Sverige bör arbeta för freds- och ickevåldskultur

Från 2022 

Mer pengar till vapen! När länder i vår närhet använder våld och rustar upp blir det reaktionen från vissa politiker.

Rapporter från Irak och Syrien om halshuggna, skändade, bombade och fördrivna människomassor för tankarna till medeltida religionskrig. Krigshändelserna i Ukraina, Syrien och Irak visar att något är alldeles galet. Lärdomarna av två världskrig och ett otal andra krig under förra seklet med miljoner döda och fördrivna borde vara tydliga. Den som tillverkar vapen för krig och planerar för krig bör räkna med krig. Det tydliga alternativet är att tillverka instrument för fred och planera för fred. Vilka är då dessa instrument? Ja, det är ju detta som, freds- och konfliktforskare i Uppsala har blivit kända och respekterade för vida omkring.

Skulle krigshändelserna i Ukraina varit desamma om satsningarna på fredsforskning och information om fredsskapande åtgärder varit lika stora som på produktion av vapen?

Människor i såväl Ukraina som Syrien och andra länder vill ha fred och ro. De idéer som förfäktas av Islamiska Statens ledarskap omfattas av endast en liten del av alla muslimer. Det är tyvärr dessa få med vapen och brutalitet som vållar död och lidande för miljoner människor.

Våldet och ofreden måste mötas med folkbildning, upplysning och forskning för fred och med förmedling av kunskaperna till civila och militära ledare. Det handlar nu, till exempel, om att stärka Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, OSSE. Denna organisation har tvingats kämpa mot våldsfrämjare i Ukraina och Ryssland med alldeles för små personella och ekonomiska resurser.

Vi behöver tänka mer och längre. Freds- och konfliktforskningens resultat bör bli lättare tillgängliga. Den post i statsbudgeten som administreras av Folke Bernadotteakademin och kallas ”Statligt stöd för information och studier om säkerhetspolitik och fredsfrämjande utveckling” måste utökas.

Världens skolor är den plats där nya generationer kan få den kunskap som bidrar till att krigen kan avskaffas. Denna livskunskap bör förstås inrymma konflikt-, relations- och fredskunskap. Idéerna om medmänsklighet och allas lika värde är grunden, så som den svenska skollagen föreskriver men som lagstiftaren inte lyckats få bra genomslag för.

Nu diskuteras livligt medlemskap i NATO. Vi behöver en politisk debatt som handlar om vägval. Ska vi satsa mer på en alleuropeisk freds- och samarbetsorganisation med små resurser? Eller ska vi låsa in oss i en krigsplanerande och farligt kärnvapenutrustad organisation som redan har enorma förstörelseresurser? Jag vill se en opinionsundersökning med dessa svarsalternativ. Fredsallians eller militärallians?

Ett exempel på något nytt och föredömligt var Uppsala kommuns samarbete med en rad lokala organisationer kring Fredsåret 2014: ”Vi vill under året fokusera på framtiden och hur den skulle kunna se ut.” Om många fler kommuner följer Uppsalas exempel kan denna avgörande framtidsfråga bli en angelägenhet för riktigt många människor runt om i världen. Upprätta ett samarbete kring detta med en rysk kommun för att, bland annat den vägen, lära mer om hur vi ska kunna medverka till att rysk militär trappar ner övnings- och spaningsverksamhet i Östersjöområdet.

Helhjärtad satsning på samarbetet inom OSSE, införande av livskunskap på schemat från årskurs ett i skolan och omfattande folkbildning för spridande av freds- och ickevåldskultur kan vara Sveriges inriktning.

Harald Nordlund f.d. kommunalråd och riksdagsledamot (FP) Uppsala