Svenskt vägval, avspänning eller upptrappning

Från 2022

Vilket vägval står Sverige inför i rådande situation med krig i Europa? Ska Sverige bidra till avspänning eller ska Sverige bidra till upptrappning?

Frågorna belyser skillnaden mellan en säkerhetspolitik som söker fred genom avskräckning och en som söker fred genom avspänning. Frågorna handlar inte om huruvida vi ska ha ett starkt svenskt försvar, utan de handlar om förhållningssätt.

Viktig är skillnaden mellan försvarspolitik och säkerhetspolitik. Säkerhetspolitik handlar om, förutom försvarspolitik, diplomati, bistånd, handel, samhällskontakter och personutbyte.

En fråga jag ser som en av de centrala, och som jag anser att vi ska ställa oss själva är vilka signaler Sverige sänder genom att ingå som medlem i NATO respektive att tydligt fortsätta att markera alliansfriheten.

NATO-medlemskap skulle bidra till att avskräcka Ryssland från anfall i Östersjöområdet, är en vanlig synpunkt. Detta ska emellertid ställas mot att Östersjöregionen för många länder, inte minst USA, är okränkbar och att allt tal om anslutning till kärnvapenorganisationen Nato uppfattas som provocerande. Med svenskt och finskt medlemskap i Nato skulle spänningen i Östersjöområdet troligen öka ytterligare och skulle ses som riktat mot Ryssland. Den okänslige och, till synes, mentalt skadade Vladimir Putin skulle inte, kan man på goda grunder anta, acceptera en utplacering av kärnvapen i Sverige.

Ett medlemskap betyder, bland annat, att Sverige inte kan bedriva en tydlig antikärnvapenpolitik. Det torde också betyda att i en krigssituation med Natoinblandning så ökar risken för att Sverige dras in, då vi förväntas vara lojala.

Svenska insatser för avskaffande av kärnvapen måste bli ännu tydligare. I en sådan strävan bör krav ställas, på Nato, om en politik, som syftar till ömsesidig avveckling av taktiska kärnvapen i Europa.

Hur ska Sverige med bevarad trovärdighet kunna fortsätta ett arbete för avskaffande av kärnvapen om man blir medlem i en kärnvapenorganisation? Hur ska Sverige utan alliansfrihet kunna vara aktiva i fredsbyggande och nedrustning? Klart torde vara att Sveriges roll skulle bli förändrad genom medlemskap i organisation där kärnvapen spelar en central roll. I artikel 5 i Natos stadgar anges följande: Ett angrepp på en är ett angrepp på alla. Här ska vägas försvarspolitiska vinster genom Nato-anslutning mot säkerhetspolitiska förluster.

Den rädsla från Sveriges sida, som ett medlemskap i Nato nu skulle ge intryck av, hos den ryske diktatorn, stärker knappast säkerheten. Än värre är en anslutning till en allians, som ger kärnvapen en central roll. Sverige skulle bli tvunget att anpassa sig till den inriktning, som är utstakad av Nato-alliansens kärnvapenstater.

Putin lär en gång ha sagt: "I want to believe that there is no madman on earth who would decide to use nuclear weapons." Vad han borde ha sagt: no madman but me. I dag kan inget när det gäller denne madman uteslutas.

Inte foga sig i ondskan från en madman och inte onödigtvis provocera en okänslig maktgalen diktator.

Harald Nordlund

Uppsala