Här är en text, som borde få stor spridning. Inte minst bör den hamna i blickfånget för våra ledande politiker med sin tro på att våld kan skapa fred.
Valentin Sevéus
23 november 2014
valentin@seveus.se
Krig eller fred? Dags att prioritera bättre.
Thage G Peterson och att lära av Sveriges krigsdeltagande i Afghanistan
Organisationsnamnet Verdandi förekommer dubbelt i svenskt samhällsliv. 1882 bildade en grupp studenter med Karl Staaf i spetsen ”Föreningen Verdandi, som är partipolitiskt obunden, vill stimulera idédebatten i sociala, mellanfolkliga och kulturella angelägenheter, och upprätthålla en för liberalismen och arbetarrörelsen gemensam tanketradition, vilken kort kan karakteriseras som radikal humanism”. (foreningenverdandi.se).
Förbundet Verdandi ”bildades 1896 som en proteströrelse mot sociala orättvisor och missförhållanden i samhället. Inte minst var det en protest mot den traditionella nykterhetsrörelsen och den då rådande samhällssynen som gjorde den enskilde ensam ansvarig för missbruket, istället för att se att missbruket grundlagts av missförhållanden i samhället såsom fattigdom och andra omänskliga levnadsvillkor”. (verdandi.se).
Jag känner i största allmänhet till de båda Verdandi sedan tidigare. Varför några 1896 bildade ett förbund med samma namn som en mycket välkänd 1882 bildad förening, det har jag dock ingen aning om. När min gode vän Carl-Johan Kleberg vidarebefordrar en inbjudan till mig att delta i ett möte hos Verdandi med förra statsrådet Thage G Peterson tisdagen den 11 november klockan 17.00, då är jag först inte klar över vilken Verdandi-organisation som är arrangör. Men det visar sig när jag kommer till mötet på Sveavägen 61 i Stockholm och möter föreningsordföranden Andreas Murray, som är den som finns först på plats tillsammans med namnen Richard. Denne senare Murray är nationalekonom och det är väl mest därför som jag träffat honom några gånger under det senaste decenniet. En gång har jag varit på middag hemma hos Richard och Åsa hemma på Drottningholmsvägen nummer ett. Andreas har jag inget minne av att jag träffat tidigare. Men han verkar vara en mycket sympatisk person han också.
Thage ska framträda under rubriken ”Varför talar vi så lite om freden?” Just denna frågeställning har sedan mitten av 1980-talet varit den mänskliga utmaning som jag råkat ägna mig mest åt. 1996 skriver jag efter ett drygt tio år praktiskt och teoretiskt engagemang boken Sverige och Freden med underrubriken Gemensam problemlösning i vårt globala grannskap. När Carl-Johans mötesinformation når mig har jag just kommit till en punkt i livet där jag känner att jag vill skriva något mer om samma ämne. Så det blir angeläget för mig att prioritera mötet med Thage. Jag är nyfiken på om han har ett svar på frågan i mötesrubriken. Jag uppmärksammar att Thage i december 2012 fått en debattartikel publicerad i Aftonbladet om det svenska deltagandet i det utdragna kriget i Afghanistan. Nu vill jag läsa den texten för att lära något om Thages fredspolitiska tankegångar.
Aftonbladet 17 december 2012
Thage Gerhard Petersson är född 1933 och han har långvarig och omfattande erfarenhet av svensk politik. Han var riksdagsledamot 1971-93 och statsråd 1975–76, 1982–88 och 1994–98. Så här formulerar sig Thage i december 2012 i den av Aftonbladet införda kritiska analysen av Sveriges Afghanistanpolitik: Vi som är motståndare till Sveriges deltagande i Afghanistankriget känner absolut ingen glädje över att få säga att vi fick rätt. I synnerhet inte när det orättfärdiga kriget har lett till: tiotusentals dödade afghaner, flera hundratusen sårade och miljoner på flykt från sina hem och sitt land. Vi känner bara sorg över dumheten att föra in Sverige i kriget. De svenska krigsförespråkarna sa att knarket skulle bekämpas. Men kriget har gjort Afghanistan till världens ledande opiumproducerande land. Man sa att korruptionen skulle bekämpas. Men kriget har medfört en otrolig ökning av korruptionen och gjort Afghanistan till världens tredje mest korrumperade land. Sverige ger skydd åt plundrande och korruptionsbelastade krigsherrar, som lägger
2
beslag på aningslösa västländers civilbistånd. Man sa att talibanerna skulle utplånas. Men de är nu starkare än någonsin. Kriget har inneburit att Sverige har övergivit den traditionella fredslinjen med tonvikt på samtal och förhandlingar och politiska och diplomatiska lösningar. Det som var Olof Palme-linjen. Ett snart 12-årigt krigsäventyr håller på att avslutas. Eller förvandlas till något nytt, som diffust kallas för ”fortsättningskrig”. Det pågående kriget är förlorat. Därför vill de flesta dra sig ur så fort som möjligt: Holland, Kanada, Frankrike och Australien. Vad Sverige håller på med är svårt att säga. Propositionen som riksdagen nu skall behandla skapar ingen klarhet. Den svenska linjen tycks vara att förhala och förhala. Det passar USA och Nato som hand i handske. Jag är inte ovan vid att skriva och analysera regeringspropositioner. Jag tvingas säga att regeringens proposition om fortsatt svensk trupp i Afghanistan är höljd i dimma och dunkel och full av oklarheter. Jag vill säga att jag inte litar på vad som sägs i propositionen om att Sverige militärt skall vara ute ur Afghanistan i och med utgången av 2014. Propositionen har tillräckligt många smygvägar för att göra det möjligt för Sverige att vara kvar aktivt militärt även efter 2014. Risken är stor att Sverige hamnar i USA:s så kallade fortsättningskrig som presidenterna Obama och Karzai kommit överens om. USA ges möjligheter att fortsätta med drönarattacker, bombflyg och nattliga räder i afghanska hem som hittills främst har drabbat kvinnor och barn. Det är inte uteslutet att man ber om svensk hjälp. Det finns en god jordmån för ett positivt svar på en sådan begäran i uttalanden av utrikesministern (januari 2011) och av försvarsministern, (juni 2012) och av försvarshögkvarteret. Regeringen föreslår att Sverige skall ha en ”beredskap” för 200 militärer för stöd till den afghanska armén även efter 2014. Då blir Sverige ensamt med Nato och USA, eftersom Isaf:s insats enligt propositionen skall upphöra vid utgången av december 2014. Beredskapen kallas för ”annan militär verksamhet” och är alltså just militär verksamhet. Och inget annat! Sverige kommer alltså att bli en aktiv militär partner även efter 2014. De svenska soldaterna kan tas hem omgående. Fortsatt krig i två år till innebär två år av fortsatt lidande för Afghanistans folk. Fortsatt krig i två år till fördröjer en möjlig förhandlingslösning för fred. Regeringen vill inte ens ge ett klart besked om vad som skall hända med de svenska soldaterna efter 2014. Varför vill inte Sverige en gång för alla avsluta kriget och i klartext säga att vid utgången av 2014 skall Sverige ha alla soldater hemma? Måste Sverige verkligen vara ute i världen och kriga och döda? Thage G Peterson
Göteborgs-Posten 13 augusti 2014
I en debattartikel som Göteborgs-Posten publicerar 13 augusti 2014 inleder Thage sin text med det konstaterande som återkommer i rubrikfrågan i kallelsen till Verdandimötet några månader senare. Han upplever att frågan om fred endast uppmärksammas i ringa omfattning i svensk samhällsdebatt:
Få talar i dag om freden. I stället håller en ny folkrätt på att växa fram som innebär en acceptans av våldet under täckmanteln om självförsvar och mänskliga rättigheter. Denna nya väg är en farlig väg. Den öppnar för krig i större skala, skriver Thage G Peterson. Det hävdas i dag att Sverige har levt i 200 år utan krig. Men det är inte sant! Sanningen är att Sverige har varit i krig i snart 13 år. Inte i vårt närområde visserligen. Men Sverige har varit i krig i Afghanistan. Det är sant att Sverige efter vapenvilan som slöts i Moss i Norge den 14 augusti 1814 har fått njuta av freden och friheten. Sverige ställde inte upp på några krig i Europa under 1800-talet. På 1900-talet blev vi inte indragna i de två världskrigen. Men på 2000-talet har vi varit i krig i Afghanistan. Det hävdades att Sverige var i Afghanistan på ett fredsuppdrag. Men nu har hemvändande soldater berättat hur det i verkligheten har varit. Svenska soldater har varit i strid. En officer berättade nyligen i Sveriges Radio att man ofta har varit i strid. Men att de politiker som fattade besluten om att skicka svensk trupp för strid i Afghanistan inte vill prata om det.
3
Jag möter nästan dagligen dem som frågar: Hur kunde det bli så här? Varför träder ingen fram och försvarar vårt aktiva deltagande i kriget? En oberoende granskningskommission måste tillsättas för att ta sig an den största militärinsatsen i Sveriges moderna historia och lägga fram en vitbok. Kostar ofattbara belopp. Krig har alltid kostat ofattbara belopp. Krig tar pengar från viktiga sociala områden. Krig tar pengar från miljöbekämpning och från fattigdomsbekämpning. Fred är däremot lönsamt. Konfliktförebyggande och fredsbyggande är nog den bästa och mest kostnadseffektiva vägen mot en varaktig fred. FN borde göra en världsomspännande utredning om krigens kostnader. Det vore en viktig insats för freden. I dag har freden hamnat på undantag. Få talar i dag om freden. Krig och konflikter har tagit överhand. I vårt eget närområde har vi Ukraina, som kan om det går illa utvecklas till ett storkrig mellan USA och Ryssland. Irak håller på att spricka. Kriget i Syrien avtar inte. Konflikten mellan Israel och palestinierna har åter väckts till liv. Läget i Syd-Sudan är alarmerande. Allt verkar ha gått fel. Men det hindrar inte att dess ledare lägger ner lika mycket pengar på vapenköp som FN vädjar om skall ges till Syd-Sudans lidande folk i humanitärt bistånd. Det är viktigt att vi hävdar principen om fredsansträngningar före krig. Vi får inte tro att krig och dödande är lösningen på motsättningar och konflikter. Det är farligt om fredsansträngningar kommer först i andra hand. Vi måste tala mer om freden och ifrågasätta militära lösningar. Det går inte att uppnå vänskap genom att bomba sönder barn och deras föräldrar och hem. Det man uppnår är hat. Det går inte heller att bomba bort hatet. Det våld som har skett i Afghanistan kommer att sitta i för decennier framåt. Det har många afghanska ungdomar påpekat för mig. En farlig väg att gå. Ett nytt och osvenskt sätt att se på konfliktlösning har tagit plats i vårt land. I takt med detta ändrade synsätt på hur fred skall nås och upprätthållas så har det hävdats att en ny folkrätt håller på att växa fram som innebär en acceptans av våldet under täckmanteln om självförsvar och mänskliga rättigheter. Denna nya väg är en farlig väg. Den öppnar för krig i större skala. Och legitimerar våldet och dödandet i relationer mellan länder och folk. Den nya svenska linjen kan ses som en anknytning till den förhärskande doktrinen hos stormakterna i väst om konfliktlösning genom militära interventioner. Men interventionerna i Afghanistan, Irak och Libyen är inga lysande exempel till eftervärlden. Tvärtom. Interventionerna har skapat misslyckade stater med ännu mer av oro och konflikter! Afghanistan är i dag längre bort från freden än när kriget började för tretton år sedan. Till detta bedrövliga tillstånd har Sverige medverkat. Måste återgå till fredliga samtal. Om Sverige på nytt skall bli ett land som förespråkar fred före krig så måste vi åter lyfta fram de fredliga lösningarna i det internationella umgänget. Sverige måste återgå till de fredliga vägarna med samtal, förhandlingar och medling och bistånd som det centrala i fredsarbetet. De diplomatiska vägarna var riktmärket som vann en bred anslutning världen över. Sverige stod för fred och inte för krig! Som ung på 1940-talet upplevde jag fredsdagen i Europa 1945. Freden blev ett lyft för oss som då var unga. Vi såg freden som en möjlighet till att bekämpa bostadsnöden, fattigdomen, arbetslösheten och den orättvisa skolan. Vi såg freden som en grundbult för att skapa rättvisa och trygghet. Det var drömmar och visioner om en bättre framtid i en fredligare värld, som höll oss vid liv och som innebar att vi tänkte framåt. Att tro på och arbeta för en fredlig värld var både en framtidsfråga och en moralisk fråga för oss. Världen har länge trott att krig är vägen till fred. Med denna tro har man rättfärdigat kriget. Men jag hävdar att det är freden som är vägen till fred. Freden sår inte hat och revanschlust. Freden bygger broar mellan länder och folk. Därför behövs en ny folkrörelse för fred. Thage G Peterson teolog, tidigare talman i Sveriges Riksdag och statsråd, bland annat försvarsminister i flera s-regeringar under tre decennier.
Dagen efter det att artikeln publicerats i Göteborgs-Posten arrangerar nätverket Fredsam i Göteborg tillsammans med föreningen Centrum för Konflikthantering ett seminarium på Clarion Hotel med Thage och Ingeborg Breines från Norge. Hon är tillsammans med Reiner Braun ordförande för den 1892 bildade
4
Internationella Fredsbyrån, en sammanslutning för ideella fredsgrupper i en rad länder och med högkvarter i Genève.
I inbjudan till mötet 14 augusti i Göteborg formuleras två frågor: Hur har Sveriges och Norges långa period av fred skapat förutsättning för en utveckling mot välfärd och internationellt engagemang? Hur har detta förändrats genom ländernas deltagande i NATO och väpnat våld runt om i världen, med Afghanistankriget som det värsta exemplet?
Detta Göteborgsmöte är en av många sammankomster som Thage medverkar i under 2014. Det förstår jag av vad han berättar vid mötet hos Verdandi om olika reaktioner han möter när han talar till olika grupper. Och jag finner det helt enkelt beundransvärt att någon som fyllt åttio på detta intensiva, engagerade och förnuftiga sätt skriver och talar kring en fråga som vi alla borde agera oss för, frågan om att avskaffa kriget och militarismen som idéer.
Thage hos Verdandi
Det finns ett oerhört engagemang hos Thage, som vi alla bör dela. Det menar Andreas Murray när han inleder mötet på Sveavägen 61.
Sedan aktualiseras frågan om den vid denna tid högaktuella frågan om möjliga främmande undervattens-farkoster i Stockholms skärgård. Något som kan vara en mindre ubåt har siktats och alla riksmedier bevakar varje detalj i utvecklingen. Thage får anledning att berätta att han första dagen som ny försvarsminister 1994 tillsatte en ubåtskommission och om ett möte med den dåvarande amerikanske försvarsministern William Perry. Sedan ägnar Thage en stor del av sin tid att upprepa de tankar om det svenska militära engagemanget i Afghanistan, som han skrivit om från 2005 och framåt och vars huvudlinjer framgår av hans text i Aftonbladet i december 2012. Thage poängterar vikten av en kommission som värderar vad som egentligen hänt och det stora behovet av en vitbok i ämnet. Han har tagit upp frågan vid den socialdemokratiska partikongressen 2009 och då fått stöd av Ilmar Reepalu för sina åsikter. Det råder olika uppfattningar om vilka kostnaderna egentligen är för den svenska militära insatsen. Thage talar om cirka trettio miljarder kronor, en siffra långt över vad som brukar nämnas från försvarsmaktens sida. Thage G Peterson berättar att han känner sig tämligen ensam inom det socialdemokratiska parti som han tillhört sedan sin ungdom om sitt intensiva engagemang i fredsfrågan. Han hänvisar, i likhet med vad många andra brukar göra, till Olof Palmes föredöme när det gäller internationellt fredsfrämjande engagemang. Palme brukade säga att det är de som upplevs som fiender som diskussioner måste föras med. Thage röstade ja till svenskt medlemskap i EU för att unionen ska vara en fredsorganisation. Han vill ha en fredslinje, vi behöver en fredskultur och vi behöver hålla våra drömmar om fred vid liv. Fred och freds- förhandlingar, det ska vara ett svenskt varumärke, menar Thage och jag utgår från att alla i mötesrummet håller med.
Vi är tolv stycken: Andreas, Richard och Åsa Murray samt Gudrun Hubendick, Carl-Johan Kleberg, Leif Lindfors, Bengt Lindroth, Elisabet Sandberg, Teresa Rovira, Michael Sohlman, Fia Wolters och jag. När jag senare läser på föreningens webbplats ser jag att det är Andreas, Åsa, Bengt och Elisabet som utgör den anrika sammanslutningens styrelse. Årsavgiften är 100 kr och eftersom jag finner föreningen sympatisk beslutar jag mig för att bli ny medlem. Det kan ju kännas fint att få att vara med i samma organisation där Hjalmar Branting och Karl Staff var några av de allra första medlemmarna.
Förre statssekreteraren Michael Sohlman menar att det om hundra år kanske kan uppfattas som bisarrt att vi en gång försvarade svensk säkerhet genom ett militärt engagemang i Afghanistan. Vad var Göran Perssons roll i detta sammanhang? Gudrun talar om ett besök i Costa Rica, Åsa uppmärksammar den verksamhet som bedrivs i Uppsala under detta den tvåhundraåriga fredens minnesår, en verksamhet som jag själv kommit i nära kontakt med.
Thage redovisar den intressanta iakttagelsen att elever vid hans skolbesök ibland talar mer om krig än om fred. Han satt en gång i sin småländska uppväxtbygd på en bänk med dem uttalade fredsfrämjaren Elin Wägner och hon har förblivit en god förebild. Svenska ungdomar behöver förebilder i sin vardag, menar
5
Thage. Den förre försvarsministern har läst teologi på senare tid. Han nämner tre författare som särskilt värda att läsa i fredsfrågesammanhanget vi talar om, Robert Frisk (Det stora kriget för mänskligheten: Kampen om Mellanöstern), Adam Hochschild (Aldrig mera krig) och den norska författarinnan Wera Saether. 2013 utkom på Celanders förlag Lagen mot krig: Om FN-stadgans våldsförbund & aggressionskrigen med ett förord av Thage. I detta skriver han bland annat:
”Sverige måste åter lyfta fram de fredliga lösningarna i det internationella umgänget. Vårt land måste återgå till de fredliga lösningarna med samtal, förhandlingar och medling som det centrala i fredsarbetet. Vårt land måste återgå till den väg som vi med framgång gått på under många år. De diplomatiska vägarna var riktmärket som vann en bred anslutning världen över. Sverige stod för fred – inte för krig!
Denna bok är ett viktigt bidrag i fredsarbetet. Denna bok är också ett värdefullt och nödvändigt fredsdokument för alla som vill veta mer om folkrätten och om de viktiga principerna bakom den.”
Mina noteringar från mötet är många och delvis svårlästa. Min förmåga att stenografera upplöste sig själv på något mystiskt sätt samma eftermiddag som jag lämnade Norrköpings handelsgymnasium. Jag är inte klar över om det är Sohlman som sagt något om Persson eller om det är jag själv som infogat denna tanke i mina anteckningar. Hur som helst är nog Thage G Peterson i Verdanditraditionens perspektiv en god radikalhumanist.
Försvarspolitik och fredspolitik
Det är uppenbart att bland annat statsministrar, försvarsministrar, utrikesministrar och biståndsministrar kan vara med och förändra fredspolitiska synesätt och fredsfrämjande handlingsplaner. I den såväl statsvetenskapliga som fredspsykologiska forskningen finns en rad exempel på personliga insatser som avstyrt krig eller lett fram till nya fredsfördrag. Jack Kennedys beslut att hellre förarga sina försvarspolitiska rådgivare än ge efter för frestelsen att med våld försöka avsätta Fidel Castro är ett välkänt exempel. Så vad har då till exempel Olof Palme, Carl Bildt, Thage G Peterson och Fredrik Reinfeldt betytt i detta sammanhang och vad kommer Stefan Löfven, Margot Wallström och Isabella Lövin att betyda? Den vore onekligen väsentligt om en seriös forskning kunde åstadkommas med utgångspunkt i den frågan.
I den svenska statsbudgeten finns sedan 1929 en anslagspost som under stort motstånd drevs igenom av riksdagsledamoten Johan Nilsson från Malmö. Jag har skrivit om detta anslag i en bok som fick namnet Upplysning för freden. Det handlar om pengar till svenska frivilligorganisationer som engagerar sig i fredsfrågan. Detta anslag var som mest tjugofem miljoner, och ligger numera på cirka tio miljoner.
Någon gång 2005 eller 2006 lyckades jag med hjälp av en av Miljöpartiets ledamöter i utrikesutskottet få upp anslaget till femton miljoner. Det har sedan reducerats steg för steg. Ingen socialdemokratisk politiker efter Maj-Britt Theorin har uttalat något för mig känt intresse för att undersöka vilka möjligheter som ligger i detta anslag, om det skulle höjas till en så rimlig nivå att den allmänna folkliga fredsviljan kunde tas tillvara med hjälp av dessa pengar.
I en krönika i Dagens Nyheter den 29 oktober 2014 skriver Stina Oscarson under rubriken ”Ickevåld är stötande för att det inte är tillräckligt lönsamt”.
Efter ubåtsjakten hörs kraven på militär upprustning. Som om det enda svaret på läget i världen vore mer vapen, mer våld. … Vi hade tidigare en krigsminister, nu en försvarsminister, kanske är det dags att ta nästa steg och inrätta en fredsminister. För språket anger riktningen.
Idén om en fredsminister har säkert dykt upp i en och annan fredsvisionärs tänkande under decenniernas lopp. Dennis Kucinich var amerikansk kongressledamot 1997-2013 och han går till fredsfrämjandets historia som en välkänd politiker som fick ett inte obetydligt stöd bland partikamrater för ett lagförslag som gick ut på att USA skulle inrätta ett fredsdepartment. Så Stina Oscarson är i gott sällskap.
Jag skriver till Björn Wiman som en gång i slutet på 1980-talet som gymnasist i Farsta gymnasium var med i samma fredsföreningsstyrelse som jag själv.
6
Ska tanken på en värld utan krig endast förbli en vacker förhoppning även detta århundrade? Intressant att idén om fredsminister tack vare Stina Oscarson uppmärksammas av DN Kultur. En sådan borde varje regering skaffat sig senast under hösten 1945.
Många hävdar att frågan om fred och frihet från våld i värld och samhällen är en global kultur- och framtidsfråga? I så fall finns anledning att placera fredsministern i statsrådsberedningen bredvid framtidsministern. Är det en utrikesfråga enbart så ligger utrikesdepartementet nära till hands. Är det kanske främst en utbildningsfråga? Kristina Persson, Margot Wallström och Gustav Fridolin funderar kanske redan på vilken skillnad vår nya regering vill göra i fredsfrågan.
Stefan Löfven skulle om han ville så kunna tillsätta en fredsminister. En sådan minister skulle kunna fungera i statsrådsberedningen vid sidan av framtidsministern Kristina Persson. Margot Wallström har biståndsministern Isabella Lövin vid sin sida på utrikesdepartementet. Hon skulle kunna ha en fredsminister också. Det skulle kunna finnas en fredskulturminister hos Alice Bah Kuhnke. Möjligheterna är många men fantasin är begränsad, liksom tiden. Dessutom har traditioner en stark makt.
Stina Oscarson tycks tänka sig att försvarsministern skulle byta titel. Det nog inte någon framkomlig väg under i varje fall min livstid. Men det är som Stina påstår, titlar kan betyda väldigt mycket. Att vara tydlig, det tycks vara ett politiskt modeuttryck som varje parti vill använda. Om den nya regeringen vill markera sin politiska fredsvilja enkelt att inrätta ytterligare en ministerpost för att tydligt markera den svenska fredslinje och det svenska varumärke som Thage G Peterson talar om. Tyvärr lanserade han, vad jag vet, inte detta förslag när han själv var med i regeringskretsen.
Jag vet inte riktigt vad Stina menar med att ickevåld skulle vara stötande. Hela den svenska demokratiska ordningen tar avstånd från våld som medel för att förändra värld och samhälle. En fredsminister skulle mycket snart accepteras som ett svenskt bidrag till världsordningen, så länge som inte denne minister alltför mycket ägnade sig åt att lägga sig i vad försvarsministern höll på med. Det är nog till stor del som förre försvarsutskottsledamoten Tone Tingsgård lät mig förstå för en tid sedan. Det är bäst att se fredspolitik och försvarspolitik som två skilda avdelningar. Att bedriva fredsfrämjande arbete på ett sätt som gör att försvarspolitiker och försvarsvänner känner sig ifrågasatta av till synes naiva personer som inte förstår sig på världen tycks inte leda någon vart. Jag berättar därför för Teresa Rovira att jag inte tror att arbetet för en ny fredspolitisk svensk agenda i Thage G Petersons anda med större framgång i nuläget kan samordnas av de fredsorganisationer som samtidigt kräver ett tämligen betydande avståndstagande från flertalet riksdagspartiers huvudsakliga fredspolitiska tankevärld.
Ryssland, Ukraina och fredens allianser
Sommaren 1988 genomförde den organisation som jag och Björn Wiman var med i ett kallakriget-experiment med amerikanska, ryska, ukrainska och svenska studenter. Tillsammans med ledare från de olika länderna arbetade de sig under sex intensiva sommarveckor igenom sina länder på temat ”att söka freden”. Vi kallade projektet för PeaceQuest Tour 1988 och om detta har nu utgivits bok med namnet PeaceQuest Changed Us, and Others.
Människor i Ukraina, Ryssland och Sverige förfäras av det faktum att nu flera tusen människor år 2014 dött i ett inbördeskrig i ett europeiskt land. Rapporter från Irak och Syrien om halshuggna, skändade, bombade och fördrivna människomassor för tankarna till medeltida religionskrig. Unga män som gått i svenska skolor framträder i upprop från mellanöstern och försöker få andra ungdomar att tro att ”jihad är obligatoriskt”. Det finns inget val, säger de. En god muslim är skyldig att resa iväg till kriget, menar dessa radikala islamister. Krigsrekryterare sägs smyga i förorter och moskéer. Tydligen har åtminstone vissa svenska skolor misslyckats rejält med sitt grundläggande fredsfostrans- och värdegrundsarbete. Föga verkar lärt av 1900-talets vålds- och krigskultur. Vad beror det på?
De idéer som förfäktas av Islamiska Statens ledarskap omfattas endast av en eller annan promille av alla muslimer, hävdar professor Jan Hjärpe. Det är tyvärr illa nog eftersom dessa promille har vapen och oförstånd nog att vålla död och lidande för miljoner människor. Några få som inte ser bättre alternativ ställer till det för alla genom att ta till våld i olika former. Och många producerar tyvärr gärna vapnen som gör att dessa få kan tvinga på många andra sin vilja.
7
Krigshändelserna i Ukraina, Syrien och Irak visar att något är alldeles galet. Lärdomarna av två världskrig och ett otal andra krig under förra seklet med miljoner döda och fördrivna borde vara uppenbara. Den som tillverkar vapen för krig och planerar för krig kan räkna med krig. Det tydliga alternativet är att tillverka instrument för fred och planera för fred. Vilka är då dessa instrument? Ja, det är ju detta som freds- och konfliktforskare i Uppsala, Oslo, Tammerfors, Köpenhamn och vid flera hundra lärosäten i samtliga världsdelar nu diskuterat och skrivit om i flera decennier.
Det handlar sammanfattningsvis om folkbildning, upplysning och forskning för fred och om förmedling av kunskaperna till civila och militära ledare. Det handlar nu till exempel om att i fredsallians med Schweiz och andra stärka Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, OSSE. Denna organisation har tvingats kämpa mot våldsfrämjare i Ukraina och Ryssland med alldeles för små personella och ekonomiska resurser. Schweiz vill förstärka dessa och det bör Sverige beslutsamt bidra till. Schweiziska folkomröstare ville inte ha JAS-plan. De borde erbjudas en civil fredsallians i stället.
Vi behöver tänka mer och längre. Freds- och konfliktforskningens resultat bör bli lättare tillgängliga, att årsprenumerera på den ledande europeiska facktidskriften Journal of Peace Research kostar en tusenlapp. Ingen sammanfattning finns tillgänglig på svenska. Regering och riksdag har nu i tio års tid successivt minskat Johan Nilssons strategiskt viktiga post i statsbudgeten som administreras av Folke Bernadotteakademin och kallas Statligt stöd för information och studier om säkerhetspolitik och fredsfrämjande utveckling. Över tid är världens skolor den plats där nya generationer kan få det uppväxtstöd som bidrar till att krigen kan avskaffas före detta århundrades utgång. Jag kallar det livskunskap och i det bör inrymmas bland annat konflikt-, relations- och fredskunskap. Idéerna om medmänsklighet och allas lika värde är grunden, så som den svenska skollagen föreskriver men som skolan hittills saknat kraft att förmedla utan undantag till alla.
Vår nya regering kommer förhoppningsvis snart att tillsätta en utredning om hur Sverige kan ingå i fler och framförallt starkare civila fredsallianser och undvika att binda upp sig i militära, krigsplanerande allianser. Det behövs mer av kreativt våldsförebyggande och expansivt fredsfrämjande. Det vore bra med mindre vapenskrammel och kallakrigstongångar av olycksalig rysk modell, sådant som med fog kan ses som uttryck för ett stenålderstänkande. I det mån ett sådant även finns kvar hos enstaka svenska politiker bör vi nu efter 2014 års val göra oss av med detta för gott. Det är bättre att bygga positiva fredsspiraler i samarbete med majoriteten av Rysslands befolkning än en negativ upprustningsspiral i destruktiv tävlan med yrkesskadade ryska militärplanerare och ensidigt nationalistiska politiker. Att lära av det svenska militära deltagandet i Afghanistan bör med fördel handla om att diskutera och klarlägga vilka de bättre alternativen är. Bland annat radikalhumanister i Karl Staffs och Hjalmar Brantings tradition har här en värdig och livsbejakande uppgift.
Något direkt svar på frågan om varför vi ”talar så lite om freden” kan jag inte uppfatta att någon formulerar under mötet hos Verdandi. Det talas onekligen varje dag i nyhetsprogram på TV och i radio om krig och frånvaron av fred. Det skrivs förvisso varje dag i våra större dagstidningar om krig.
Jag tror dock att frågan som formulerats snarare handlar om hur krig ska förebyggas på kort och lång sikt så att vi äntligen blir av med denna destruktiva institution. Om detta talas inte i vardagslag i TV och tidningar. De få som är starkt engagerade i dessa frågor kommer sällan till tals i debattartiklar eller i debattsoffor. Den fråga som egentligen åsyftas kan således möjligen med fördel formuleras: Varför talas det så lite om hur vi ska förebygga krig och skapa en värld präglad av fredens kultur? Och då blir en logisk följdsfråga: Hur bör vi prioritera våra mänskliga och ekonomiska resurser så att vi kan åstadkomma en sådan värld?
---o---
Inlägg
