Sjukvårdspolitiken

Alltid när jag fått en debattartikel publicerad får jag kommentarer och uppmuntran från människor jag möter, dock mera sällan från partikamrater. Den senaste artikeln har kommenterats särskilt ofta. Därför lägger jag in den här.

Sjukvårdspolitiken kräver nytänkande

Landstingen brottas med stora ekonomiska problem. Vart tar våra skattepengar vägen, frågar sig många medborgare.
Det finns flera förklaringar till de ökade kostnaderna och till svårigheterna att klara att hantera dem.
Den första förklaringen är att kraven på att få vård har ökat. Vi går inte omkring och är dåliga utan vi kräver vård. Vi märker det på, inte bara, trycket på sjukvården, utan vi ser det i även sjukskrivningstalen.
Den andra förklaringen är att vi blir allt fler, som behöver vård eftersom genomsnittliga levnadsåldern ökar, även om det är så att större delen av den ökade livslängden är friska år.
Den tredje förklaringen är att vi behandlar i dag sjukdomar, som vi tidigare inte har kunnat behandla, ofta med dyr teknisk utrustning. Vi har härigenom ökat välfärden.

En fjärde förklaring är att ansvaret är splittrat. Ibland ligger ansvaret på kommunerna, ibland på landstingen för att i ett tredje sammanhang vara statens ansvar. En sådan uppsplittring kan inte åstadkomma effektivitet.

En femte förklaring kan vara missriktade besparingar och en personalpolitik, som resulterat i personalflykt till, bland annat, bemanningsföretag. Ambitionen att minska sina lönekostnader har i vissa fall lett till höjda sådana.

En sjätte förklaring är stora brister i den politiska styrningen av sjukvården. I dag är det alltför många kockar, som rör i soppan. Det nuvarande ohållbara systemet med flera aktörer utan samordning ifrågasätts dock av få politiker.

Vad borde då göras och göras nu?

Olika former för att ge sjukvård torde bidra till att kvaliteten och kostnaderna påverkas på det sätt vi önskar. Huvudsyftet ska inte vara att tävla utan att lära av varandra. ”Hur gör Ni för att ge så bra vård utan att Ni har större kostnader?” En fråga, som väcks automatiskt.

Vi kan inte fortsätta att låta patienter sitta i kläm medan vi diskuterar vem som ska ta ansvaret. Vi måste bestämma oss och det är bråttom. Kanske är det så att staten måste peka med hela handen och, till exempel, konstatera att nu tar staten hand om universitetssjukhusen och styr deras inriktning och all övrig sjukvård sköts av regioner. Uppsplittringen av sjukvårdsansvar på staten, kommunerna och landstingen innebär slöseri.
Vilken lösning man än väljer måste patienten ha rätt att välja var man vill få sin vård.
För att öka underlaget för våra sjukhus och därmed intäkterna måste ett system för att ta emot även patienter från andra länder utvecklas.

Visst är stor del av sjukvårdspersonalen underbetald. Det ska vi också från politiskt håll tydligt uttrycka. Det är inte samma som att utlova löneökning vid en viss tidpunkt. Den signal, som nu ges är att personalen inte är värd mer. Den signalen hämmar utveckling och nytänkande.

Den politiska styrningen av sjukvården måste radikalt förändras, eller rättare sagt bli en realitet. En subjektiv uppfattning hos mig, javisst, men en uppfattning, som stöds av forskning. Den politiska viljan måste kommuniceras till verksamheterna och politiskt ansvar utkrävas. Inför alla beslut måste vi fråga oss vad som är bäst för patienterna och vi måste bättre ta tillvara deras synpunkter.

Kostnaderna för läkemedel, som inte kommer till användning, är mycket stora, till glädje för läkemedelsindustrin, men till skada för landstingens ekonomi, för miljön och i alltför många fall för patienter.

Avancerade metoder botar allt fler, men det finns också enkla metoder, som inte används i tillräcklig omfattning. Många insatser för att undvika att sjukdom uppstår torde vara, förutom att de är humana, ekonomiskt kloka. Hit hör, till exempel, motion, rökavvänjning och natur i vården. I vissa fall upplever patienter behandling med alternativa metoder positivt. Användningen av sådana metoder ska då uppmuntras.

Vi kan inte längre fortsätta att göra som vi har gjort. Ska vi kunna behålla en solidarisk sjukvårdspolitik krävs nytänkande, ja ett totalt omtänkande.
Det behövs både hjärta och hjärna i politiken.

Harald Nordlund (FP)