söndag 20 maj 2018

Reflektioner en pingstdag

Nu, på pingstdagen sitter jag i skugga. Kanske hänryckt. Luftrörskatarren inte helt borta. Även om den varit extremt jobbig går mina tankar till mycket mer allvarliga förhållanden.
Jag tänker på det obegripliga i kärnvapendebatten; den del, som handlar om förslaget om en deklaration i FN om förbud mot kärnvapen. Inte alla partier i Sverige anser att Sverige ska säga ja. Inte lätt att förstå, men lätt att förstå varför det ser ut i världen som det gör.

Tänk om det beror på mig själv att jag inte förstår. Tänk om jag inte förstår att presiden Trump genom medlemskap i NATO skapar trygghet för Sverige. Tänk om provokationer bidrar till säkerhet i stället för att provokationer skapar spänningar. Men tänk om jag har rätt när jag tänker att hot och våld försvårar och omöjliggör konfliktlösning.

Jag funderar också över hur barn i dag som vuxna i morgon kommer att se på dessa frågor. Hur påverkas dom av dagens synsätt. Vilka fostrar dagens unga? Skolan och föräldrarna, väl? Nja är det så säkert? Alltnog, verkligheten visar att något gått fel. Alltför många elever beter sig illa i skolan. Respekten för varandra visar stora brister. Innan det är alldeles för sent måste samhället ta ansvar för det familjer förut gjorde, nämligen att pränta in vad vi kallar vanligt folkvett. Ett skolämne, som kan benämnas emotik är en nödvändighet och det brådskar
Skicka en kommentar