Jag vill se en socialliberal miljöminister

I går läste jag en artikel skriven av fyra centerpartister. Min spontana reaktion var: tråkigt att miljöministerposten innehas av en representant för ett parti, som inte profilerar sig i natur- och miljöpolitiken. De fyra kommenterar regeringens förslag till ny rovdjurspolitik. Nu kommer äntligen ett förslag, som ger möjlighet till regionalt inflytande och aktiv förvaltning av våra rovdjursstammar, skriver man. (Ett förslag ger förvisso inte möjligheter, men man utgår från att förslaget kommer att leda till beslut enligt förslaget.) Det innebär, bland annat, möjlighet till jakt på var, fortsätter man. Men man skriver också, helt riktigt, att djuren inte känner av länsgränser.
Nej, just det. Sålunda är det angeläget att man ser till att ha en politik för hela landet. Djurpopulationerna är rörliga, känner inte vare sig läns- eller kommungränser (inte heller nationsgränser). Ett övergripande ansvar måste därför ligga på nationell nivå, lämpligen hos Naturvårdsverket. Centerpartisterna argumenterar alltså för att andra intressen än ett ansvarsfullt förvaltande av våra rovdjursstammar skall kunna leda till rovdjursjakt. Jag vill kalla en sådan politik för populism. Ska man säga något positivt är det att Centern är konsekvent. Man argumenterar på liknande sätt i fråga om strandskyddet. Lägg beslut om avsteg från det generella skyddet på lokal nivå. Jag ser aldrig oro uttryckas för att natur, allemansrätt och biologisk mångfald får stryka på foten för andra lokala intressen.
Jag vill se en socialliberal politik inom även natur- och miljöpolitiken, en politik, som visar solidaritet med den hårt utsatta naturen liksom med utsatta människor i både Sverige och andra länder. Därför vill jag inte att miljöministerposten ska innehas av en centerpartist.