Fredsdepartement och fredsuniversitet

 

Publicerad i Norrbottens-Kuriren 160113

De aktuella exemplen Syrien, Afghanistan och Libyen visar att när internationella ingripanden i konflikter bedöms nödvändiga tillgrips militära insatser. Ickevåldsinsatser prövas sällan. Vapenanvändning som leder till stora mängder människors död är den förhärskande konfliktlösnigsmetoden.

Skattemedel investeras i militärt kapacitetsbyggande runt om i världen med enorma belopp. Det grundläggande problemet tycks vara att så länge politikerna efterfrågar vapen, i stället för resurser för civil konflikthantering, är det omöjligt att gå från våldskultur till fredskultur. Vi har försvarsdepartement, som efterfrågar vapen, men vi har inget fredsdepartement, som efterfrågar ickevåldsmetoder i konflikthantering.

Under 2015 sökte 160000 människor asyl i Sverige. Inget politiskt parti har kunnat eller velat bidra till en debatt om sambanden mellan å ena sidan våld och krig runt om i världen och därmed följande flyktingkatastrofer och å andra bristen på en mer aktiv vålds- och krigsförebyggande fredspolitik.

En självklar konsekvens av erfarenheterna av de båda världskrigen under 1900-talets första hälft borde varit att det krigsförebyggande arbetets betydelse understrukits genom tillsättandet av fredsministrar med egna departement. En förklaring till oviljan att tillsätta fredsministrar tyder på en bristande förmåga i det politiska systemet att lära av vunna erfarenheter. En annan förklaring är förmodligen att idéer om ökad resurstilldelning till vålds- och krigsförebyggande fredspolitik motarbetas av intressen som hellre ensidigt prioriterar nationella militära försvarsbehov.

Den som vill medverka till att krigen avskaffas måste söka andra vägar än att vänta på omtänkande i tröga stormaktssystem. Erfarenheterna från 1945 och framåt visar att Förenta Nationernas existens och mångskiftande verksamhet tyvärr inte på ett avgörande sätt bidragit till fred och trygghet i vår värld. Nya lösningar måste sökas för att en fredligare värld ska bli möjlig under 2000-talet. Positiva exempel finns. Kongressledamöter i USA har sedan lång tid tillbaka verkat för att ett fredsdepartement ska inrättas som en del av detta lands regerings administration. Hade det funnits kan man anta att USAs politik när det gäller, till exempel, ingripanden i Vietnam, Afghanistan, Irak och Libyen hade genomförts på ett mer förnuftigt sätt.

Tillsättandet av fredsministrar och inrättandet av ett fredsdepartment i Sverige kan bli av stor betydelse för de politiker och organisationer i bland andra USA, Kanada och Ryssland som vill se sådana ministrar och departement i sina länder. Det blir en angelägen uppgift för ett fredsdepartement att presentera sin verksamhet för resten av världen på ett sådant sätt att andra länder successivt följer det svenska exemplet.

Bland andra exemplen Jugoslavien, Somalia, Irak, Kurdistan och Syrien har lärt oss att flyktingskap är en följd av världens samlade oförmåga att förebygga inbördeskrig och politisk terrorism. En verksamhet med inriktning på förebyggande av inbördeskrig och flyktingskap kräver en sådan specialisering att den inte kan eller bör inrymmas inom de breda arbetsområden som utrikesdepartementet eller försvarsdepartementet har ansvar för.

En kompletterande och på sikt lika viktig insats är uppbyggandet av ett resursrikt svenskt fredsuniversitet. Det borde vara möjligt att inrätta ett sådant på grundval av lärdomar från de institutioner och organisationer runt om i världen som bedriver undervisning och forskning i freds- och konfliktkunskap eller freds- och utvecklingskunskap. De många forskningsresultat gällande förebyggande av krig som nu finns tas i praktiken inte tillvara av regeringar och parlament.

Ett svenskt fredsuniversitet kan också fungera som modell för andra länder när det gäller skapandet av civila institutioner för konfliktforskning och praktisk konflikthantering av sådan storlek att de verkligen kan fungera som ett alternativ till militära institutioner och insatser.

De finns en tveksamhet inför långtgående nedrustning av militära försvarsresurser. För att ökad förståelse ska kunna skapas för värdet av förebyggande, civila insatser framstår det som angeläget att inte ställa försvarspolitik och fredspolitik mot varandra utan att se dessa politikområden som varandra kompletterande. Därmed kan fredsfrämjande möjligheter bättre tas tillvara.

Ett fredsdepartement med en fredsminister utgör en viktig grundsten i en framtidsinriktad utveckling med fredspolitik som ett eget politikområde vid sidan av försvarspolitik, utrikespolitik och biståndspolitik. Om Sverige som första europeiska land inrättar ett fredsdepartement kommer det att väcka respekt, intresse, hopp och entusiasm runt om i världen.

Harald Nordlund

f.d. kommunalråd och f.d. riksdagsledamot (L)

Uppsala

född och uppvuxen i Pålänge