Onsdagens partiledardebatt i riksdagen präglades av den parlamentariska borgfreden över blockgränsen. De sex partiernas ledare visade tydligt att de känner pressen att vårda överenskommelsen, samtidigt som klassens ”gossen Ruda”, Sverigedemokraterna, tog chansen att försöka få det att se ut som att de är det enda partiet i opposition.
Regeringspartierna S och MP, liksom de fyra allianspartierna, befinner sig i ett läge där de måste vårda samtalsklimatet så att de så småningom kan komma överens långsiktigt om försvarspolitiken, pensionerna och kärnkraften – och gissningsvis dessutom i skolpolitiken och troligtvis också i migrations- och integrationsfrågorna. Samtidigt måste de visa varandra och omvärlden att ena sidan regerar och den andra sidan är i opposition. En inte alldeles enkel ekvation.
Sverigedemokraterna tyckte nog att de kunde ropa bingo med sin totalkonfrontation mot resten – deras begäran om att riksdagen på tisdag ska uttala misstroende mot statsministern och regeringen – gav dem den mediala uppmärksamhet de kalkylerat med. Men flertalet väljare ser ju lätt igenom att det SD sysslar med bara är spel för galleriet. Inget annat oppositionsparti tänker stödja SD:s misstroendeförklaring. Utspelet faller alltså platt.
Det som gör att väljarna – trots allt – kommer att märka att alliansens politik skiljer sig från regeringens är att de båda blocken faktiskt för fram vitt skilda uppfattningar i massor av sakfrågor, motsättningar som kommer att överbryggas på några områden, men finnas kvar i 80-90 procent av alla sakområden – både ideologiskt och räknat i kronor och ören.
Det område som från tid till annan överskuggar alla andra är den ekonomiska politiken. Där ryms både statsutgifterna som helhet och hur dessa ska finansieras, alltså hur skatterna ska se ut. Där lär partierna fortsätta att hävda olika linjer och föra utvecklingen framåt genom debatter och riksdagsvoteringar. Där är blocken bara överens om att den större partikonstellationen ska få sin vilja fram utan att SD får påverka. Just nu är det S/MP-regeringens linje som ska gälla. Efter valet 2018 kan det vara fortsatt de rödgrönas, eller alliansens – eller någon annan partikonstellations budget – som får riksdagens stöd.
I detta sammanhang kan man dock inte skjuta undan det faktum att många intresseorganisationer, både sådana som företräder löntagarna och de som finns på arbetsgivarsidan, önskar att partierna, även där över blockgränsen, ska göra upp om en reformerad och långsiktigt hållbar skattepolitik. Men då handlar det mer om principerna för skattesystemets utformning, inte riktigt lika mycket om nivåer och prioriteringar av hur mycket som behövs för att finansiera vad.
Onsdagens partiledardebatt visade att de sex partierna har flera steg att ta innan de kan sluta en försvarspolitisk kompromiss. Inte för att de får jättesvårt att enas om vilka extra pengar militära försvaret behöver de närmaste fem åren. Svårigheten ligger mer i principfrågan om Sveriges alliansfrihet.
Där har Socialdemokraterna låst sig hårt mot att acceptera Folkpartiets heta och Moderaternas allt varmare önskan om överge alliansfriheten och söka inträde i den USA-dominerade militära atlantpakten Nato.
S stödjer sig på historiska argument om att alliansfriheten tjänat Sverige väl och att folkets flertal är emot Nato-anslutning.
Folkpartiet och Moderaterna, som varit traditionellt USA-vänliga Nato-anhängare i decennier, hänvisar till att omvärldsläget förändrats, att situationen i Ryssland gjort Europas läge mer utsatt och att Sveriges nuvarande försvarsförmåga inte är tillräcklig om det värsta skulle inträffa. Samt att opinionsstödet för Nato är i växande.
I dag säger Socialdemokraterna att Sverige har utvecklat närmare samarbete med Nato och att det ska fördjupas ytterligare. Men, nej, något Nato-medlemskap ska inte utredas. Det vore att provocera Moskva helt i onödan. S vill jobba vidare med att fördjupa samarbetet med det likaledes Nato-utanförstående Finland.
Alliansen är inbördes inte helt enig om att Sverige verkligen ska gå med i Nato, både Centern och KD tvekar, men de har i blocksämjans namn i alla fall enats om att frågan behöver utredas .
Till slut kommer antagligen en uppgörelse där S och MP, under stark protest från Vänsterpartiet, godtar att Nato-inträde utreds, kanske med direktiv som något modifierar frågeställningen till hur Sverige ska gå vidare. Då kommer det att heta att fortsatt Nato-samarbete utreds, samt att även för- och nackdelar med någon form av Nato-association analyseras.
Ett gammalt argument som för några decennier sedan talade för att gå in i Nato verkar numera vara helt ute ur bilden, nämligen att de svenska försvarskostnaderna skulle bli lägre om vi gick med i atlantpakten. I dag spenderar Sverige 40 miljarder kronor per år, drygt en procent av BNP, på att ha ett eget alliansfritt försvar. Nato begär att medlemsländerna ska satsa det dubbla, alltså två procent. Om Sverige skulle tvingas leva upp till det måste försvarsanslaget höjas till runt 75 miljarder kronor.
Efter den M-ledda regeringens neddragningar av försvarsutgifterna på senare år, främst som andel av BNP, verkar partierna ändå vara överens om att det nu krävs markanta påslag. Men kanske inte med så mycket som Nato kommer att begära för ett inträde. Vilket torde komma att framgå om Nato-frågan utreds – och vilket därmed skulle kunna vara en öppning för S och MP att, trots allt, gå med på alliansens krav om en utredning