Vilka styr sjukvården?

Svaret på frågan blir säkert olika beroende på vem man frågar. Många politiker torde med en suck konstatera att det är professionen och byråkraterna, som styr. Professionen säger nog att det är politikerna och byråkraterna säger rodnande att det väl är politikerna. Men hur ser medborgarna på frågan? Jag vågar inte gissa. Däremot vet jag vad jag själv tycker.

Den politiska styrningen handlar om att besluta om uppdrag och mål, beskrivna i både kvalitativa och kvantitativa termer, regelbundet följa upp, det vill säga kontrollera huruvida målen nås och uppdragen fullgörs, besluta om åtgärder när avvikelser rapporteras och besluta om skattens storlek och fördelning av pengar på de olika verksamheterna. Byråkraterna ska tillse att givna uppdrag verkställs och uppsatta mål uppnås. Inga andra än sjukvårdspersonal och patient ska lägga sig i frågor om behandlingsmetoder och utförandet av vården.

Men tydligheten i den här uppdelningen är inte tillräcklig. Problemet är sålunda ett politiskt problem. Det kan rent av vara så att nuvarande form av politisk styrning är ett hinder för att åstadkomma ekonomisk effektivitet. Lösningen, menar jag, heter tydliggörande av politikerrollen och visad tilltro till och uppskattning av sjukvårdspersonalens förmåga.
Vi måste fråga oss om en sådan politisk organisation som landstingets kan åstadkomma tydligheten. I Uppsala läns landsting finns nästan 200 politiska uppdrag. Denna mångfald innebär i sig en svårighet att göra styrningen effektiv och tydlig. Om man accepterar beskrivningen ovan av vad politiken omfattar, eller rättare sagt borde omfatta, måste slutsatsen bli, utifrån det perspektivet, att några andra organ än det i val utsedda landstingsfullmäktige och det lagreglerade och indirekt valda landstingsstyrelsen inte erfordras. Men säger då många; landstinget är en demokratisk och en solidaritetsorganisation. Vad händer med demokratin om den politiska makten koncentreras på det sättet?

Det är, enligt min mening, främst tre faktorer, som har betydelse för graden av demokrati, vilka inte är möjliga att mäta annat än i termer av människors upplevelser. Den ena är effektiviteten och tydligheten i styrningen, den andra är länsbornas möjligheter att göra sin röst hörd och den tredje patientens möjligheter att framföra både positiva och negativa synpunkter på vård och behandling. Politisk styrning måste emellertid handla mer om incitament än om föreskrifter. Bantningen till två politiska organ kan emellertid få negativa konsekvenser för både medborgarnas och patienternas påverkansmöjligheter. Av det skälet måste länsdelsberedningarna och patientnämnden inte bara behållas utan också deras funktioner utvecklas och förstärkas. Vi politiker är ju medborgarnas representanter och ska därför huvudsakligen ägna oss åt att kontrollera vården och förmedla kvalitetsredovisningar till medborgarna och inte åt att styra produktionen.

Innehållet i den politiska debatten kommer förhoppningsvis att förändras. Nu tycks den stora frågan vara om man ska tillåta andra än landstingen själva bedriva sjukvård, när den borde handla om hur vi ska få en mer tillgänglig sjukvård och om och hur den kan effektiviseras. Vem som driver en verksamhet måste väl avgöras av vem som kan ge effektivaste och bästa vården. För mig som socialliberal är det viktigt att den är solidariskt finansierad och ges på, för alla, samma villkor.
Vårt landstings sjukvård behöver politiskt nytänkande, tilltro till och uppskattning av sjukvårdspersonalens arbete och mer av mångfald i utförandet av sjukvården. www.twitter.com/haraldnordlund