tisdag 28 februari 2017

Om tio år 10 000 ton sv. använt kärnbränsle i Forsmark



Utländskt kärnavfall i Sverige mörkas



Är slutförvarproblemet löst? Eller, är det så att kärnkraften fortfarande är ett riskfyllt energislag?

Okända mängder utländskt kärnavfall förvaras i Sverige. Med ett slutförvar i Forsmark kan den andelen kraftigt öka. Med en metod som många ifrågasätter.
Om något år väntas regeringen fatta ett beslut om ett slutförvar av använt kärnbränsle i Forsmark. Gör inte Mark- och miljödomstolen eller Strålsäkerhetsmyndigheten tummen ned talar det mesta för ett ja till ansökan från SKB, Svensk kärnbränslehantering.
I så fall kommer 10 000 ton svenskt använt kärnbränsle slutförvaras i Forsmark om tio år.
I sällskap med utländskt.
Trots att det är förbjudet.
– Förändringarna i Euroatomfördraget 2009 och 2011 gör att EU kan ha synpunkter på slutförvaringen av använt kärnbränsle och kärnavfall. Tidigare var det varje lands angelägenhet. Förändringen öppnar för möjligheter att slutförvara andra EU-länders använda kärnbränsle och avfall i Sverige, säger Urban Strandberg, docent i statsvetenskap vid Göteborgs Universitet och specialiserad på politiken kring kärnavfallshantering.
Urban Strandbergs resonemang öppnar för att använt kärnbränsle och avfall från andra EU-länder kan slutförvaras i Forsmark.
Men det finns redan en del i Sverige.
För även om § 5 i kärntekniklagen förbjuder import av utländskt kärnavfall för slutförvaring kan regeringen ge specialtillstånd.
Och det görs.

Utländskt kärnavfall

Det en gång statliga Studsvik, i dag ett börsbolag, har i decennier haft tillstånd att ta emot mindre mängder utländskt kärnavfall för slutförvaring, bland annat använt kärnbränsle som motsvarar 20 kilo uran per år.
Men Studsvik nöjer sig inte med detta, visar Sveriges Naturs granskning.
2012 begärde företaget att få ta in mer än tillståndet, 101 kilo kärnavfall från det spanska kärnkraftverket Zorita. Regeringen sade ja.
Vår granskning visar att Studsvik också har brutit mot avtalet med staten.
2011 upptäckte Strålsäkerhetsmyndigheten vid en kontroll av importen av ett bränsleskelett från kärnkraftverket Millstone i USA att Studsvik angett det som radioaktivt material i stället för kärnavfall.  Importreglerna för det är mer liberala än för kärnavfallet.
Studsviks felaktiga import bidrog till att regeringen skärpte kravet på redovisning. I det gällande avtalet från 2012 måste Studsvik göra en sammanställning av hur mycket och från vilka länder det importerar kärnavfall.
– Vi vill helt enkelt ha bättre koll på importen och varifrån den kommer, säger Anders Wiebert, utredare på Strålsäkerhetsmyndigheten.
Men några exakta uppgifter om hur mycket importerat kärnbränsleavfall som finns för slutförvaring i Sverige finns ändå inte.
Sveriges Natur har försökt att få fram omfattning och från vilka länder avfallet kommer. Vi har grävt i dokument hos SSM, Statens strålsäkerhetsmyndighet, och föregångarna SSI, Statens strålskyddsinstitutet, och  SKI, Statens kärnkraftsinspektion, Kärnavfallsrådet och miljödepartementet. Vi har också frågat SKB och Studsvik.
Dokumenten och svaren visar med tydlighet att det går inte att få en fram fullständig och korrekt sammanställning. Dels för att delar av materialet vi begärt ut hemligstämplats, dels för att äldre dokumentation är bristfällig.
– Det borde verkligen vara full transparens och dessutom borde det finnas en sammanställning som går långt tillbaks i tiden. Om inte Strålsäkerhetsmyndigheten själv har full koll på in- och utförsel av kärnavfallet bör de dra igång ett projekt för att ta fram en sammanställning. Det är viktigt, säger Johan Swahn, kanslichef på MKG, Miljöorganisationernas kärnavfallsgranskning.
Den allra största delen av det kärnavfall som ska förvaras kommer dock från svenska kärnkraftverk.

Förvar i kopparkapslar

Även om Johan Swahn är bekymrad över bristen på full insyn i importen och exporten av kärnavfall är han mer oroad över den planerade svenska metoden för slutförvaring av använt kärnbränsle.
SKB vill slutförvara i kopparkapslar 500 meter ner i jorden. Det bästa och säkraste som finns, enligt SKB.
I slutförvaret kan 12 000 ton högaktivt avfall ligga säkert i 100 000 år.
Glöm det, menar kritikerna. Både metoden och placeringen av slutförvaret får kritik från miljöorganisationer och forskare.
– Det finns flera frågetecken. Lokaliseringen nära Östersjön är inte optimal. Idealet vore i det svenska inlandet, fjällvärlden. Men av ren lathet och rädsla för protester har man lagt det i Forsmark, säger Peter Szakalos, korrosionsforskare på KTH, som anser att metoden är det största felet.
– Redan efter 100 år kan kopparen börja korrodera. Kapslarna kommer att vara runt 100 grader varma i några hundra år. Om det då läcker in saltvatten kommer korrosionen mycket snabbare. Det vet alla. Redan på medeltiden förstod man att brons var bättre, säger Peter Szakalos.
Varför vill SKB använda koppar?
– Det är prestige mest och lite pengar. Att det blev koppar över huvud taget hänger ihop med villkorslagen som Fälldin fick igenom 1978. Kunde inte kärnkraftindustrin visa upp ett säkert slutförvar skulle kärnkraftverken läggas ned. Då stressades kopparlösningen fram.
Peter Szakalos tycker att en inkapsling i titan vore bättre.
Johan Swahn tror överhuvud taget inte på KBS-metoden.
Han vill ha en annan metod.
– Vi tror på en annan typ av slutförvaring på mycket större djup, i borrhål. Men framför allt måste man tillämpa försiktighetsprincipen och utreda kopparkapseln innan beslut tas om att börja bygga. Det är allvarligt att införa en metod som man inte är säker på utan där problemen, enligt Strålsäkerhetsmyndigheten, ska lösas senare, efter den demokratiska processen, säger Johan Swahn
Skicka en kommentar