onsdag 25 maj 2016

Sverige lämnar nu alliansfriheten

Den här artikeln var publicerad i Enköpings-Posten i går. Tyvärr har jag skrivit fel datum för beslutet om Värdlandsavtalet Ska vara 25, alltså i dag. Denna dystra dag

Sverige lämnar nu alliansfriheten

Vill du ha fred rusta för krig. Om du vill ha fred, förbered för fred.
Dessa utgångspunkter belyser skillnaderna mellan en säkerhetspolitik som söker fred genom avskräckning och en som söker fred genom avspänning.

I en, tidigare i år, utkommen bok, NATO, Sverige och säkerheten, förklarar Hans Blix, med flera, skillnaden mellan säkerhetspolitik och försvarspolitik och varför deras slutsats är att fortsatt alliansfrihet gagnar Sverige bäst. Säkerhetspolitik handlar om, förutom försvarspolitik, diplomati, bistånd, handel och samhällskontakter och personutbyte.

Den borgerliga regeringen ville så sent som 2014 ha en utredning om svenskt NATO – medlemskap, fördelar och nackdelar. Boken torde ge svar på de frågor, som man ville ha svar på. Var den borgerliga regeringens tal om utredning emellertid bara innehållslösa uttalanden, eftersom den tog ställning för ett värdlandsavtal två veckor före valet 2014 och målsättningen NATO – medlemskap innan utredning genomförts.

Ett avtal om svenskt medlemskap i NATO, liksom ett värdlandsavtal med NATO är handlingar, som skulle kunna skapa misstroende, från främst ryskt håll, och därigenom öka spänningen i Östersjöområdet. En annan följd av ett medlemskap är att Sverige därigenom godtar NATO:s kärnvapenpolitik och kan knappast vara trovärdigt längre i en kamp för avskaffande av kärnvapen och som främjare av avspänning och nedrustning.
Värdlandsavtalet som regeringen sa ja till 2014 och som riksdagen ska ta ställning till 26 maj, tolkas nu av en del som ett de factomedlemskap. Avtalet ger möjlighet för annat NATO-land att införa militära enheter i det svenska systemet och att anordna baser och placera vapen på svenskt territorium. Inget tydligt undantag görs för kärnvapen. Inte heller tas tydligt avstånd från rätten för annan makt att använda svensk mark för våldshandling mot annat land.
Tätt samarbete med NATO torde få andra länder, främst Ryssland, att se Sverige som ett NATO-land, vilket skulle öka spänningen i Östersjöområdet. Även om Sverige säger sig stå för en ideologi där nedrustning är central, torde värdlandsavtalet medföra att trovärdigheten skadas allvarligt.

I avtalet borde tydligt poängteras att Sverige inte avser överge alliansfriheten liksom att fråga om stationering av vapen, trupper, staber, flyg eller fartyg, måste övervägas av riksdagen i varje särskilt fall. Det borde också framgå tydligt i avtalet att regeringen inte kommer att tillåta införande av kärnvapen på svenskt territorium.

I stället för att öka spänningen bör Sverige prioritera avspänning. Sverige bör med en rad åtgärder visa att man vill arbeta fredsskapande. Inrätta ett fredsdepartement, arbeta med diplomati, bistånd och handel och satsa på organisationer som OSSE och FN. Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, förkortat OSSE, är en internationell organisation som arbetar med "tidiga varningar, konflikthantering, riskhantering och återuppbyggnad" i Europa.

Sveriges budskap måste även fortsättningsvis vara att konflikter måste lösas utan att använda vapen och att dödande och förstörelse måste upphöra.


Harald Nordlund
f.d. riksdagsledamot och kommunalråd (L)
Uppsala


Skicka en kommentar