lördag 12 augusti 2017

Kommer kraven på mer vapen åter?

Hur tänker nu våra ledande svenska politiker? Donald Trump har egentligen redan från första dagen som president visat att han, inte bara är olämplig utan också, är farlig för världen. En president som bedriver sin politik via Twitter är naturligtvis ett skämt, ett skämt som åstadkommer största allvar. 
Det hot mot vår överlevnad, som utgörs av ordkriget mellan Trump och Jung Ung, måste få de fredsbevarande krafterna att agera. Men kommer våra partiledare att göra samma misstag som när Bush angrep Irak? Kommer man att ropa änu tydligare efter mer vapen och rustning för krig eller har man möjligen lärt sig något?
Tänk att en tidigare formulerad artikel än en gång kommer väl till pass.

Nu måste vi delta i vapenkapplöpningen; mer pengar till vapen! När länder i vår närhet använder våld och rustar upp blir det reaktionen från vissa politiker. Få talar om att vi bör gå före i en kamp för freds- och ickevåldskultur. Sverige, med Uppsala universitet som centrum för världsledande fredsforskning, har möjlighet att påverka. Tyvärr ser få politiker se den möjligheten. Konfliktforskarnas perspektiv efterfrågas alltför sällan.

Hot om kärnvapenanvändning i konflikten mellan USA och Nordkorea. Rapporter från Irak och Syrien om halshuggna, skändade, bombade och fördrivna människomassor för tankarna till medeltida religionskrig. Krigshändelserna i Ukraina, Syrien och Irak visar att något är alldeles galet. Lärdomarna av två världskrig och ett otal andra krig under förra seklet med miljoner döda och fördrivna borde vara tydliga. Den som tillverkar vapen för krig och planerar för krig bör räkna med krig. Det tydliga alternativet är att tillverka instrument för fred och planera för fred. Vilka är då dessa instrument? Ja, det är ju detta som freds- och konfliktforskare i Uppsala och vid flera hundra lärosäten i samtliga världsdelar nu diskuterat och skrivit om i flera decennier.

Tillgången på vapen tycks vara hur stor som helst och villigheten att producera vapen är påtaglig och backas upp av regeringar. Sverige är i det avseendet inget undantag. Härifrån exporteras vapen, som i många fall används i krig. Skulle krigshändelserna i Ukraina varit desamma om satsningarna på fredsforskning och information om fredsskapande åtgärder varit lika stora som på produktion av vapen?

Människor i såväl Ukraina som Syrien och andra länder vill ha fred och ro. De idéer som förfäktas av Islamiska Statens ledarskap omfattas av endast en liten del av alla muslimer. Det är tyvärr dessa få med vapen och brutalitet som vållar död och lidande för miljoner människor. Några få som inte ser bättre alternativ ställer till det för alla genom att ta till våld i olika former. Och många producerar gärna vapnen som gör att dessa få kan tvinga på många andra sin vilja. Islamiska Statens krigare sägs nu bada i vapen.

Våldet och ofreden måste mötas med folkbildning, upplysning och forskning för fred och med förmedling av kunskaperna till civila och militära ledare. Det handlar nu till exempel om att stärka Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, OSSE. Denna organisation har tvingats kämpa mot våldsfrämjare i Ukraina och Ryssland med alldeles för små personella och ekonomiska resurser. Schweiz vill förstärka dessa och det bör Sverige beslutsamt bidra till.

Vi behöver tänka mer och längre. Freds- och konfliktforskningens resultat bör bli lättare tillgängliga. Den post i statsbudgeten som administreras av Folke Bernadotteakademin och kallas ”Statligt stöd för information och studier om säkerhetspolitik och fredsfrämjande utveckling” måste utökas.




Världens skolor är den plats där nya generationer kan få den kunskap som bidrar till att krigen kan avskaffas. Denna livskunskap bör förstås inrymma konflikt-, relations- och fredskunskap. Idéerna om medmänsklighet och allas lika värde är grunden, så som den svenska skollagen föreskriver men som lagstiftaren inte lyckats få bra genomslag för.

I stället för hur vi ska bidra till att stärka OSSE diskuteras nu livligt medlemskap i NATO. Vi behöver en politisk debatt som handlar om vägval. Ska vi satsa mer på en alleuropeisk freds- och samarbetsorganisation med små resurser? Eller ska vi låsa in oss i en krigsplanerande och farligt kärnvapenutrustad organisation som redan har enorma förstörelseresurser?

Ett exempel på något nytt och föredömligt var Uppsala kommuns samarbete med en rad lokala organisationer kring Fredsåret 2014: ”Vi vill under året fokusera på framtiden och hur den skulle kunna se ut.” Vi hoppas att denna fokusering lagt grunden till konkreta planer på hur Uppsala som helhet kan bidra till spridandet av en global freds- och ickevåldskultur. Om många fler kommuner följer Uppsalas exempel och engagerar sig kan denna avgörande framtidsfråga bli en angelägenhet för riktigt många människor runt om i världen. Vi skulle upprätta ett samarbete kring detta med en rysk kommun för bland annat den vägen lära mer om hur vi ska kunna medverka till att rysk militär trappar ner övnings- och spaningsverksamhet i Östersjöområdet.


Sverige kan och bör bidra mer till krigens avskaffande. Vi vill se en opinionsundersökning med frågan: Vilken väg är mest löftesrik, samarbete i en fredsallians eller medlemskap i en militärallians? Nu drygt hundra år efter det första och sjuttiofem år efter det andra världskrigets utbrott borde vi ha lärt vår dyrköpta läxa: Fredsallianser är bättre än militärallianser. Helhjärtad satsning på samarbetet inom OSSE, införande av livskunskap på schemat från årskurs ett i skolan och omfattande folkbildning för spridande av freds- och ickevåldskultur kan vara Sveriges inriktning i stället för medlemskap i en farligt kärnvapenutrustad militärallians.


Skicka en kommentar