Nu måste vi kräva utbildning för politiker

I dagens UNT har jag den här artikeln, men med annan rubrik.
Vad betyder det när vi i debatten talar om politisk styrning? Enkelt uttryckt handlar det, enligt mitt sätt att se, om den process som leder till förverkligandet av en politisk vilja hos en majoritet.
Gunnel Arrbäck och Roland Agius inledde den nu pågående debatten 23 mars med en artikel om det tjänstemannastyre de anser präglar Uppsala kommun och återkom 16 maj.
Det är främst tre aspekter i artiklarna av Arrbäck/Agius, som känns angelägna att diskutera.
Den första handlar om beredningen av ärenden i kommunen eller landstinget, den andra om politikers ansvar för att förverkliga politiska program och den tredje om den form av styrning, som man benämner beställa – utföra.

Förre kommunekonomen Hans Jensevik skrev 28 maj om hur spenderbyxgänget tog över från och med 1985 och regerat sedan dess. Han slutade sin anställning 1987. Om han varit med under början av nittiotalet hade han känt till att, på grund av lågkonjunktur och tidigare illa skött ekonomi, spenderbyxorna togs av under mandatperioden 1991 – 1994 och tagelskjortorna på. En mandatperiod som präglades av en tydlig politisk styrning. Jag ställer inte heller upp på Jenseviks skrivning om ekonomerna i kommunen. Brister ska av medborgarna alltid skyllas på politikerna.

När Arrbäck och Agius pläderar för att kommunalråden ska ha beredningsansvar gör man jämförelser mellan dels kommunalråd och statsråd och dels kommunstyrelsen och regeringen. Vissa paralleller kan dras, men jämförelsen haltar också, även om man går tillbaka till en ordning med rotelindelning, vilket Arrbäcks och Agius resonemang förutsätter. Den kanske största skillnaden består i att i en kommun eller i ett landsting har kommunalråd respektive landstingsråd som representant för sitt parti ett ansvar för alla politiska frågor mot medborgarna, vilket ett statsråd inte har.
Det finns alternativ till en återgång till en gammal ordning. Jag förordar ett nytänkande, med innebörden att den samlade majoriteten ger anvisningar om den politiska inriktningen innan tjänstemannaberedningen påbörjas. Det viktiga är inte organisationen utan att politikerna bestämmer politiken i ärendena.

I vårt nuvarande system med två allianser spelar partiprogrammen en otydlig roll. Dels har partierna egna politiska program, dels förklarar man att man är med övriga i alliansen ingående partier överens om det mesta. Ansvaret att förverkliga politiska program har, som Arrbäck och Agius antyder, ersatts med uppgiften att se till att medborgarna får bäst service till lägst kostnad; en ur demokratisk synpunkt tveksam utveckling.
Jag hörde för några år sedan en uppsalapolitiker i en radioutfrågning om brister vid ett äldreboende svara att han var beställarpolitiker och sålunda inte hade ett ansvar för hur verksamheten bedrevs, underförstått att det var utförarpolitikerna, som hade ansvaret. Jag trodde inte att jag hörde rätt. Den här typen av konstlad uppdelning skapar inget gott, utan bara förakt.

Det finns forskning, som visar att bristerna ifråga om styrningen är stora. Dock kan jag inte se att forskarnas slutsatser leder tankarna till en tidigare ordning med rotlar och ärendeberedningsansvar hos kommunalråden. Man talar om, bland andra, följande problem: Styrningen är alltför ofta partiell, det vill säga helheten saknas och kraften i och genomslaget för styrningen är oklara liksom uppdragen. Till detta kommer att chefsrollen är oklar, utkrävande av ansvar saknas och den byråkratiska apparaten är så krånglig att det är omöjligt för kommuninvånarna att förstå den. Dessa problem måste emellertid ses mot bakgrund av förändringar, som till liten del kunnat påverkas av kommunpolitikerna. Hit hör att den kommunala självstyrelsen har blivit alltmer begränsad, ökad professionalisering, tillkomsten av allianser och avideologisering, ifrågasättande av det representativa systemet och ökad lobbying. Politiken påverkas i ställer för att påverka. Vi har inte klarat av att anpassa oss till dessa förändringar med, bland annat, tjänstemannastyre som följd.
Den kulturreformation, som krävs handlar om att tydliggöra rollen som medborgarnas ombud, ersätta dagens ingenjörskonst i politiken med ideologi, ersätta hierarki med nätverk och införa nya former för att kommunicera politiska intentioner och beslut. Det sistnämnda måste handla om, i huvudsak, dialog mellan politik och profession. Dialogen måste föras både inför beredningen av ärenden och efter det att beslut fattats; det sistnämnda för att tydliggöra den politiska viljan.
Kulturreformationen är emellertid möjlig endast om alla politiker får genomgå särskild politikerutbildning.