DAGENS REFLEKTION 26 juni: Kasta loss, profilera socialliberalismen

Förändringarna av partiernas politiska inriktning tycks tidvis inte hänga med förändringar i omvärlden, men upplevs ibland som tvära och svåra att förstå bevekelsegrunderna för. 

Socialdemokraterna har blivit ett mittenparti, Centern ett liberalt, men knappast socialliberalt parti, Moderaterna har åter blivit ett högerparti, Kristdemokraterna har drivit högerut under Ebba Busch Thors ledning och Liberalerna har fjärmat sig från socialliberalismen. 

Hos Liberalerna finns nu vissa tecken på förändringar. Partiet har lämnat kravet på utbyggnad av kärnkraften, tonat ner kravet på NATO-anslutning, argumenterar mot försämringar av LSS, har ett framtidsinriktat miljöprogram, som man tyvärr inte antingen lyckas sprida kunskap om eller inte bryr sig om att bilda opinion för.

Här en av mig tidigare utformad text, som är relevant för dagens reflektion

De uppgifter jag, under mina fyrtio år som aktiv politiker, sett för mitt parti, Liberalerna, som primära, är: 1. Utgöra ideologisk hemvist, det vill säga beskriva den politiska plattformen. 2. Föra dialog med medborgarna, använda Stora örat. 3. Beskriva vad man konkret vill göra, på en orubblig ideologisk plattform och efter att ha lyssnat 4. Bilda opinion. Och i den ordningen.

Folkpartiets misstag och förklaringen till det dåliga valresultatet torde vara att partiet har hoppat över de två första punkterna.

På vilken ideologisk grund partiets ställningstaganden vilar har partiet ingen berättelse om. Dialogen blir meningslös, alldenstund man saknar en berättelse om sin ideologi. Man blir låst vid ett fåtal konkreta frågor. Kvar blir att bilda opinion för dessa.

En huvudförklaring till att partiet missat plattformen är alliansbildningen. Den syftar till endast att få makt och tvingar till utsuddning av profilen.

Med en tydlig ideologi kunde Liberalerna, utan att tappa ansiktet, ha ändrat sig på flera punkter, efter att ha lyssnat. En ideologisk plattform ger en sådan trygghet.

Oppositionen lyckades göra troligt att PISA-rapport och även andra utvärderingar av skolan visar resultatet av en under de två senaste mandatperioderna misslyckad skolpolitik. Dåvarande Folkpartiet gjorde allt man kunde för att försöka förklara att de många reformer, som genomförts tar lång tid att få resultat av. Kanske räddades partiet av betygsfrågan och kravet på förstatligande. Den sistnämnda frågan är dock svår att förstå logiken i. Argumentet för förstatligande av skolan är bristande jämlikhet över landet. Det är emellertid staten, som har ansvaret för att skolan är likvärdig genom att tillämpa de lagar och förordningar, som reglerar likvärdighet. Varför detta skulle underlättas om staten fick ansvar för även den dagliga driften har ingen lyckats förklara. Man måste i sammanhanget fråga sig varför inte även övriga kommunala sektorer borde förstatligas, ty inte kan vi väl acceptera kvalitetsskillnader inom vården av äldre och inom förskolan.

Vinster i välfärden-debatten förlorade Alliansen. Man tvingades inta försvarsställning medan Socialdemokraterna lyckades framstå som motståndare till vinster, trots att skillnaderna knappast finns. Folkpartiet måste tydliggöra att köp av välfärdstjänster måste anstå tills man klarar att reglera kraven i avtal och att utkräva ansvar.

I en tid när våldet är ett dagligt inslag i medias nyhetsbevakning, måste politiker fråga sig vilka medel, som bör användas för att komma bort från våldet och kunna sprida en ickevåldskultur. Ska man fortsätta en politik, som förespråkar användning av vapen som motmedel mot våld och att vi vill vara med i en kärnvapenorganisation? Sverige kan gå före i ett arbete mot våld och ofred. I det arbetet måste socialliberaler ta ledningen.

Som miljöengagerad socialliberal ser jag med häpnad på hur miljöfrågorna hanteras. Liberalerna har ett bra miljöprogram, men i debatten har frågorna i princip begränsats till att behandla utbyggd kärnkraft. Påståendet att en utbyggd kärnkraft skulle vara lösningen på klimatproblematiken är inte i linje med en hållbar och modern syn. Eftersom miljö, ekonomi och tillväxt, internationell solidaritet och människovärde så intimt hänger samman, borde detta område vara vikt för det socialliberala partiet. Men i så fall måste miljöfrågorna genomsyra partiets politik.

Svensk socialliberalism idag måste kännetecknas av inte bara ord som krav, tuffa tag, auktoritet. Om ”att ställa krav är att bry sig”, var finns då de ord som också handlar om omsorgen om de som inte klarar kraven?

För ett socialliberalt parti får röstmaximering inte vara det primära. Ideologins betydelse får inte minska till förmån för sökandet av den politik som attraherar ”medelväljaren”, ett slags plånbokspopulism. Makt får inte bli viktigare än ideologisk renlärighet.

För Liberalernas framtid som en än starkare politisk kraft krävs en återgång till en socialliberalism som kännetecknas av kamp för fred och demokrati, internationell solidaritet, solidaritet med kommande generationer, frihandel, generell välfärdspolitik och en reglerad marknadsekonomi. Fortfarande är den traditionen stark inom Folkpartiet. Inget annat parti har bättre förutsättningar att anta den utmaningen än Liberalerna.

Berätta om ideologin, kasta loss från alliansbildning och visa öppenhet för samarbete med likasinnade.

För det krävs emellertid mod och uthållighet. Jag hoppas att partiets ledning vill, vågar och orkar göra det.