Politiskt ledarskap kräver mer än karriärhunger

En heldag på Uppsala Konsert och Kongress. Förmiddagen ska ägnas åt Upplandsstiftyelsens årsstämma. Före årsstämmoförhandlingarna angav programmet att information skulle lämnas om stiftelsens verksamhet av dess VD.
Jag infann mig i god tid. Hann förse mig med en kopp kaffe och en smörgås.
”Vi måste ha alliansträff”, sa en representant för moderaterna. ”Men stämman startar ju nu”, tyckte jag.
Det visade sig att förslaget från en enig styrelse beträffande avgiften för stiftelsen ifrågasattes. Fem över tolv ansåg några att stämman måste avvisa styrelsens förslag. Jag trodde knappt mina öron. Förutom att vi visade stor nonchalans mot övriga på stämman visade man stor naivitet när man trodde att man vid denna sena tidpunkt kunde få oss som redan tagit ställning att ompröva vårt ställningstagande. Ägarsamråd hade ju tidigare ägt rum, varvid ingen haft invändningar mot styrelsens förslag.
Nu gjordes ett sista desperat försök att få en omprövning till stånd genom ett förslag om att skjuta på beslutet till i höst.
En enig opposition plus de flesta av oss folkpartister och någon centerpartist och ett par moderater avvisade det förslaget och senare stödde styrelsens förslag.
Det här var politik när den är som sämst.

Jag hade anmält mig till en lunch, som Handelskammaren bjöd in till. Även här visades inslag av nonchalans. Utan att blinka dyker ett flertal politiker, som inte anmält sig, upp. Låtsades som att det regnade. Några minuter före nästa möte, Regionförbundets fullmäktigesammanträde, uttalade jag mig för Radio Uppland om patientsäkerheten vid akuten Akademiska sjukhuset.

Dags för partivisa träffar. Årsberättelse och länsplan för regional transportinfrastruktur på dagordningen. Något samråd hade inte ägt rum. Närmare skandal utan att benämna händelsen som en sådan går det knappt att komma. Till saken hör också, och förstärker skandalkänslan, att ingen känner sig ansvarig för att ställningstaganden blir förankrade. Fem i tolv, eller var klockan redan slagen, ska samråd äga rum. Plötsligt dyker en representant för annat parti upp i lokalen för att tala om hur viktigt det är att man inte får någon avvikare. Han skulle naturligtvis ha visats ut. Jag hade ju vid tidigare möte tagit ställning för järnvägen mot Enköping. Vis av vad som skedde efter det mötet valde jag att lämna mötet när frågan kom upp. Som politisk ledare ska man se sina meningsfränder som en tillgång vars kompetens ska utnyttjas, inte som en grupp som man måste dras med.
Att vara politisk ledare kräver mer än stark vilja att göra karriär.