Är nuvarande system det bästa

Med regelbundenhet framträder väletablerade politiker på tidningarnas debattsidor utan annat ärende än att stå upp för det traditionella partisystemet. Inläggen blir en trygghetsfaktor och förstärker troligen uppfattningarna hos de likaledes etablerade och traditionella läsarna av debattsidorna.

Jag menar att vi måste ta en diskussion om huruvida vårt nu mer än ett sekel gamla partisystem är det bästa för framtiden.

I en tid då förändringarna kommer tätt, komplexiteten ökar och avstånden till besluten blir längre, konflikter tenderar att bli inomstatliga och krigshoten "asymmetriska", måste vi tänka efter. Vi kanske kan, och till och med ska, kämpa för att hålla oss fast i det vi i dag har, men det är inte säkert att det kommer att lyckas i långa loppet.

Kanske kommer 1900-talet att i framtida historieböcker kallas den parlamentariska demokratins epok och man lever i någon annan, i en epok vi inte känner till i dag. Men vi kan se trender och tendenser. Vi har ett synfält mot framtiden även om det är kort och begränsat. Vi måste använda det.

Enfrågerörelserna underminerar de etablerade partierna men det är delvis partierna själva orsak till.

Det är tungt att ta sig så långt in i ett parti att man får någon form av säte och stämma. Helst ska man infinna sig i god tid före provvalen till nästa mandatperiod och hinna klara av en viss värnplikts- eller volontärstid. Sedan ska man hävda sig själv på nomineringsmöten.

Partipolitiken kräver mycket av personligt engagemang, kunskap och tid. Det kan vara behagligare att ge sig in i en enfrågerörelse bland likasinnade än att engagera sig i ett parti som först måste hitta sin ståndpunkt internt.

Så förväntas till exempel ett kommunalråd bli näst intill en renässansmänniska. Man ska kunna leda det politiska arbetet, övertyga, inspirera och motivera, leda företag och förvaltningar åt rätt håll, kunna det mesta om skola, vård och omsorg, väg och vatten, planarbete och avfallshantering och mycket mera.