Råd om vägval för Liberalerna

En ny era för Liberalerna tar, efter valet av ny ledare, nu sin början. Partiledaren har att marknadsföra partiets politik. Inriktningen för politiken läggs fast av landsmötet, ombud från hela landet.

Partiledaren påverkar emellertid i hög grad medborgarnas bild av partiet genom sitt sätt att utöva ledarskapet på och sin betoning av politiska profilfrågor. Partiledarvalet är därför viktigt för partiets framtid.

Ska partiet åter kunna framstå som Sveriges socialliberala parti måste landsmötet och den nya ledaren ompröva politiken i flera avseenden.

Att Liberalerna ska fortsätta att hävda skolans betydelse för enskilda människors och ett samhälles positiva utveckling bör vara självklart. Men när man anger förstatligande av skolan som ett viktigt medel brister logiken.

Riksdagen har, i Skollagen lagstiftat om, bland annat, att skolan ska vara jämlik. Staten har misslyckats med att få tillämpning av lagen. Att lägga även dagliga driftfrågor på den som misslyckats med sin styrande uppgift finner jag ologiskt. Stiftar man en lag måste man ha klarat ut hur den ska få efterföljd.

Ett annat exempel är sjukvården. Hälso- och sjukvårdslagen anger att sjukvården ska vara jämlik. Ingen torde säga att staten gjort succé. Det handlar lite om organisation och mer om politisk styrning. Jag menar att huvudproblemet ligger här.

Offentliga sektorn fortsätter att angripa problem med organisationsförändringar när grundproblemet är ett annat.

Och – L säger samma som flera andra partier: omorganisera i stället för att lösa styrningsproblem.

En annan fråga är försvaret och NATO-medlemskap. EU bildades för, i första hand, att stärka och säkra freden i Europa. Inför valet till Europaparlamentet nämnde kandidater och partiledare knappt fredsfrågan. Däremot talade man om upprustning och NATO-medlemskap, åtgärder, som skapar provokation och inte gynnar freden. Liberalerna talar om försvarssatsningar inom EU, men ingenting om alternativet diplomati och dialog.

Och – L säger samma som flera andra partier: mer vapen i stället för dialog och diplomati.

En tredje fråga: Jag påstår att många uppfattar, även om det inte är i sak korrekt, att Liberalernas klimatpolitik består av endast förslag till utbyggd kärnkraft.

Fler och fler har börjat förstå att ny kärnkraft och tillämpning av ny teknik ligger många år framåt i tiden och att den är så dyr att tillskapa att det är tveksamt om den är realistisk. Till det kommer avfalls- och säkerhetsproblem.  Osäkerheten motiverar helhjärtad satsning på förnybara energikällor.

Och – L säger samma som flera andra partier: osäker kärnkraft som huvudsaklig energikälla.

En fjärde fråga är allianskonstruktionen. Att ingå en allians innebär att man söker tona ner skillnader och betona likheter med ett eller flera andra partier, med enda syftet att nå regeringsmakten. Profilen suddas ut. Det här är ett förhållningssätt, som kan starkt ifrågasättas ur demokratisk synpunkt.

Och – L säger samma som flera andra partier: regeringsmakten viktigare än att skapa egen ideologisk tydlighet.

Liberalerna måste nu se mer långsiktigt på politiken än vad partiet gjort under en längre tid. Formulera tankarna kring solidaritet med människor, som här och nu kommer i kläm, solidaritet med människor i andra länder och solidaritet med kommande generationer. Formulera tankarna kring bevarandet av marknadsekonomin men också regleringen av den. En ohämmad marknadsekonomi motverkar andra socialliberala mål, såsom jämlikhet minskade sociala skillnader och frånvaro av ekonomiska oegentligheter. Den nya ledaren har en viktig uppgift i att återskapa den socialliberala berättelsen på ett sätt som kan tas in av oss medborgare och samtidigt använda stora örat för att finna vägen till att nå de ideologiska målen.

Och – L säger inte samma som flera andra partier utan återgår till det socialliberala uppdraget.

Harald Nordlundtidigare kommunalråd, riksdagsledamot och landstingspolitiker, Uppsala