Jag hade i går kväll förmånen att vara moderator vid en utfrågning av de åtta politiska partierna i Uppsala. Tanken var att det skulle vara en utfrågning och inte en debatt. Vi lyckades. Vi fick tre trivsamma timmar. Jag pratade med de flesta. Alla jag talade med tyckte kvällen varit trevlig och informativ. Träffen var arrangerad som en kaféträff, vilket innebär att man dricker kaffe under tiden.

Om jag var journalist och var ute efter att raljera över politiker skulle jag skriva om kaffedrickandet som någonting störande och tecken på ointresse, trots att verkligheten var den motsatta. Jag skulle också skriva kritiskt om att en politiker kom sent, trots att han hade meddelat att han skulle komma lite senare än starttidpunkten 18.30. Den här typen av möten kan bli långtråkiga, vilket det här inte blev. För att förhindra det drog jag på de tre timmarna tre korta historier. Om jag var ute efter att raljera skulle jag försöka ge en bild av en moderator, som inte gjorde annat än berättade historier.
Men om jag var journalist skulle jag inte vara ute efter att raljera, om inte min uppdragsgivare beställt. Nej, förresten då blev det arbetsvägran.

Nio duktiga frågeställare, bra arrangemang av Studieförbundet Vuxenskolan och åtta positiva och disciplinerade politiker gjorde att mötet blev lyckat. Men hur får vi ut den bilden till uppsalaborna?