En ganska gammal appell

 

Höll denna appell för ganska många år sedan

Nej till NATO

Sverige står inför ett vägval. - Ska Sverige fortsätta att vara alliansfritt, arbeta med diplomati och för avspänning, och, ska Sverige delta i ett arbete med att förbereda för fred? Eller – ska Sverige delta i en pågående upprustning för krig?

Rusta för krig eller förbereda för fred?

För att ideologiskt grunda vår ståndpunkt, menar jag, måste vi ta ställning till vilka signaler vi vill att Sverige ska sända. Vilka signaler ges med Sverige som medlem i NATO, respektive med att tydligt fortsätta att markera alliansfriheten. - NATO-medlemskap skulle bidra till att avskräcka Ryssland från anfall i Östersjöområdet, är en vanlig synpunkt. Men i Ryssland är man medveten om att ett angrepp på Sverige skulle sätta andra krafter i spel. Det skulle i sin tur innebära att ett svenskt inträde i NATO knappast ökar den avskräckande effekten. Däremot att det skulle innebära risk för djup politisk konflikt med Ryssland. Mycket talar för att det skulle öka spänningen. Mycket talar för att Sverige också skulle tappa förtroende i ett arbete för internationellt kärnvapenförbud. Ett medlemskap skulle också kunna uppfattas som att Sverige därigenom godtar NATO:s kärnvapenpolitik och kan knappast vara trovärdigt längre i en kamp för avskaffande av kärnvapen och som främjare av avspänning och nedrustning.

NATO är en organisation, med USA i förarsätet. USA förfogar över stora mängder kärnvapen. Kärnvapen finns placerade i några europeiska länder. Länderna i fråga har gett sitt medgivande till placeringarna. Sverige skulle vid ett medlemskap sannolikt kunna säga nej till sådan placering, i fredstid. Uppstår däremot en väpnad konflikt upphör den möjligheten och vi kan räkna med risken för kärnvapen på svensk mark. Medlemskapet skulle också innebära att Sverige måste finna sig i den av NATO uttalade rätten att vara den part, som startar användning av kärnvapen. Sverige blir en del av hotet mot mänsklighetens överlevnad.

Sverige kan i stället bli en part i ett arbete för avskaffande av kärnvapnen. En utopi kanske. Nej, om man menar allvar kan samarbete leda rätt. Genom internationella överenskommelser har kemiska vapen, inte avskaffats, men minskats mycket kraftigt. Antalet kärnvapen har också minskat, men tillgången är fortfarande stor och förekomsten utgör ett hot mot allt levande. Frågan är inte om kärnvapen bör och kan avskaffas utan att kärnvapnen måste avskaffas.

Uppsalabor! Vi måste tillsammans verka för att förhindra ett medlemskap i Nato med det delansvar för krigsinsatser och eventuell användning av kärnvapen det innebär och i stället arbeta för att bevara freden och uppnå fred där krig råder.

I stället för att öka spänningen genom att bli medlem i NATO måste Sverige prioritera avspänning. Sverige måste med en rad åtgärder visa att man vill arbeta fredsskapande. Arbeta med diplomati, bistånd och handel, satsa på organisationer som OSSE och FN. OSSE, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa är en regional organisation inom FN med 56 deltagande länder. Alla europeiska länder deltar plus, bland andra, USA och Ryssland. OSSE arbetar med "tidiga varningar, konflikthantering, riskhantering och återuppbyggnad" i Europa. Sverige bör verka för att undanröja den djupa misstro som finns mellan Ryssland och västmakterna.

Det är sådana signaler, som bidrar till avspänning. Här finner vi argumenten mot svenskt NATO-medlemskap. I den svenska säkerhetspolitiska debatten sätts likhetstecken mellan försvarspolitik och säkerhetspolitik. Men säkerhetspolitik är så mycket mer. Den handlar om diplomati, bistånd, handel, samhällskontakter och personutbyte.

Uppsalabor! Vi måste tillsammans arbeta för att NATO-medlemskap inte blir en verklighet