Olof Kleberg om Afghanistan

 

Västerbottens-Kuriren 6.9. 2021

Olof Kleberg: Ompröva efter 

Afghanistan!

Demokrati kan inte införas utifrån med våld. Denna självklarhet cementeras nu, efter USA:s och Natos uttåg ur Afghanistan.

Globala stormakter har alltid velat genomföra sitt system uppifrån, med våld som Sovjet i Östeuropa efter 1945.

Men när en demokrati agerar så, undergräver den sin egen styrka. USA:s krig i Vietnam, ca 15 år, i Afghanistan, jämnt 20 år efter World Trade Center-attacken, i Irak 8 år, har gemensamma drag: okunnighet om landets folk och kultur, civil oförmåga och övertro på militärkraft.

Ju större militära insatser, desto fler afghaner dog eller anslöt sig till talibanerna, som fredsforskarprofessorn Anna Jarstad (tidigare i Umeå) påpekat (DN 17/8).

Ett grundfel var att klassa hela landet som fäste för terrorism, har den finländske förre Röda Korschefen Pär Stenbäck betonat: då hade man lika gärna kunnat invadera Saudiarabien!

Det är dags för en smärtsam omprövning – både för amerikanskt högmod och för västlig demokratisk idealism. Fredlig återhållsamhet i stället för vällovliga ingrepp. Många människor förblir förtryckta men får åtminstone behålla liv och slippa krig.

Samhällena utanför diktaturerna behöver fyra fredliga mål:

­Avstå från militära angrepp, även i ”goda” syften.

Samverka även med halvgångna demokratier.

Stärka internationella institutioner och oberoende rättssystem.

­Stärka globala nätverk mellan demokratiska civila organisationer.

Politiker startade krigen i Afghanistan och Irak, militären höll fast vid dem. USA beräknas ha satsat nära 250 miljarder dollar, civilt och militärt, under de tjugo åren i Afghanistan, ca 775 000 man har stridit där (samt 40 000 från Nato).

Militären förskönade läget, fick president Obama att öka insatsen till 100 000 man 2010 (Joe Biden var emot) men erkände internt att kriget var hopplöst. Detta avslöjades i Craig Whitlocks Afghanistan Papers 2019.

Den svenska insatsen, 8 000 man, materiel, vapen och därtill bistånd (en miljard per år från 2013) utvärderades 2017. Sex mål hade satts upp, varav fem civila. ”Måluppfyllnaden är mycket bristfällig”, löd slutsatsen. Men svensk militär fick träning...

Uppgiften var omöjlig, menar utredaren, försvarspolitikern Tone Tingsgård (S), nu i efterhand (radions Konflikt 22/8).

Men förbättringen av kvinnors möjligheter, flickors skolgång? Den var marginell utanför några större städer, menar Afghanistankännare som britten Tariq Ali (New Left Reviews blogg 16/8) och dansken Carsten Jensen (DN 17/8).

Svenska Afghanistankommittén, som jobbat på plats i fyrtio år, har dock andra uppgifter: 6 000 afghanska anställda, skolor för 100 000 barn förra året, ofta i avlägsna byar. Kommittén verkar på gräsrotsnivå och har aldrig varit positiv till militär inblandning.

När vi 4 000 umebor i mars 2003 demonstrerade mot den hotande invasionen av Irak, med Sara Lidman, Georg Andersson och Maud Olofsson i spetsen, gällde frågan: krig som skulle skapa kaos och nytt förtryck eller fredligt arbete med utsikt till långsam förbättring.

Detta var rätt hållning då. Det visar sig ännu tydligare nu.

OLOF KLEBERG

Tidigare chefredaktör på VK