tisdag 27 november 2012

När får vi se 30-årig fullmäktigeordförande

Vi måste bryta åldersbarriärer och planera för ett aktivt åldrande. När får vi se 80-åriga studenter, 75-åriga statsråd, 25-åriga ordförande i fullmäktige och 30-åringar som arbetar tillsammans med 60-åriga mentorer?

Om 25 år kommer en fjärdedel av Sveriges befolkning att vara över 65 år. Så ser det ut i stora delar av övriga Europa. År 2030 blir Västeuropa den första region där befolkningen ökar i första hand som en följd av att människor lever längre, inte som en följd av att fler personer föds än dör. Samma utveckling väntar Nordamerika, Japan och Australien, men ett par decennier senare.

I framtiden måste allt färre försörja allt fler. Konkurrensen om arbetskraften kommer att hårdna. Omfattande insatser måste skapas om effekterna på vår välfärd ska kunna mildras.

Ligger lösningarna i att senarelägga pensionsåldern, i att på olika sätt stimulera till och åstadkomma ökade födelsetal och att öka invandringen? En sak torde vara säker, nämligen att det krävs åtgärder för att hålla den äldre befolkningen kvar i arbete längre än för närvarande. FN:s avdelning för ekonomiska och sociala frågor har gjort beräkningar som visar att om vi vill behålla den nuvarande balansen mellan förvärvsarbetande och icke förvärvsarbetande måste, om vi inte ökar arbetskraftsinvandringen, den faktiska pensionsåldern i EU-området ligga på drygt 75 år i mitten av 2000-talet. I vissa länder handlar det om ännu högre faktisk pensionsålder.

Till en del har Sverige börjat omställningen till ett samhälle med en åldrande befolkning. Den senaste pensionsreformen syftade till att bland annat uppmuntra människor att delta i arbetslivet efter 65 års ålder. Men de viktigaste förändringarna återstår.

Det allra viktigaste är att ändra på förlegade föreställningar om vad åldrandet innebär och om vad äldre människor vill och kan göra. Frågeställningarna om en åldrande befolkning handlar inte om enbart vård och omsorg, som är en av flera utmaningar. Om dagens och morgondagens politiker inte klarar av att se en åldrande befolkning i ett bredare perspektiv kommer de inte heller att klara att möta de framtida utmaningarna.

Flexiblare livsloppsmönster kan bidra till en frigörelse från dagens roller och begränsningar. Frigörelsen måste inte vara knuten till åren kring pensionsåldern och därefter.
Livsloppsmönster kan ändras. Det har vi sett när under 1900-talets senare hälft kvinnor i större utsträckning började förvärvsarbeta.

Vi måste bryta åldersbarriärer, vi måste planera för ett aktivt åldrande och vi måste börja visa mer av ömsesidig respekt över generationsgränserna. Är vi i Sverige dåliga på att anlägga generationsöverskridande perspektiv? Är vi dåliga på att på politiska poster och i övrigt i samhället utnyttja äldre personers erfarenheter och kunskaper?

När får vi se 80-åriga studenter, 75-åriga statsråd, 25-åriga fullmäktigeordförande och 30-åringar som arbetar tillsammans med 60-åriga mentorer?

-
Skicka en kommentar