Återanvändning om socialliberal berättelse

Jag försvarar återanvändning. Den är bra, billig och nödvändig. 

Mest handlar detta om saker. 

Jag återanvänder gärna även texter; sådana som är bra,alltså inte 

billiga och som känns nödvändiga. Här är en sådan text. 

Socialliberaler ska stå för berättelsen

Den inrikespolitiska debatten känns futtig och upplevs som fattig. Synonymer till ordet futtig är ord som obetydlig, oansenlig, torftig, tom, småaktig. Samtliga kan användas om svensk inrikespolitik av i dag.

Kort efter avklarat val 2014 satte ett spel i gång. Ska Alliansen lyckas, och kommer den att vilja, fälla regeringen Löfvén. Alliansens budget fick den 3 december stöd av Sverigedemokraterna och Sverige hade regeringskris. Löfvén sa sig vilja ha nyval. Realiserades dock inte. Två dagar innan en utlysning skulle äga rum träffades mellan regeringen och Alliansen en överenskommelse, den så kallade Decemberöverenskommelsen, om underlättande av möjligheten för en minoritetsregering att få igenom sin budget. Regeringen backade då från ståndpunkten att utlysa nyval.

En tid av debatt om huruvida Decemberöverenskommelsen var demokratiskt försvarbar följde. Är inte partiers uppgift att sträva efter regeringsinnehav, något som man i överenskommelsen lovade att inte göra, blev en huvudfråga i den debatten.

Sedan Kristdemokraterna i oktober 2015 hoppade av Decemberöverenskommelsen har det mesta kretsat kring vem som efter nästa val ska vara med vem. Det nya är att Moderaterna öppnat för samarbete med Sverigedemokraterna. Reaktionen från övriga tre inom Alliansen har varit att man inte kommer att på något sätt samarbeta med Sverigedemokraterna, men att man håller fast vid Alliansen, det vill säga fortsätta att samarbeta med Moderaterna, som samarbetar med Sverigedemokraterna; en ståndpunkt, inte helt enkel att förstå. Många kommentatorer ser emellertid här början till att åtta riksdagspartier kommer att börja uppträda som åtta olika partier. Vad innebär då detta, i så fall, för förändringar? Vi får sannolikt en vitalisering av demokratin, med åtta till tio självständiga partier i nästa valrörelse.

Ett partis huvudsakliga uppgifter måste anses vara att utgöra ideologisk hemvist, skapa opinion för sin ideologi och att föra dialog med medborgarna om vägar till förverkligande av sina idéer. Utan en tydlig berättelse om vilket samhälle man vill skapa blir dialogen meningslös, och omvänt, utan dialog förblir politiken endast teoretisk. Berättelsen är den plattform, som ett parti står på och som inte är förhandlingsbar. Det är ingen överdrift att påstå att partierna i dag avstår från berättelsen. Förklaringen torde vara, när det gäller allianspartierna, just alliansbildningen.

Jag upplever att många människor i dag längtar efter en berättelse om en politik för solidariskt ansvarstagande, för spridande av en ickevåldskultur och fortsatt välfärdsbygge. Störst chans att åstadkomma detta ser jag Liberalerna ha, alldenstund berättelsen redan finns, men under ett antal år inte återgetts.

Det finns en socialliberal berättelse om friheten för varje människa att utveckla sin egen förmåga utan att hindras av annat än vad som behövs för att skydda andras frihet, om att yttrandefrihet och maktspridning är förutsättningar för utveckling, att frihetstanken leder till att människor måste kunna röra sig fritt och att handel kan bedrivas utan handelshinder. En åskådning, som tyvärr störs av sådana tankar som ligger bakom Brexit och som förfäktas av, bland andra, president Donald Trump. Men öppenhet och frihet ställer andra stora krav. Det öppna, solidariska synsättet låter sig inte kombineras med hat, hot och provokationer utan förutsätter dialog i konfliktsituationer. Det förutsätter också ständig satsning på kunskap. Friheten blir emellertid inte allas frihet om vi inte når ett hållbart samhälle, som förutom social, ekonomisk och ekologisk hållbarhet, handlar om ett samhälle fritt från våld. Här finns berättelsen, som bäst återges av socialliberaler. Spridning av berättelsen är opinionsbildning.

I offensiven för att nå människor med berättelsen är deras syn på förverkligandet lika viktig som berättelsen. Socialliberaler ska inte kompromissa i frågan om, till exempel, att strävan efter ekologisk hållbarhet är nödvändig. Men socialliberaler ska lyssna till och ta till sig människors synpunkter på hur man ska nå dit. Socialliberaler ska inte fråga sig om man har starkt stöd för strävan efter fred och ickevåld. Den frågan kan inte vara förhandlingsbar. Däremot ständigt och med stort öra lyssna på människors synpunkter, och ta till sig dessa, på hur vi tillsammans åstadkommer fred. Solidariteten med människor här och nu i behov av stöd, med utsatta i andra länder och med kommande generationer ifrågasätts inte av socialliberaler.

Vitaliseringen av svensk politik ligger i tydligare berättelse och i fler och konstruktiva möten mellan väljare och partiernas representanter.

Harald Nordlund

f.d. kommunalråd, riksdagsledamot och landstingspolitiker (L)

Uppsala