Tolv år senare
Är
det så att sjukvårdspolitik egentligen inte finns? Är det så att
vad politiker än beslutar så måste det vara professionens
ställningstaganden, som avgör? Jo, jag tycker att detta gäller i
hög grad i dag. Men det borde inte vara så. Politiker förmår
helt enkelt inte att styra; förmår inte att avgöra vad som är
politik, förmår inte se skillnaden och samspelet mellan
profession och politik. Man förmår inte använda professionen och
kunskap för att fatta de klokaste politiska besluten, utan att
ersätta professionen.
För
att få uppmärksamhet suddar man ut sin politikerroll så mycket man kan och härmar olika professionella roller. Man anpassar sig till
medias oskrivna krav på jippon för att man ska återge en
aktivitet.
Tänk att det jag sa för tolv år sedan fortfarande äger viss aktualitet
"Min
syn på politik och på partierna har tyvärr förändrats i negativ
riktning. Det framgår av bland annat ett anförande, som jag höll i
Tierp under våren 2002.
MINA
DAMER och herrar. Mitt namn är Harald Nordlund och jag representerar
folkpartiet. Till att börja med kan jag avslöja att jag, trots mitt
nästan pojkaktigt ungdomliga utseende faktiskt varit med om ett
ganska stort antal valrörelser nu. Jag trodde att jag hade sett det
mesta, men utvecklingen i år har slagit alla tidigare kampanjer med
hästlängder. Vid årets början trodde de flesta att
socialdemokraterna stod inför en promenadseger, men de är nu på
väg att falla på eget grepp och bli valets verkligt stora
förlorare. Det börjar visa sig att en valkampanj baserad på luft
och tomma fraser inte är den bästa vägen till framgång. Även
moderaterna tappar mark vilket inte heller är förvånande. Med
profilfrågor som egentligen tilltalar enbart de mest egoistiska
krävs en ledare som kan beröra och sätta en mänsklig prägel på
politiken, och det klarar inte en före detta skattejurist av.
Självklart
gläder jag mig åt den här utvecklingen, men inte bara av den
uppenbara orsaken att stödet för folkpartiet har skjutit i höjden.
Det visar framförallt att det varken lönar sig att underskatta
väljarna eller att vädja till deras lägsta instinkter. Det svenska
folket med alla dess variationer i intressen, ålder, hudfärg,
utbildningsnivå och livsstil vill ha en ärlig politik och ett
fungerande samhälle. Det vill jag också. Det var därför jag en
gång i tiden gick in i politiken. Under alla dessa år har jag varit
med om både roliga och tråkiga händelser. Ibland har jag fått
förmånen att vara med och verkligen förändra saker till det
bättre men många gånger har det känts motigt och nästan
hopplöst. Det som då har fått mig att arbeta vidare är min starka
övertygelse om vad samhället är och hur vi skall få det att
fungera.
Liberalismen
grundar inte sin verklighetsuppfattning i några grupper, klasser
eller andra typer av otillräckliga och godtyckliga hopbuntningar av
människor, utan på individen som samhällets minsta beståndsdel.
Vi måste sträva efter att var och en med sina förutsättningar
skall få en så bra, rik och fri tillvaro som möjligt. Det medför
att alla måste kunna göra sig hörda och att vi måste organisera
vissa saker gemensamt.
Därför
tycker jag att politikens viktigaste uppgift är att främja
solidariteten och bevara demokratin. Med bevarande av demokratin
menar jag att verkligen bry oss om varandras åsikter och försöka
tackla problem med lösningar som tilltalar så många som möjligt.
Det skall dock inte förväxlas med den populism som tyvärr får
allt större plats i politiken, och som jag anser är ett hot mot
hela vårt politiska system. Det finns tyvärr partier som numer inte
vågar säga vad de verkligen tycker och tänker av rädsla för att
bli misstolkade av de professionella misstolkarna, de personer vars
hela politiska gärning går ut på att medvetet misstolka andra för
att svärta ned dem och skapa uppmärksamhet åt sig själva.
Folkpartiet har under valrörelsens gång närmast i förbifarten
nämnt sådant som borde vara självklarheter, men som misstolkarnas
och populisternas härförare Gudrun Schyman kastat sig över för
att sätta negativ spin på. Två av dessa saker är att vi anser att
barn som lämnar grundskolan skall kunna läsa och skriva och att den
som vill bli medborgare i Sverige skall kunna tala svenska. Tydligen
så är det främlingsfientligt att anse att svenskar skall kunna
tala svenska. Vi talar alltså inte om uppehållstillstånd eller
asyl, utan medborgarskap. På samma sätt antar jag att det är
barnfientligt att vilja att barnen skall lära sig läsa och skriva.
Jag kan förstås ha fel men jag tycker nog det är värre att inte
bry sig. Att inte bry sig om ifall de personer vi ger medborgarskap
kan något så nödvändigt för deltagande i samhället som språket,
att inte bry sig om ifall våra barn kan något så nödvändigt för
deltagande i samhället som att läsa och skriva. Nu tror jag i och
för sig inte att Gudrun Schyman verkligen tror på vad hon säger,
men jag önskar att hon skulle sluta göra sig dummare än vad hon
är, eftersom hon fyller etern med brus och hindrar en konstruktiv
debatt.
Istället
hoppas jag att vi ska diskutera verkliga frågor, frågor som berör
oss alla. Politiker skall inte lägga sig i det var och en sköter
bäst själv, men vissa saker måste vi samordna och enligt min
mening faller de inom fyra kategorier; demokrati, kultur, solidaritet
med varandra och solidaritet med kommande generationer. (Slut på
anförande)"
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida