Fördel en av allianserna.

Vad vi med säkerhet kan påstå i fråga om utfallet i nästa års val är att ingen vet och att det mesta kan hända. Men visst är det intressant att spekulera. Två allianser ska konkurrera med varandra och ytterligare ett par små partier ska uppträda på den politiska arenan. Hur blir det om ett eller ett par partier utanför allianserna tar sig in i riksda´n? Kommer partierna inom allianserna känna sig tvungna att profilera sig? Hur kommer ett parti med kommunistiska inslag i sin politik kunna medverka till att en bild av enighet tecknas? Hinner vi se en ny alliansbildning i stället för S, V och MP, bestående av S och MP?
Alliansbildning före val innebär väl, i korthet, att några partier avstår från att föra ut sitt politiska program, att man säger att man tycker lika trots att man har olika program. Är det ärligt? I enskilda sammanhang kallas det falskhet.
Att vi har olika partier beror ju på att det finns i samhället olika idéer om hur samhället ska formas, på vilket sätt politiken ska skapa förutsättningarna för individerna.
Varför väljer man då att vara falska? Jo, ska man komma åt makten måste man ge den här bilden av enighet, annars kan man ju inte påverka alls, är tanken. Men är det självklart? Jag tänker tanken att vi hade ett radikalt borgerligt parti, ett parti som i sitt program markerar, till exempel, kampen för de utsatta, prioriterar natur och miljö och går i bräschen för att sprida en icke – våldskultur. Är det självklart att ett sådant parti har större möjligheter att påverka politiken som en del i en allians med högerpartier än som ett självständigt oppositionsparti? För det viktiga är väl att finna vägar för att påverka i politiken? Annars kan man ju förledas att tro att det är viktigare att få representera makten än att utöva den.