Omoralen

Visst ska man då och då reflektera över sin egen raktion på företeelser i samhället. Varför reagerar jag som jag gör? Är det för att jag inte förstått eller kan det vara av avundsjuka? Om jag tycker det är en skandal att en statlig stiftelse gjort av med många miljoner på överdådiga middagar, som arrangerats av en redan stenrik festfixare, är det kanske för att jag inte fick vara med. Jag försöker tänka tanken. Nej, jag landar i att jag inte önskar att jag varit där. Jag tänker också att jag under en period ju hade möjlighet att missbruka skattepengar, men inte tog chansen. Varför? Jo, för att det hade varit förkastligt. Är det kanske ett uttryck för avundsjuka när jag hävdar att det måste vara fel någonstans när en person får en lön, som är fyra hundra gånger så hög som min egen. Kanske det, men likväl måste det vara fel. Jag tycker ju att en direktör med en lön på 300 tusen i månaden är överbetald. I det förra fallet har ingen någonsin en enda synpunkt, meden i det senare bloggare och twittrare och media vältrar sig i eländet. Förresten beskriver media nämnda månadslön på tio miljoner kronor (kanske är den i realiteten dubbelt så stor) i beundrande ordalag. När ska vi få ett slut på denna omoral?