Externa utföranden

Solidaritetsorganisationer hotas av privatisering Beslut om hur vars och ens pengar ska användas är upp till var och en att besluta om. På samma sätt förhåller det sig med våra solidaritetsorganisationer, kommunerna och regionerna. Hur deras medel används måste de själva besluta om. För att fatta dessa beslut väljer vi medborgare ombud för oss, i allmänna val, och indirekt vid val till styrelser och nämnder. Besluten är många och rör ett stort antal sektorer. Tillsammans finansierar vi inom kommunerna, till exempel, sådant som skolor, gator och vägar, omsorger, hemtjänst och särskilt boende och inom regioner främst sjukvård och kollektivtrafik. Staten stiftar lagar, bland andra de, som styr kommunerna och regionerna. Inom ramen för dessa lagar styr kommunerna och regionerna självständigt. Vi har kommunalt självstyre. Staten inskränker emellertid på olika sätt självstyrelsen. Den ska styra, till exempel, i fråga om en jämlik skola och sjukvård. Styrningen sker i allt väsentligt med lagar. Bland omtvistade lagar kan nämnas, främst, LOV, Lagen om valfrihetssystem, och Friskolereformen, vilka handlar om externa utförare (till skillnad från privata utförare, som verkar på en marknad där den enskilde betalar hela kostnaden). LOV omfattar, i första hand, äldreomsorg och vårdcentraler. En kommun kan ansluta sig till LOV, men har litet inflytande på vilket företag eller vilken organisation, som ges rätten att bedriva verksamhet (hemhjälp och särskilt boende). Inom regionerna gäller LOV oberoende av om en region så önskar. Friskolereformen ger vem som helst rätten att starta skolverksamhet, under förutsättning att man uppfyller vissa, av Skolverket uppställda krav och även om kommunen inte anser sig vara i behov av skolan i fråga. Ofta hör vi och ser vi representanter för, de så kallade Tidöpartierna, argumentera för mer av marknadens inflytande på den offentliga välfärden. Vi även ser och hör argument mot vad som ibland beskrivs som en återgång till mer kommunalt styrd välfärd och verksamhet. Här demonstreras emellertid en pinsam okunnighet. Ansvaret för den välfärd här är fråga om åvilar kommunen, inklusive finansiering av verksamheten. De verksamheter som LOV omfattar är kommunaliserade. Ansvaret för hälsovård- och socialtjänster åvilar, enligt lag, regionerna och kommunerna. Självklart borde då vara att kommunerna och regionerna också själva avgör huruvida en extern utförare ska anlitas och också vem. Denna möjlighet finns utan LOV men efter initiativ av kommunen och regionen, med tillämpning av LOU, lagen om offentlig upphandling. Samma gäller på skolområdet. Partierna gör vissa försök att mildra effekterna av system, som både inskränker det kommunala självstyret och medför att skattepengar går till företagsvinster. Man säger sig vilja ”se över ersättningssystemet” och ”förbättra kontrollen”. Men inget parti, möjligen med något undantag, är berett att föreslå slopande av absurda system såsom LOV och friskolesystemet. Det finns exempel på partis plädering för en helt marknadsstyrd hälsovård och socialtjänst men med offentlig finansiering, medan andra partier talar om översyn av ersättningssystemet. Inget av Tidöpartierna ifrågasätter dock ett absurt system inom vilket kommun och region har små påverkansmöjligheter men stort ansvar för att utbetala ersättningar av skattemedel. Slopa LOV och friskolesystemet och därigenom låta kommuner och regioner själva bestämma om huruvida tjänster ska köpas av externa utförare. Harald Nordlund