uttalade fredsfrämjaren Elin Wägner och hon har förblivit en god förebild. Svenska ungdomar behöver förebilder i sin vardag, menar
5
Thage. Den förre försvarsministern har läst teologi på senare tid. Han nämner tre författare som särskilt värda att läsa i fredsfrågesammanhanget vi talar om, Robert Frisk (Det stora kriget för mänskligheten: Kampen om Mellanöstern), Adam Hochschild (Aldrig mera krig) och den norska författarinnan Wera Saether. 2013 utkom på Celanders förlag Lagen mot krig: Om FN-stadgans våldsförbund & aggressionskrigen med ett förord av Thage. I detta skriver han bland annat:
”Sverige måste åter lyfta fram de fredliga lösningarna i det internationella umgänget. Vårt land måste återgå till de fredliga lösningarna med samtal, förhandlingar och medling som det centrala i fredsarbetet. Vårt land måste återgå till den väg som vi med framgång gått på under många år. De diplomatiska vägarna var riktmärket som vann en bred anslutning världen över. Sverige stod för fred – inte för krig!
Denna bok är ett viktigt bidrag i fredsarbetet. Denna bok är också ett värdefullt och nödvändigt fredsdokument för alla som vill veta mer om folkrätten och om de viktiga principerna bakom den.”
Mina noteringar från mötet är många och delvis svårlästa. Min förmåga att stenografera upplöste sig själv på något mystiskt sätt samma eftermiddag som jag lämnade Norrköpings handelsgymnasium. Jag är inte klar över om det är Sohlman som sagt något om Persson eller om det är jag själv som infogat denna tanke i mina anteckningar. Hur som helst är nog Thage G Peterson i Verdanditraditionens perspektiv en god radikalhumanist.
Försvarspolitik och fredspolitik
Det är uppenbart att bland annat statsministrar, försvarsministrar, utrikesministrar och biståndsministrar kan vara med och förändra fredspolitiska synesätt och fredsfrämjande handlingsplaner. I den såväl statsvetenskapliga som fredspsykologiska forskningen finns en rad exempel på personliga insatser som avstyrt krig eller lett fram till nya fredsfördrag. Jack Kennedys beslut att hellre förarga sina försvarspolitiska rådgivare än ge efter för frestelsen att med våld försöka avsätta Fidel Castro är ett välkänt exempel. Så vad har då till exempel Olof Palme, Carl Bildt, Thage G Peterson och Fredrik Reinfeldt betytt i detta sammanhang och vad kommer Stefan Löfven, Margot Wallström och Isabella Lövin att betyda? Den vore onekligen väsentligt om en seriös forskning kunde åstadkommas med utgångspunkt i den frågan.
I den svenska statsbudgeten finns sedan 1929 en anslagspost som under stort motstånd drevs igenom av riksdagsledamoten Johan Nilsson från Malmö. Jag har skrivit om detta anslag i en bok som fick namnet Upplysning för freden. Det handlar om pengar till svenska frivilligorganisationer som engagerar sig i fredsfrågan. Detta anslag var som mest tjugofem miljoner, och ligger numera på cirka tio miljoner.
Någon gång 2005 eller 2006 lyckades jag med hjälp av en av Miljöpartiets ledamöter i utrikesutskottet få upp anslaget till femton miljoner. Det har sedan reducerats steg för steg. Ingen socialdemokratisk politiker efter Maj-Britt Theorin har uttalat något för mig känt intresse för att undersöka vilka möjligheter som ligger i detta anslag, om det skulle höjas till en så rimlig nivå att den allmänna folkliga fredsviljan kunde tas tillvara med hjälp av dessa pengar.
I en krönika i Dagens Nyheter den 29 oktober 2014 skriver Stina Oscarson under rubriken ”Ickevåld är stötande för att det inte är tillräckligt lönsamt”.
Efter ubåtsjakten hörs kraven på militär upprustning. Som om det enda svaret på läget i världen vore mer vapen, mer våld. … Vi hade tidigare en krigsminister, nu en försvarsminister, kanske är det dags att ta nästa steg och inrätta en fredsminister. För språket anger riktningen.
Idén om en fredsminister har säkert dykt upp i en och annan fredsvisionärs tänkande under decenniernas lopp. Dennis Kucinich var amerikansk kongressledamot 1997-2013 och han går till fredsfrämjandets historia som en välkänd politiker som fick ett inte obetydligt stöd bland partikamrater för ett lagförslag som gick ut på att USA skulle inrätta ett fredsdepartment. Så Stina Oscarson är i gott sällskap.
Jag skriver till Björn Wiman som en gång i slutet på 1980-talet som gymnasist i Farsta gymnasium var med i samma fredsföreningsstyrelse som jag själv.
6
Ska tanken på en värld utan krig endast förbli en vacker förhoppning även detta århundrade? Intressant att idén om fredsminister tack vare Stina Oscarson uppmärksammas av DN Kultur. En sådan borde varje regering skaffat sig senast under hösten 1945.
Många hävdar att frågan om fred och frihet från våld i värld och samhällen är en global kultur- och framtidsfråga? I så fall finns anledning att placera fredsministern i statsrådsberedningen bredvid framtidsministern. Är det en utrikesfråga enbart så ligger utrikesdepartementet nära till hands. Är det kanske främst en utbildningsfråga? Kristina Persson, Margot Wallström och Gustav Fridolin funderar kanske redan på vilken skillnad vår nya regering vill göra i fredsfrågan.
Stefan Löfven skulle om han ville så kunna tillsätta en fredsminister. En sådan minister skulle kunna fungera i statsrådsberedningen vid sidan av framtidsministern Kristina Persson. Margot Wallström har biståndsministern Isabella Lövin vid sin sida på utrikesdepartementet. Hon skulle kunna ha en fredsminister också. Det skulle kunna finnas en fredskulturminister hos Alice Bah Kuhnke. Möjligheterna är många men fantasin är begränsad, liksom tiden. Dessutom har traditioner en stark makt.
Stina Oscarson tycks tänka sig att försvarsministern skulle byta titel. Det nog inte någon framkomlig väg under i varje fall min livstid. Men det är som Stina påstår, titlar kan betyda väldigt mycket. Att vara tydlig, det tycks vara ett politiskt modeuttryck som varje parti vill använda. Om den nya regeringen vill markera sin politiska fredsvilja enkelt att inrätta ytterligare en ministerpost för att tydligt markera den svenska fredslinje och det svenska varumärke som Thage G Peterson talar om. Tyvärr lanserade han, vad jag vet, inte detta förslag när han själv var med i regeringskretsen.
Jag vet inte riktigt vad Stina menar med att ickevåld skulle vara stötande. Hela den svenska demokratiska ordningen tar avstånd från våld som medel för att förändra värld och samhälle. En fredsminister skulle mycket snart accepteras som ett svenskt bidrag till världsordningen, så länge som inte denne minister alltför mycket ägnade sig åt att lägga sig i vad försvarsministern höll på med. Det är nog till stor del som förre försvarsutskottsledamoten Tone Tingsgård lät mig förstå för en tid sedan. Det är bäst att se fredspolitik och försvarspolitik som två skilda avdelningar. Att bedriva fredsfrämjande arbete på ett sätt som gör att försvarspolitiker och försvarsvänner känner sig ifrågasatta av till synes naiva personer som inte förstår sig på världen tycks inte leda någon vart. Jag berättar därför för Teresa Rovira att jag inte tror att arbetet för en ny fredspolitisk svensk agenda i Thage G Petersons anda med större framgång i nuläget kan samordnas av de fredsorganisationer som samtidigt kräver ett tämligen betydande avståndstagande från flertalet riksdagspartiers huvudsakliga fredspolitiska tankevärld.
Ryssland, Ukraina och fredens allianser
Sommaren 1988 genomförde den organisation som jag och Björn Wiman var med i ett kallakriget-experiment med amerikanska, ryska, ukrainska och svenska studenter. Tillsammans med ledare från de olika länderna arbetade de sig under sex intensiva sommarveckor igenom sina länder på temat ”att söka freden”. Vi kallade projektet för PeaceQuest Tour 1988 och om detta har nu utgivits bok med namnet PeaceQuest Changed Us, and Others.
Människor i Ukraina, Ryssland och Sverige förfäras av det faktum att nu flera tusen människor år 2014 dött i ett inbördeskrig i ett europeiskt land. Rapporter från Irak och Syrien om halshuggna, skändade, bombade och fördrivna människomassor för tankarna till medeltida religionskrig. Unga män som gått i svenska skolor framträder i upprop från mellanöstern och försöker få andra ungdomar att tro att ”jihad är obligatoriskt”. Det finns inget val, säger de. En god muslim är skyldig att resa iväg till kriget, menar dessa radikala islamister. Krigsrekryterare sägs smyga i förorter och moskéer. Tydligen har åtminstone vissa svenska skolor misslyckats rejält med sitt grundläggande fredsfostrans- och värdegrundsarbete. Föga verkar lärt av 1900-talets vålds- och krigskultur. Vad beror det på?
De idéer som förfäktas av Islamiska Statens ledarskap omfattas endast av en eller annan promille av alla muslimer, hävdar professor Jan Hjärpe. Det är tyvärr illa nog eftersom dessa promille har vapen och oförstånd nog att vålla död och lidande för miljoner människor. Några få som inte ser bättre alternativ ställer till det för alla genom att ta till våld i olika former. Och många producerar tyvärr gärna vapnen som gör att dessa få kan tvinga på många andra sin vilja.
7
Krigshändelserna i Ukraina, Syrien och Irak visar att något är alldeles galet. Lärdomarna av två världskrig och ett otal andra krig under förra seklet med miljoner döda och fördrivna borde vara uppenbara. Den som tillverkar vapen för krig och planerar för krig kan räkna med krig. Det tydliga alternativet är att tillverka instrument för fred och planera för fred. Vilka är då dessa instrument? Ja, det är ju detta som freds- och konfliktforskare i Uppsala, Oslo, Tammerfors, Köpenhamn och vid flera hundra lärosäten i samtliga världsdelar nu diskuterat och skrivit om i flera decennier.
Det handlar sammanfattningsvis om folkbildning, upplysning och forskning för fred och om förmedling av kunskaperna till civila och militära ledare. Det handlar nu till exempel om att i fredsallians med Schweiz och andra stärka Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, OSSE. Denna organisation har tvingats kämpa mot våldsfrämjare i Ukraina och Ryssland med alldeles för små personella och ekonomiska resurser. Schweiz vill förstärka dessa och det bör Sverige beslutsamt bidra till. Schweiziska folkomröstare ville inte ha JAS-plan. De borde erbjudas en civil fredsallians i stället.
Vi behöver tänka mer och längre. Freds- och konfliktforskningens resultat bör bli lättare tillgängliga, att årsprenumerera på den ledande europeiska facktidskriften Journal of Peace Research kostar en tusenlapp. Ingen sammanfattning finns tillgänglig på svenska. Regering och riksdag har nu i tio års tid successivt minskat Johan Nilssons strategiskt viktiga post i statsbudgeten som administreras av Folke Bernadotteakademin och kallas Statligt stöd för information och studier om säkerhetspolitik och fredsfrämjande utveckling. Över tid är världens skolor den plats där nya generationer kan få det uppväxtstöd som bidrar till att krigen kan avskaffas före detta århundrades utgång. Jag kallar det livskunskap och i det bör inrymmas bland annat konflikt-, relations- och fredskunskap. Idéerna om medmänsklighet och allas lika värde är grunden, så som den svenska skollagen föreskriver men som skolan hittills saknat kraft att förmedla utan undantag till alla.
Vår nya regering kommer förhoppningsvis snart att tillsätta en utredning om hur Sverige kan ingå i fler och framförallt starkare civila fredsallianser och undvika att binda upp sig i militära, krigsplanerande allianser. Det behövs mer av kreativt våldsförebyggande och expansivt fredsfrämjande. Det vore bra med mindre vapenskrammel och kallakrigstongångar av olycksalig rysk modell, sådant som med fog kan ses som uttryck för ett stenålderstänkande. I det mån ett sådant även finns kvar hos enstaka svenska politiker bör vi nu efter 2014 års val göra oss av med detta för gott. Det är bättre att bygga positiva fredsspiraler i samarbete med majoriteten av Rysslands befolkning än en negativ upprustningsspiral i destruktiv tävlan med yrkesskadade ryska militärplanerare och ensidigt nationalistiska politiker. Att lära av det svenska militära deltagandet i Afghanistan bör med fördel handla om att diskutera och klarlägga vilka de bättre alternativen är. Bland annat radikalhumanister i Karl Staffs och Hjalmar Brantings tradition har här en värdig och livsbejakande uppgift.
Något direkt svar på frågan om varför vi ”talar så lite om freden” kan jag inte uppfatta att någon formulerar under mötet hos Verdandi. Det talas onekligen varje dag i nyhetsprogram på TV och i radio om krig och frånvaron av fred. Det skrivs förvisso varje dag i våra större dagstidningar om krig.
Jag tror dock att frågan som formulerats snarare handlar om hur krig ska förebyggas på kort och lång sikt så att vi äntligen blir av med denna destruktiva institution. Om detta talas inte i vardagslag i TV och tidningar. De få som är starkt engagerade i dessa frågor kommer sällan till tals i debattartiklar eller i debattsoffor. Den fråga som egentligen åsyftas kan således möjligen med fördel formuleras: Varför talas det så lite om hur vi ska förebygga krig och skapa en värld präglad av fredens kultur? Och då blir en logisk följdsfråga: Hur bör vi prioritera våra mänskliga och ekonomiska resurser så att vi kan åstadkomma en sådan värld?
---o---