torsdag 22 september 2011

Miljöpolitiken måste handla om helheten

Det är nu en tid sedan jag skrev den här artikeln, men det känns som om den fått ny aktualitet:
Det förefaller ofta som om vi klarar bara ett problem i taget. Visst kan koncentration på en viss fråga ge bättre resultat än om ansträngningarna fördelas på flera. Nu är politikers och medias fokus inställt på klimatfrågorna, och inga andra. Och visst är det viktigt att vi inte tappar taget om åtgärderna för att minska våra klimatpåverkande utsläpp. Dessa handlar om, inte bara människans överlevnad, utan om alla arters. Men andra hot tar inte paus medan vi anstränger oss för att möta klimathotet.

Kampen för att till exempel bevara de orörda älvarna och hotade djurarter måste pågå oavbrutet, liksom ansträngningarna att använda EU i arbetet för en bättre miljö. Vi måste det eftersom verkligheten trycker på – vi har ansvar för kommande generationer.

Många människor, däribland många politiker, tycks anse att miljöproblemen är, i stort sett, lösta. Tydligast framträder den synen på den politiska högerkanten. Centern intar en egendomlig position genom att massmedia envist kallar centern ett grönt parti. I politiska ställningstaganden ställer sig centern dock sällan på naturens sida utan lierar sig med högerkrafterna. Kontrasten till den socialliberala politik som jag ansluter mig till, och som syftar till att skydda naturen för framtida generationer, är tydlig. Jag anser att hoten mot natur är, fortfarande, överhängande.

Biologiska mångfalden i havet minskar. Nonchalerandet av detta problem är upprörande. Utvecklingen för bestånden av t.ex. torsk och hummer följs noga men vad som händer med matfiskens föda tycks ointressant. Inför obligatoriska miljölotsar, höj straffen för miljöbrott och inför starkare skydd för särskilt känsliga havsområden, oavsett vad kortsiktiga ekonomiska intressen tycker.
Även biologiska mångfalden i våtmarker är utsatt för hot. Biologisk mångfald är inte synonymt med förekomst av stort antal arter. Även i artfattiga områden finns behov av att skydda den globala artmångfalden. Sålunda är det viktigt att myrar skyddas. Våtmarkskonventionen måste få en bättre efterlevnad. Brytning av torv för bränsleändamål måste begränsas och föregås av omfattande konsekvensstudier. Torv klassas som ”långsamt förnybar”, vilket tolkas synonymt med icke-fossilt, och sålunda får förbli CO2-skattefritt. Jag anser att torv vid användning som bränsle ska klassas som icke-förnybar och därför beläggas med CO2-skatt. Det tar tusentals år att odla fram ny brytbar bränntorv.

Rovdjursfrågan är mer infekterad än de flesta andra natur- och miljöfrågor, vilket medfört att den föder mer av politisk populism. Genom att åka ut och när det är lämpligt stryka medhårs kan man rädda sin karriär. Skyddet av våra rovdjur handlar om människans ansvar att förvalta. Ett beslut om att avliva ett rovdjur måste föregås av, inte bara studium av stammens storlek, utan också av dess genetiska status. Vargen är idag en symbol för den biologiska mångfalden i Sverige. Det finns inga bärande skäl för att acceptera en minskning av vargstammen. Istället borde målet om en långsiktigt hållbar stam snarast nås. Konflikten mellan jägare och varg kan tjäna som illustration till många av de konflikter som finns mellan värnandet om en rik biosfär och olika särintressen. Medeltida skräck och amsagor har manats fram av populistiska agitatorer.
Allemansrätten är en unik svensk företeelse, som vi är stolta över. Men är den på väg att upphävas? I debatten om allemansrätten finns enstaka företrädare inom alliansen som vill begränsa rätten för alla att fritt njuta av naturen. Jag anser att några inskränkningar av allemansrätten inte får ske, utan tvärtom att vi ska i EU stå upp för att vi ska få bevara denna fantastiska sedvanerätt.
Vår lagstiftning reglerar t.ex. skyddet av våra stränder. Den hundrametersgräns som gäller generellt i landet kan lokalt utökas till upp till tre hundra meter. Precis som vargen kan symbolisera behovet av ett stärkt skydd för den biologiska mångfalden kan strandskyddet tjäna som symbol för människans behov av, och rätt till, rika naturupplevelser. En rik och frisk natur är hälsosam, både för enskilda människor och för samhället som helhet. Det insåg liberaler när de på 1950-talet drev igenom strandskyddslagstiftningen. Det borde liberaler göra även idag. Men strandskyddet är hotat. Istället för ett skydd för de små människornas rätt till ett rikt friluftsliv tar idag exploateringsintressen över. Men en bebyggd strand är för alltid förändrad. En stängd strand skapar gränser och segregation. Jag anser att strandskyddet måste skärpas och allemansrätten värnas. Fri tillgång till frisk luft, rent vatten och naturupplevelser är grunden för folkhälsa och välfärd och en medborgerlig rättighet.

Vi trivs bäst i öppna landskap. Men landskapet är hotat. Det öppna landskapet har med trivsel att göra, men handlar i lika hög grad om bevarandet av biologisk mångfald. Jordbruket har härvid en avgörande roll. EU:s jordbrukspolitik måste avvecklas och ersättas av ett mera begränsat stöd till enbart de jordbruk och skogsbruk, som bevarar den biologiska mångfalden och vårdar kulturlandskapet. För oss socialliberaler, till skillnad från högerpartierna och centern, är det viktigt att kraven på miljöhänsyn i jordbruket blir tydligare.

Är det enbart produktionsskog, eller även skog med naturvärden som är målet för svensk skogspolitik? Vi har ett otillräckligt skydd för skogsmark. Jag anser att målet uttryckt i areal bör ersättas av ett mål som anger att all skogsmark, som bör ha ett starkt skydd, ska ges sådant.
Är det mångfald, eller storskalig matproduktion som gäller för jordbruket? Är det industrifiske eller lokalt fiske med biologiskt hänsynstagande som gäller för Östersjön och Västerhavet.
Skicka en kommentar