DAGENS REFLEKTION 15 juli: Var ligger ansvaret för sjukvården?

"Vårdplatser färre än planerat, lyder en rubrik i dagens UNT. Som vanligt när det gäller sjukvården ser det ut som om allt ansvar åvilar de anställda. Radikala förändringar krävs. Nedanstående är i dag lika relevant som när jag skrev det

Tjänstemän tvingas ta ett politiskt ansvar. Budgetar följs inte. Patientsäkerheten är inte tillräcklig. Personal säger upp sig. Akuten är i behov av akutinsatser. Primärvården har läkarbrist.

Samtidigt ska konstateras att bilden är en realitet för många trots stora ansträngningar från personalens sida. Konstateras ska också att många upplever en vård av hög klass. Gäller såväl sjukhusvård och primärvård som folktandvård.

Bristerna är kända för de politiskt ansvariga. Det närmaste man kommer kraftfullt agerande är dock att man på sammanträde efter sammanträde ger uppdrag om att budget ska hållas och att kvaliteten och kvantiteten ska vara oförändrade. Som om noteringar i sammanträdesprotokoll förändrar verkligheten.

När verkligheten med sina brister blir alltför påträngande beslutar man sig för att se över organisationen och inhandlar konsulttjänster. Härigenom erhålls en andningspaus under vilken man kan hänvisa till pågående organisationsutredning och uttala förhoppningar om att konsulten har lösningen.

Landstinget är en politiskt styrd organisation. Det betyder, bland annat, att landstingsfullmäktige är den ”riksdag”, som har att bestämma om hur mycket pengar som får användas för de olika verksamheterna sjukvård, primärvård, tandvård, kollektivtrafik och kultur och vilka inriktningar verksamheterna ska ha. Eftersom för ett fullmäktige finns bara andra politiska organ, ska budgetfördelning och uppdrag avse verksamheter och inte förvaltningar.

En tidningsrubrik nyligen löd ungefär så här: Akademiska måste betala tillbaka till landstinget. Rubriken innehåller ett dubbelfel. Akademiska är inte en utomstående part utan en del av landstinget och rubriken ger en bild av att det är sjukhuset, som gentemot oss medborgare är ansvarigt för ekonomin, när det i själva verket är Sjukhusstyrelsen.

Innebörden av att en organisation är politiskt styrd är att den till väsentlig del finansieras med skattemedel, politiker beslutar om hur mycket pengar som ska användas till verksamheten, vilken kvalitet den ska ha och vilka verksamheten ska riktas till. Vidare, och minst lika viktigt är, att det är politiker som regelbundet ska utifrån en bild av hur verkligheten överensstämmer med nämnda beslut, fatta beslut om korrigeringar och utkräva ansvar i speciella fall.

Grundproblemet i landstinget torde vara att det är i endast teorin, som det är politiskt styrt. Det som nu möjligen kan motivera anlitande av konsult är behovet av utbildning av politikerna om vad som är deras uppgifter. I syfte att tydliggöra ansvarsuppdelningen mellan politik och produktion. Utrymmet för de anställda att konstruktivt klara ut organisation och arbetssätt blir då större.

Det behövs också en förändrad syn på innehållet i ledarrollen. En ledning i vilken de anställdas erfarenheter och kunskaper tillvaratas. Jag brukar vid sjukvårdsbesök fråga anställda om olika förhållanden inom vården. Har du framfört detta, är en vanlig fråga från min sida. Det är väl ingen, som lyssnar på oss, är det alltid återkommande svaret.

I en fungerande politisk process tvingas politiker in i ställningstaganden om eventuellt ökade ekonomiska resurser, ändrade kvalitetskrav, ändrad omfattning av verksamheten eller kombinationer av dessa. Man kan inte fortsätta att gömma sig bakom professionen. Jag kan tänka mig att problem som många i dag upplever vid, till exempel Akuten, handlar om otidsenlig organisation, tungrott arbetssätt och bristande personalresurser. Ett konstaterande av att mer pengar krävs för en sjukvård för alla och till hög kvalitet, måste inte leda till slutsatsen högre skatt. Kanske finns möjligheter att omfördela uppgifter, till exempel, frånsjukhusvården till primärvården. Kanske finns möjligheter att minska kostnader inom, till exempel, administration och politik. Det har, till exempel, utvecklats ett synsätt där det ses som självklart att varje parti, representerat i fullmäktige, ska ges möjlighet att nominera till minst en landstingsrådspost. Fjorton landstingsråd torde kunna minskas med åtminstone tio.

Nu pågående diskussioner om bildande av storregioner riskerar att dölja de verkliga problemen. I även stora regioner måste styrningen och ansvarstagandet fungera. Det kanske är så att ett överförande till primärkommunerna vore att föredra framför bildande av storregioner med de demokratiproblem dessa innebär. Kommunerna måste då finna samverkan mellan sig och inom geografiska områden, som kan behöva förändras från tid till annan. Ty varken kommun eller län är tillräckligt stora som upptagningsområden.

Även staten har en viktig roll i det att riksdagen stiftar lagar och regeringen har ansvar för att lagkraven efterlevs. Staten tar inte sitt ansvar härvidlag och misslyckandet får betraktas som vida större än landstingens. Detta talar emot att staten ska ges en vidare roll i sjukvårdspolitiken. Den ska också hålla sig borta från begränsningar i landstingens sjukvårdsplanering, i form av system vid sidan om landstingens egna .