Positiv respons på artikel om Folkpartiet

Nedanstående artikel har var i torsdags publicerad i tidningen NU. Responsen var enbart positiv.

En förkortad version har publicerats i Norrbottens-Kuriren. 

Kan Folkpartiet hitta hem?

För några år sedan inledde jag en debattartikel så här:

”Det kan hända vem som helst. Man kan irra bort sig. Särskilt om omgivande terräng inte uppvisar någon variation. Vart man än ser, ser det nästan likadant ut. Och om molnen hopar sig blir det svårt att orientera sig efter naturen. Men varför bär man inte med sig kompassen? För det kan väl inte vara så att man inte lärt sig använda den? Risken är stor att man väljer en väg där terrängen erbjuder bästa framkomligheten, men som leder fel.”

Texten, som syftar på Folkpartiet är, om möjligt, ännu mer relevant i dag. Borttappad ideologisk kompass eller tro på att man klarar sig utan har nu visat sig få ödesdigra konsekvenser.

Valet blev en stor besvikelse för Folkpartiet. 5,4% i riksdagsvalet och med mer än halva Sverige utan representant för partiet i riksdagen.

Folkpartiet liberalerna förknippas i dag , i första hand, med utbildnings- och forskningspolitik. Utöver krav på mer ordning och reda, betyg från fjärde klass, införande av ordningsbetyg vill Folkpartiet förstatliga den dagliga driften av skolorna.

Folkpartietprofilen består i övrigt av, som den beskrivits i media, förespråkande av svenskt medlemskap i kärnvapenorganisationen NATO, utbyggd kärnkraft och privata aktörer inom välfärdssektorn. Beskrivningen må vara oriktig, men den finns och dominerar.

Oppositionen lyckades göra troligt att PISA-rapport och även andra utvärderingar av skolan visar resultatet av en under de två senaste mandatperioderna misslyckad skolpolitik. Folkpartiet gjorde allt man kunde för att försöka förklara att de många reformer, som genomförts tar lång tid att få resultat av. Kanske räddades partiet av betygsfrågan och kravet på förstatligande. Den sistnämnda frågan är dock svår att förstå logiken i. Argumentet för förstatligande av skolan är bristande jämlikhet över landet. Det är emellertid staten, som har ansvaret för att skolan är likvärdig genom att tillämpa de lagar och förordningar, som reglerar likvärdighet. Varför detta skulle underlättas om staten fick ansvar för även den dagliga driften har ingen lyckats förklara. Man måste i sammanhanget fråga sig varför inte även övriga kommunala sektorer borde förstatligas, ty inte kan vi väl acceptera kvalitetsskillnader inom vården av äldre och inom förskolan.

Vinster i välfärden-debatten förlorade Alliansen. Man tvingades inta försvarsställning medan Socialdemokraterna lyckades framstå som motståndare till vinster, trots att skillnaderna knappast finns. Folkpartiet måste tydliggöra att köp av välfärdstjänster måste anstå tills man klarar att reglera kraven i avtal och att utkräva ansvar.

I en tid när våldet är ett dagligt inslag i medias nyhetsbevakning, måste politiker fråga sig vilka medel, som bör användas för att komma bort från våldet och kunna sprida en ickevåldskultur. Ska man fortsätta en politik, som innebär användning av vapen som motmedel mot våld och att vi vill vara med i en kärnvapenorganisation? Sverige kan gå före i ett arbete mot våld och ofred. I det arbetet måste socialliberaler ta ledningen.

Som miljöengagerad socialliberal ser jag med häpnad på hur miljöfrågorna hanteras. Folkpartiet har ett bra miljöprogram, men i debatten har frågorna i princip begränsats till att behandla utbyggd kärnkraft. Påståendet att en utbyggd kärnkraft skulle vara lösningen på klimatproblematiken är inte i linje med en hållbar och modern syn. Eftersom miljö, ekonomi och tillväxt, internationell solidaritet och människovärde så intimt hänger samman, borde detta område vara vikt för det socialliberala partiet. Men i så fall måste miljöfrågorna genomsyra partiets politik.

Svensk socialliberalism idag måste kännetecknas av inte bara ord som krav, tuffa tag, auktoritet. Om ”att ställa krav är att bry sig”, var finns då de ord som också handlar om omsorgen om de som inte klarar kraven?

För ett socialliberalt parti får röstmaximering inte vara det primära. Ideologins betydelse får inte minska till förmån för sökandet av den politik som attraherar ”medelväljaren”, ett slags plånbokspopulism. Makt får inte bli viktigare än ideologisk renlärighet.

För Folkpartiets framtid som en än starkare politisk kraft krävs en återgång till en socialliberalism som kännetecknas av kamp för fred och demokrati, internationell solidaritet, solidaritet med kommande generationer, frihandel, generell välfärdspolitik och en reglerad marknadsekonomi. Fortfarande är den traditionen stark inom Folkpartiet. Inget annat parti har bättre förutsättningar att anta den utmaningen än Folkpartiet. För det krävs mod och uthållighet. Jag hoppas att partiets ledning vill, vågar och orkar göra det. Frågan är om ens Folkpartiet har kraft att bryta sig ur den likriktande utarmning svensk politik nu befinner sig i. Kommer Folkpartiet att hitta hem?

Harald Nordlund

f.d.kommunalråd, f.d. riksdagsledamot (FP)