Miljön kan räddas, men har vi viljan

Nästan alla är medvetna om det, få säger sig tillstå det och än färre är beredda att ta konsekvenserna av följande ställningstagande: Vårt nuvarande sätt att leva går inte att förena med en ekologiskt hållbar utveckling.

Vi människor är beroende av naturen och dess resurser. Miljöhänsyn, naturskydd och en ekologiskt hållbar samhällsutveckling är därför förutsättningar för vår överlevnad och utveckling. Detta är utgångspunkten för en socialliberal miljöpolitik.

Vi står inför tre stora utmaningar för miljöpolitiken på 2010-talet: utarmningen av den biologiska mångfalden, globala klimatförändringar och bristen på överstatlighet i miljöpolitiken. Den biologiska kunskapens, teknikens, demokratins och marknadsekonomins utvecklingskraft erbjuder fantastiska möjligheter. Men förmår vi använda möjligheterna?

Miljöproblem kan lösas utan planhushållning och på demokratisk väg. Så har ju miljöargumenten förändrats under årens lopp, från att ha setts som en belastning till att bli ett argument i försäljning och marknadsföring.
Miljöproblemen har ändrat karaktär och blivit tydligare under senare år. De är inte längre begränsade till traditionella utsläpp från industrier och samhällen.

Det handlar i dag mer om den överkonsumtion och förbrukning av ändliga naturresurser som vi vant oss vid, framför allt i industriländerna. Miljöarbetets tyngdpunkt är förskjuten från skorstenar och avloppsrör till mängden av det som tas från naturen, utnyttjas i produktion och konsumtion, för att senare i någon form återbördas till naturen.

En snabbt växande världsbefolkning och många människors högst berättigade krav på bättre levnadsstandard, framför allt i utvecklingsländerna, ökar trycket på naturens resurser.

Den livsstil vi utvecklat i västvärlden bygger på stora uttag av icke förnybara resurser. Denna del av världen, med 1 miljard invånare eller 20 procent av världens befolkning, konsumerar i dag 70 procent av all energi, 75 procent av alla metaller, 85 procent av det producerade träet och 60 procent av livsmedlen.

Denna konsumtion orsakar 80 procent av de miljöfarliga utsläppen och lika många procent av allt avfall. Vetenskapliga uppskattningar tyder på att detta resursuttag är minst dubbelt så stort som planeten långsiktigt tål.

Självklart och tveklöst är det berättigat att hela jordens befolkning får en levnadsstandard liknande vår, men det betyder att påfrestningarna på miljön blir helt ohållbara om vi inte samtidigt effektiviserar resursanvändningen väsentligt. Vi ser möjligheter att lösa flera av dagens och morgondagens miljöproblem med hjälp av den tekniska utvecklingen. Genom stimulans av den och snabbare spridning av ny teknik, liksom resultaten av biologisk och annan naturvetenskaplig forskning, har vi möjligheter att komma till rätta med några av mänsklighetens största utmaningar.

När demokratin vinner mark i stora delar av världen inger det hopp också på miljöområdet. Öppenhet, insyn och ifrågasättande gör det möjligt att i tid upptäcka miljöhot och tvinga makthavare att agera. Fler demokratier ökar möjligheterna att sluta meningsfulla globala överenskommelser om tekniköverföring och gemensamma regelverk.

Ökad kunskap, marknadsekonomi och medvetet konsumentstyre är i kombination med lagstiftning effektiva och kreativa verktyg för att lösa miljöproblem. I Sverige har just konsumentstyrning och miljöstyrande avgifter åstadkommit stora miljövinster. Genom ekonomiska styrmedel och skatteväxling från arbetskraft till miljöbelastning kan både produktion och konsumtion anpassas till en ekologiskt hållbar utveckling.

Fattigdomen är i sig själv ett hot mot miljön därför att den tvingar fram en livsföring som tär på naturresurserna. Om fattigdomen minskar, löses också miljöproblem.

Frihandeln ger utvecklingsländerna möjlighet att själva förädla sina naturtillgångar, behålla förädlingsvinsterna och ytterligare minska fattigdomen. Därmed minskar också transportvolymerna. EU måste omedelbart, och också av miljöskäl, avskaffa sina tullar mot de fattigaste utvecklingsländerna.

-