Varför är vi inte rädda?

Vissa saker, vissa förhållanden skrämmer oss. Rädslan får oss människor att vidta åtgärder för att undvika att det befarade ska inträffa. Vi minimerar ständigt riskerna i trafiken, vi varnar för svaga isar, vi vaccinerar oss, vi tecknar försäkringar m.m.
Det finns dock olyckor vi inte tycks bry oss om. Vi gläds om i den egna kommunen kan börja brytas uranmalm, trots att vi vet att den orsakar farlig strålning. Avfallet från kärnkraftsproduktion måste för alltid helt isoleras från människor, djur och växter. Vi vet att närheten till kärnkraftverk och uranhantering ökar risken för att insjukna i cancer. Vi är beredda att ta risker för katastrofer, som under överskådlig tid inte går att reparera, risker för skador, som överförs mellan generationer.

Politiker ska ställa krav på kärnkraftsindustrin. Jo, men det gör man väl? Visst, men kraven handlar mest om kortsiktig ekonomi. Säkerheten och miljön måste garanteras. De kraven är alltför otydliga. Men kärnkraftspolitikerna vet ju att de krav som bör ställas skulle medföra totalstopp. Dom är beredda att ta riskerna, vilket även en majoritet av medborgarna tycks vara. För mig obegripligt.