Sverige har valt att rusta för krig

Sverige har valt väg. Ska Sverige fortsätta att vara alliansfritt, arbeta med diplomati och för avspänning, och, ska Sverige delta i ett arbete med att förbereda för fred? Eller – ska Sverige delta i en pågående upprustning för krig?
Rusta för krig eller förbereda för fred? Sverige har valt rusta för krig

För att ideologiskt grunda vår ståndpunkt, menar jag, måste vi ta ställning till vilka signaler vi vill att Sverige ska sända. Vilka signaler ges med Sverige som medlem i NATO, respektive med att tydligt fortsätta att markera alliansfriheten. - NATO-medlemskap skulle bidra till att avskräcka Ryssland från anfall i Östersjöområdet, är en vanlig synpunkt. Men i Ryssland är man medveten om att ett angrepp på Sverige skulle sätta andra krafter i spel. Det skulle i sin tur innebära att ett svenskt inträde i NATO knappast ökar den avskräckande effekten. Däremot att det skulle innebära risk för djup politisk konflikt med Ryssland. Mycket talar för att det skulle öka spänningen. Mycket talar för att Sverige också skulle tappa förtroende i ett arbete för internationellt kärnvapenförbud. Ett medlemskap skulle också kunna uppfattas som att Sverige därigenom godtar NATO:s kärnvapenpolitik och kan knappast vara trovärdigt längre i en kamp för avskaffande av kärnvapen och som främjare av avspänning och nedrustning.


NATO är en organisation, med USA i förarsätet. USA förfogar över stora mängder kärnvapen. Kärnvapen finns placerade i några europeiska länder. Länderna i fråga har gett sitt medgivande till placeringarna. Sverige skulle vid ett medlemskap sannolikt kunna säga nej till sådan placering, i fredstid. Uppstår däremot en väpnad konflikt upphör den möjligheten och vi kan räkna med risken för kärnvapen på svensk mark. Medlemskapet skulle också innebära att Sverige måste finna sig i den av NATO uttalade rätten att vara den part, som startar användning av kärnvapen. Sverige blir en del av hotet mot mänsklighetens överlevnad.

Sverige kan i stället bli en part i ett arbete för avskaffande av kärnvapnen. En utopi kanske. Nej, om man menar allvar kan samarbete leda rätt. Genom internationella överenskommelser har kemiska vapen, inte avskaffats, men minskats mycket kraftigt. Antalet kärnvapen har också minskat, men tillgången är fortfarande stor och förekomsten utgör ett hot mot allt levande. Frågan är inte om kärnvapen bör och kan avskaffas utan att kärnvapnen måste avskaffas.