Läs den igen

Sveriges fredsröst har blivit tystare

Sverige har i internationella sammanhang hittills varit en röst för nedrustning, för fredsskapande och medling. Denna svenska roll har skapat respekt i omvärlden och har ansetts som den bästa insatsen för att bidra till en säkrare värld. Sverige säger nu nej till att underteckna en historiskt viktig överenskommelse i FN om förbud mot att inneha och använda kärnvapen.

Ett ställningstagande för förbud mot kärnvapen har länge utgjort en central del i svenskt internationellt fredsarbete. Under sextio års tid har arbete för nedrustning varit en svensk profilfråga. Kursomläggningen nu kan ses som ytterligare närmande till kärnvapenorganisationen Nato.

Säkerhetspolitik handlar om mer än att skydda landets gränser. Säkerhetspolitik innebär också att tillgodose människors önskemål om att slippa väpnat våld, klimathot, terrorism och pandemier, internationell brottslighet och sexuellt våld. Säkerhetspolitik har många beståndsdelar, såsom diplomati, totalförsvar, bistånd, handel samt miljö- och klimatpolitik. Det centrala målet för svensk säkerhetspolitik borde vara att främja en global fredskultur med frihet från våld för alla. Vapnens dominans behöver brytas. Dialog och kunskapsutbyte inom och mellan länder måste främjas.

Sommaren 2017 röstade 122 länder igenom FN:s konvention om kärnvapenförbud. Då röstade Sverige ja. Konventionen förbjuder bland annat utveckling, förvaring, transport, användning och hot om användning av kärnvapen. För kärnvapenstater som ansluter sig innebär avtalet dessutom att en tidsplan för förhandlingar i syfte att avskaffa landets kärnvapen ska utformas.

Beatrice Fihn är ledare för ICAN, den internationella sammanslutning av fredsorganisationer som 2017 fick Nobels fredspris för sitt upplysningsarbete mot kärnvapen. Hon frågar i en artikel: ”Varför tar Sverige inte avstånd från massförstörelsevapen?” Fihn påpekar också att Sverige samarbetat med stater som stödjer kärnvapenförbudet såsom Nya Zeeland, Österrike, Mexiko och Sydafrika.

En fråga behöver klargöras: Varför väljer Sveriges regering att byta riktning? Regeringens svar på frågan tycks vara att Sverige ska fortsätta att arbeta för nedrustning på andra sätt. Någon tydlig plan för hur det ska gå till har hittills inte redovisats. Mänskligheten behöver ett hoppingivande långsiktigt åtgärdsprogram för global fredskultur.

Krigen och militarismen bör förpassas för gott till historiens skräpkammare. Ett sådant stort steg i människans historia tar naturligtvis lång tid och kräver omtänkande på många håll. Den omfattande fredspolitiska utredning som behövs för att börja utforma ett sådant program lyser tyvärr med sin frånvaro. Vad vi i stället nu framför allt ser är en svensk regering som vill satsa tiotals miljarder på kontraproduktiva vapen.

Sverige närmar sig nu Nato än mer. Innebär nästa steg en ansökan om medlemskap? Ett sådant innebär att man åtar sig ett ansvar om ett annat Natoland blir angripet. Nato förutsätter att en medlem även är med i Nato Nuclear Planning Group. I Natostadgans artikel 5 anges att ett angrepp på en medlem betraktas som ett angrepp på alla medlemmar. Sverige skulle bli medansvarigt för den massdöd som användning av kärnvapen medför.

Medlemskapet beräknas kosta runt 90 miljarder kronor per år, 900 miljarder på tio år. Färska beräkningar visar att svensk välfärd, för att bibehållas på nuvarande nivå, på några års sikt kommer att sakna minst 90 miljarder per år.

För att förhindra att bilden av Sverige som en stark kraft för fred i världen nu helt suddas ut krävs ett antal initiativ:

* Underteckna avtalet om kärnvapenförbud.

* Uttala ett tydligt nej till Natomedlemskap.

* Delta i fredsskapande arbete genom dialog, diplomati och genom stöd till svenska och internationella fredsforskare och fredsorganisationer.

* Inrätta ett fredsdepartement, så att en tydlig politik kan formas som långsiktigt bidrar till krigens avskaffande och fredens säkerställande.

Återuppväck den svenska rösten för fred!

Harald Nordlund                                         Valentin Sevéus

Tidigare kommunalråd                                 Författare till en rad böcker
och riksdagsledamot (L)                             om fredspolitik för fredskultur