En lag förändrar inte äldreomsorgen

 Tydligare uppdrag inom äldreomsorgen såsom kommunernas ansvar för primärvård, likvärdig kvalitet, förebyggande och hälsofrämjande insatser, fast omsorgskontakt, individuell plan, möjlighet till medicinsk bedömning dygnet runt, fast läkarkontakt i både regional och primärkommunal primärvård och krav på ökad bemanning och på att i kommunerna utses kvalitetsansvarig för omvårdnad och rehabilitering.

Det här är huvuddragen i förslaget till äldreomsorgslag, som presenterades förra året, men som inte har blivit verklighet. Lagen var tänkt att utgöra komplement till Socialtjänstlagen. Tanken var fel har man kommit fram till.

Innebär utebliven lagstiftning utebliven hög kvalitet inom äldreomsorgen? Med största sannolikhet inte. Behoven av de åtgärder utredningen föreslår har varit kända under lång tid. De tre övergripande frågorna blir då: vilka är förklaringarna till att åtgärder har uteblivit, hur undanröjs dessa hinder och hur ska styrningen gå till, det vill säga, hur få kommunerna och regionerna att prestera en omsorg med hög kvalitet?

Erfarenheterna från andra samhällssektorer förskräcker. Skolan är

ett exempel. Skolan är reglerad, i först hand, genom Skollagen. Om

den lagen fick genomslag skulle skolan vara jämlik över landet. Alltså ett ansvar som ligger på staten. Vi vet dock att verkligheten är stor ojämlikhet. Förespråkandet av ett system där staten ansvarar för även de dagliga frågorna är tecken på att man inte ser det egentliga problemet.

Ett annat område är sjukvården. Hälso- och sjukvårdslagen, HSL,

är avsedd att styra sjukvården. Enligt denna lag ska sjukvården

vara jämlik över landet, men vi vet att den inte är det. Inte heller här

kan en lösning vara att överföra dagliga frågorna till staten.

Den centrala frågeställningen måste vara: vilka åtgärder ska staten vidta om, till exempel, en region inte tillgodoser kravet på fast läkarkontakt? Vilka blir konsekvenserna för den kommun, där en äldre med behov av fast omsorgskontakt inte får sådan. En optimistisk slutsats av lagförslaget, om det ledde till en lag, är att kvaliteten i vår äldreomsorg kommer att förbättras eftersom den föreslås förbjuda nuvarande brister. En pessimistisk är att likt på skolans och sjukvårdens områden, där lagar förbjuder brister vi ser dagligen, vi efter några år får höra krav på förstatligande av äldreomsorgen, med motiveringen att den då blir

mer jämlik. Ännu en lag, som staten inte förmår tillämpa? Konstateras kan att, om utredningens förslag blir lag, det kommer att krävas närmast mirakel för att lagen ska kunna få efterföljd med nuvarande statliga tafatthet. Staten ska inte kunna stifta lagar utan att klargöra hur lagarna ska få efterlevnad.

Brister i styrningen angrips vanligen genom, till exempel, tillsättande av en utredning, översyn av organisationen eller tillsättande av arbetsgrupp. Vi har hört och läst det många gånger. Exempel på det senare är Region Uppsalas beslut om arbetsgrupp för att komma åt ett gigantiskt överskridande inom sjukhusverksamheten. Regionen har redan en arbetsgrupp för sjukhusverksamheten, nämligen Sjukhusstyrelsen. Den har, till skillnad från den grupp man nu tillsätter, både rätt och skyldighet att fatta beslut. Jo, men Sjukhusstyrelsen behöver väl få idéer? Ja, genom att lyssna på många, inte minst anställd personal. Och att fatta beslut och se till att dessa verkställs.

Kunskapen finns om vad som behöver göras. Det som inte finns är sådant som statens ansvarstagande, politiska ställningstaganden och uppföljning i regionen och helt kommunalt ansvar för äldreomsorgen, inklusive slopad LOV, lag om vårdval, och i stället köp av tjänster, omochnär en kommun önskar, enligt lagen om offentlig upphandling, LOU.

Harald Nordlund

Uppsala