Lämna NATO-tanken

Nu måste vi bli många som offentligt taravstånd från tanken om svenskt NATO-medlemskap.

Så här skrev jag för ett par år sedan

Gammal NATO-debatt mot nygammal bakgrund

Vilka frågor är viktiga för oss medborgare att få svar på i syfte att förstå NATO-frågan? Hittar vi svaren i utredningar, såsom Sverige, NATO och säkerheten av Hans Blix med flera eller i den nyss genomförda statliga utredningen med Krister Bringeus som utredare eller finns de hos våra politiker?

Pågående debatt består av samma argument som tidigare. Skillnaden är att man nu har en ny utredning att hänvisa till och använda de delar som passar just den egna ståndpunkten.

Hans Blix med flera har pekat på fördelar och nackdelar med ett svenskt medlemskap men drar slutsatsen att fortsatt alliansfrihet gagnar Sverige bäst. Man förklarar skillnaden mellan försvarspolitik och säkerhetspolitik. Säkerhetspolitik handlar om, förutom försvarspolitik, diplomati, bistånd, handel och samhällskontakter och personutbyte.

Bringeus utredning, som vi hittills endast genom mediarapporter kunnat ta del av, ska, enligt direktivet, tydliggöra ett brett förhållningssätt till vår säkerhet. Han gör emellertid ingen tydlig åtskillnad mellan försvarspolitik och säkerhetspolitik. Med säkerhet tycks han mena konsekvent möjligheterna att skydda oss från ryska angrepp. Ryssland bedöms kunna inta Baltikum på ett par dagar. I ett tidigt skede kan Ryssland då kräva att få tillträde till svenskt territorium. Samtidigt säger utredaren att hjälp från NATO kan dröja. För USA tar det tre veckor att få hit tunga markstridskrafter. Även som NATO-medlem måste Sverige ha ett försvar, som klarar ett första angrepp. Dock konstaterar Bringeus, liksom Blix med flera gör, att ett ryskt angrepp på Sverige är uteslutet.

En av de centrala frågorna rör de signaler Sverige sänder genom att ingå som medlem respektive att tydligt fortsätta att markera alliansfriheten. NATO-medlemskap skulle bidra till att avskräcka Ryssland från anfall i Östersjöområdet, är en vanlig synpunkt. Dock torde Putin vara medveten om att USA skulle, oberoende av om Sverige är NATO-medlem, komma till undsättning vid ett ryskt angrepp på Sverige. Det skulle i sin tur innebära att ett svenskt inträde i NATO knappast ökar den avskräckande effekten och även innebära risk för djup politisk konflikt med Ryssland. Ett medlemskap skulle också kunna uppfattas som att Sverige därigenom godtar NATO:s kärnvapenpolitik och kan knappast vara trovärdigt längre i en kamp för avskaffande av kärnvapen.

I stället för att öka spänningen bör Sverige prioritera avspänning. Sverige bör visa att man vill arbeta fredsskapande. Inrätta ett fredsdepartement, arbeta med diplomati, bistånd och handel, satsa på organisationer som OSSE och FN. OSSE, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa är en regional organisation inom FN med 56 deltagande länder. Alla europeiska länder deltar plus, bland andra, USA och Ryssland. Sverige bör verka för undanröjande av den djupa misstro som finns mellan Ryssland och västmakterna.

Det är sådana signaler, som bidrar till avspänning.

Sveriges budskap ska fortsätta att vara att konflikter måste lösas utan vapenanvändning och att dödande och förstörelse måste upphöra.

Harald Nordlund

f.d. kommunalråd, riksdagsledamot och landstingspolitiker (L)

Uppsala