fredag 14 juli 2017

DAGENS REFLEKTION 14 juli: Sverige, NATO och kärnvapen

Dagens reflektion är giltig för många dagar. Jag förstår inte varför inte våra ledande politiker funderar mer över dessa frågor än vad man gör. Jag och min syster har uttryckt tankar i en artikel för över ett år sedan.

"Vill du ha fred rusta för krig. Om du vill ha fred, förbered för fred.
Dessa utgångspunkter belyser skillnaderna mellan en säkerhetspolitik som söker fred genom avskräckning och en som söker fred genom avspänning.

I en nyligen utkommen bok, NATO, Sverige och säkerheten, förklarar Hans Blix, med flera, skillnaden mellan säkerhetspolitik och försvarspolitik och varför deras slutsats är att fortsatt alliansfrihet gagnar Sverige bäst. Säkerhetspolitik handlar om, förutom försvarspolitik, diplomati, bistånd, handel och samhällskontakter och personutbyte.

Den borgerliga regeringen ville så sent som 2014 ha en utredning om svenskt NATO – medlemskap, fördelar och nackdelar. Boken torde ge svar på de frågor, som söker sina svar. Var den borgerliga regeringens tal om utredning emellertid bara innehållslösa uttalanden, eftersom den tog ställning för ett värdlandsavtal två veckor före valet 2014 och målsättningen NATO – medlemskap innan utredning genomförts.

Tron på våld som en effektiv konfliktlösningsmetod är djupt rotad, trots att historien visar att det är genom endast samtal och möten, som fred kan nås. Misstroende ökar risk för oöverlagda handlingar. Ett avtal om svenskt medlemskap i, liksom ett värdlandsavtal med NATO är handlingar, som skulle kunna skapa misstroende, från främst ryskt håll, och därigenom öka spänningen i Östersjöområdet. En annan följd av ett medlemskap är att Sverige därigenom godtar NATO:s kärnvapenpolitik och kan knappast vara trovärdigt längre i en kamp för avskaffande av kärnvapen och som främjare av avspänning och nedrustning.

Regeringen har emellertid deklarerat att medlemskap inte är aktuellt, utan man kommer att fullfölja tecknandet av värdlandsavtalet, som nu har granskats av lagrådet innan det överlämnades till riksdagen som proposition den 22 mars. Datumet måste ses som en ödesdag för svensk alliansfrihet. Slutligt beslut fattas inom kort. NATO kommer att medges använda baser på svenskt territorium, i både freds- och krigstid.

Värdlandsavtalet som Reinfeldtregeringen sa ja till 2014, utan en offentlig debatt, tolkas nu av en del som ett de factomedlemskap.
Avtalet ger möjlighet för annat NATO-land att införa militära enheter i det svenska systemet och att anordna baser och placera vapen på svenskt territorium. Inget tydligt undantag görs för kärnvapen. Inte heller tas tydligt avstånd från rätten för annan makt att använda svensk mark för våldshandling mot annat land.
Värdlandsavtalet är långtgående. Detta tillsammans med tätt samarbete med NATO torde få andra länder, främst Ryssland, att se Sverige som ett NATO-land, vilket skulle öka spänningen i Östersjöområdet. Sverige lägger nu om kursen från alliansfrihet för att kunna vara aktiva i fredsbyggande och nedrustning till alliansbygge tillsammans med, bland andra, kärnvapenstater. (I Europa finns i dag cirka 200 kärnvapen i NATO-länder). Även om Sverige säger sig stå för en ideologi där nedrustning är central, torde värdlandsavtalet medföra att trovärdigheten skadas allvarligt.
I stället för att öka spänningen bör Sverige prioritera avspänning. Sverige bör med en rad åtgärder visa att man vill arbeta fredsskapande. Inrätta ett fredsdepartement, arbeta med diplomati, bistånd och handel, satsa på organisationer som OSSE och FN och införa ämnet Livskunskap på skolschemat. Sverige bör verka för undanröjande av den djupa misstro som finns mellan Ryssland och västmakterna.
Sverige bör, liksom under det kalla kriget verka för undanröjande av den djupa misstro som finns mellan Ryssland och västmakterna. Mycket skulle kunna göras av Sverige och Finland tillsammans vad gäller förtroendeskapande åtgärder, förslag om rustningsminskningar och tillämpning av hela det åtgärdspaket som utarbetades inom ESK efter Helsingforsavtalet 1975.
Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, förkortat OSSE, är en internationell organisation som arbetar med "tidiga varningar, konflikthantering, riskhantering och återuppbyggnad" i Europa. Till 1995 hette organisationen Europeiska säkerhetskonferensen (ESK). ESK bildades under kalla kriget som ett forum för dialog mellan väst och öst. OSSE har varit särskilt aktiv i före detta Jugoslavien med övervakning av allmänna val och liknande.

Sveriges budskap ska fortsätta att vara att konflikter måste lösas utan vapenanvändning och att dödande och förstörelse måste upphöra."





Skicka en kommentar