Kampen för Dawit Isaak får inte dö

 Jag minns hur vi, ett 50-personer, tågade förbi Eritreas ambassad. Från fönstren filmades vi. Säkerligen inte i syfte att föreviga någonting fint utan för att spara bilder av deltagarna. Vi tågade i protest mot att den eritreanske och svenske medborgaren journalisten Dawit Isaak hade fängslats den 23 september. Året var 2001.

Vilket var Dawit Isaaks brott? Något detaljerat svar har aldrig lämnats. Dawit Isaak och nio andra journalister greps i Asmara och förklarades vara säkerhetsfångar. En säkerhetsdomstol fastställde straffet fängelse på obestämd tid. Inga anklagelser behöver i Eritrea anges.

Jag var riksdagsledamot och var bland de första att i kammaren uppmärksamma Dawits öde. Det gjorde jag genom att till dåvarande utrikesminister Anna Lind ställa fråga om vilka åtgärder UD har vidtagit för att säkra rättssäkerheten för Dawit Isaak, som hålls fängslad för sitt arbete för demokrati och om vilka resultat man nått med sina eventuella ansträngningar. I Upsala Nya Tidning togs fallet upp av liberalen Gunnar Irén, numera verksam i Solna.

Anna Lind, som jag, ända tillhennes tragiska död då hade och därefter, ända till hennes tragiska död 11 september 2003, hade stort förtroende för, svarade att hon delade oron över utvecklingen i Eritrea då respekten för mänskliga rättigheter och demokrati allvarligt åsidosatts i landet. Utrikesministern konstaterade att de förhoppningar som funnits om en process mot ökad demokrati inte infriats i Eritrea och sa sig dela min oro över utvecklingen.

Framställan hade gjorts om sammanträffanden men något positivt svar hade inte erhållits från Eritreas regering, som redan då menade att Dawit Isaak är eritreansk medborgare och därmed inte en svensk angelägenhet.

Eritrea styrs, sedan landet blev självständigt1993, med diktatorisk järnhand och total rättsosäkerhet av landets hittills ende president sedan landet blev självständigt 1993. Han leder också det enda tillåtna partiet.

Det är nu tjugotvå år sedan Dawit Isaak fängslades för sin kamp för demokrati. Fortfarande höjs röster från, till exempel Sveriges författarförbund, Free Dawit, Journalistförbundet, Publicistklubben, Svenska Pen och Reportrar utan gränser, för att Dawit Isaak ska friges. Men, rösten från svenskt politiskt håll har tystnat nästan helt.

Dawit Isaak är svensk medborgare . Det är sålunda ett ansvar för den svenska regeringen att agera. Och det måste höjas röster med krav på ett mer kraftfullt agerande, också tillsammans med övriga länder i EU. Det är emellertid inte enbart ett svenskt ansvar, utan ett ansvar för EU.

Vi måste vi bli fler, som kräver av våra nationella och av våra EU-politiker att på olika, i praktiken alla, sätt att agera för Dawit Isaaks frigivning.deltar i kravställande om frigivning av Dawit Isaak.

Vi måste bli fler som kräver av våra nationella politiker och EU-politiker att mer kraftfullt på olika sätt agera för en frigivning av Dawit Isaak.

Att tyst acceptera fortsatt rättslös behandling av Dawit Isaak är inget annat än ett svek från Sveriges, och EU:s, sida.

Harald Nordlund

F.d. riksdagsledamot (FP)

Uppsala