måndag 29 augusti 2011

Freds- och vapenforskning

Världens samlade militärutgifter minskade med en tredjedel efter kalla kriget fram till 1998. Därefter har kostnaderna åter börjat stiga för att under 2000 ha sjunkit. Dock kan de anses vara fortfarande höga.

Orsaken till detta står att finna i viljan att stödja svensk krigsmaterielindustri och att vi låst oss i stora och dyrbara vapenprojekt. En högre nivå kan inte motiveras med överhängande militära hot. En omstrukturering av försvaret är både nödvändig och naturlig när traditionella invasionshot ersätts av konflikter som inte längre har karaktären av mellanstatliga krig eller krigsoperationer. Denna förändring kan dock knappast sägas ha fått genomslag på forskningens område.

Årligen anslås över en miljard kronor anslagits för forskning och teknikutveckling. En stor del av svensk försvarsmaterielforskning och -utveckling bekostas dock av försvarsindustrin. Det är svårt att få fram exakta och tillförlitliga uppgifter på hur mycket pengar industrin lägger ned på forskning och utveckling. Ett problem i sammanhanget är att nästan alla företag i försvarsindustribranschen även har civil produktion, och att gränsen mellan krigsmateriel, produkter med dubbla användningsområden och civila produkter är svår att dra. Som ett riktmärke kan anges att Saab AB:s investeringar i forskning och utveckling uppgår till drygt 20 % av dess omsättning, och att motsvarande siffra för den europeiska rymd- och flygindustrin är omkring 15%.
Svenska företag tar emot kanske upp till tre miljarder kronor årligen för forskning och utveckling av försvarsmateriel från militära myndigheter.

I statsbudgeten finns också särskild post för forskning, utredningar och andra insatser som rör säkerhetspolitik och nedrustning. Anslaget finansierar verksamhet som främjar svensk utrikespolitik, framför allt vad avser nedrustnings-, ickespridnings- och säkerhetspolitik. Syftet är dels att ge stöd till organisationer för att främja nedrustnings- och säkerhetspolitiska frågor (ett exempel på en organisation som får sådant stöd är Svenska freds- och skiljedomsföreningen), dels att finansiera särskilda forskningsaktiviteter vid Utrikespolitiska institutet, Försvarshögskolan och Totalförsvarets forskningsinstitut. Stöd för information och studier om säkerhetspolitik och fredsfrämjande utveckling disponeras och handläggas av Folke Bernadotteakademien. Det totala anslaget på området är i storleksordningen 30 miljoner kronor.

Ett separat anslag bidrar till verksamheten vid Stockholms internationella fredsforskningsinstitut (Sipri). Syftet med forskningen är att bidra till förståelsen av förutsättningarna för fredliga lösningar av konflikter och för en stabil fred. Det anslaget uppgår till omkring 25 miljoner kronor.

Dessutom tillkommer sådan forskning som bedrivs vid universitet och högskolor, till exempel vid Institutionen för freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet. Storleken på de sammanlagda anslagen är dock svår att uppskatta, eftersom den exakta fördelningen sker vid respektive universitet och högskola.

Forskning utgör själva grunden för kunskapsutvecklingen i samhället. Forskningen delar ideal och grundläggande värderingar med det demokratiska samhället. Forskning kan liknas vid en process som genom systematiskt arbete frambringar nya kunskaper och ett ökat vetande.

Behovet av ökad kunskap för att lösa konflikter med demokratiska medel och med ett minimum av våldsanvändning framstår allt tydligare i en globaliserad värld men våra värderingar styr inte forskningsanslagen fullt ut. De resurser som tilldelas freds- och konfliktforskningen är fortfarande små i jämförelse med vad som kommer vapen- och försvarsindustrin till del och proportionellt står de knappast i överensstämmelse med de förhoppningar om en fredlig utveckling av den internationella konflikthanteringen de flesta av oss när och bär. När får vi se större satsningar på fredsforskning än på vapenforskning? Först då blir politikerna trovärdiga i fråga om vilja till att införa en ickevåldskultur.
Skicka en kommentar