tisdag 1 augusti 2017

DAGENS REFLEKTION 1 augusti: Unionens kärnvapen

Läser en Signerat. Handlar om den angelägna frågan om att i EU finns medlemmar, som tycks vägra att finna sig i träffade överenskommelser. Gäller länderna Polen, Ungern, Tjeckien och Slovakien. Det största problemet inom EU nu är utvecklingen i Polen.
I Signerat skrivs om, bland annat, hotet att tillämpa artikel sju i EU-fördraget och som kan leda till att Polen förlorar rösträtten i Rådet.
Åtgärden benämns i Signerat som en tillämpning av unionens "kärnvapen". Jag förstår vad man vill ha sagt, men ser liknelsen som olycklig. EU är en fredsorganisation och inte ens om citationstecken används är användningen här av ordet kärnvapen, som står för grovt våld, olämpligt.

Passar på att ta med en artikel jag tidigare skrivit.

Är EU-medlemskap förenligt med NATO-medlemskap

Europeiska unionen har bildats för, i första hand, att genom samarbete förhindra att första världskriget och andra världskriget följs av ett tredje och att försöka förhindra den katastrof, som blir följden av stora klimatförändringar. (Dagens omfattning av immigrationen är försvinnande liten jämförd med kommande på grund av ändrat klimat). Uppslutningen från de politiska partierna i Sverige är total, så när som på partiet längst till vänster respektive partiet längst till höger. Vill du ha fred, förbered för fred, är en grundtanke.

Men, samma partier vill teckna värdlandsavtal med Nato, som ju av omvärlden kommer att ses som att Sverige tagit steget in i organisationen. Några vill gå ännu längre och teckna medlemskapsavtal. Man följer sålunda en annan grundtanke än den med EU; vill du ha fred, rusta för krig. Partierna i fråga tycks sakna idéer om vad som bör och kan göras för att skapa fred och förebygga konflikter. Idéer om hur Sverige skulle kunna spela en ledarroll i arbetet för spridning av fredskultur. Idéer om hur omvärlden kan tänkas se på Sverige med profilen fredsskapare respektive på Sverige som medlem i kärnvapenorganisationen NATO. I stället upprepar man antagandet, och formulerar det som ett faktum, att medlemskapet ökar säkerheten.

Den kärnvapenstrategi, som gäller, för närvarande, hindrar inte USA från att använda sina kärnvapen i en konflikt. Det är inte heller möjligt för enskild medlem att inlägga veto. Att politiker, som tydligt i andra sammanhang står upp för humanism och mänskliga rättigheter så förbehållslöst talar sig varm för NATO:s kärnvapenpolicy känns olustigt.

Jag tror det finns en insikt om att en svensk anslutning till NATO provocerar vissa länder. Hur man kan hävda att medlemskap samtidigt ökar vår säkerhet är svårförståeligt.
Är nästa steg för vissa partier att börja plädera för en gemensam europeisk försvarsallians, som tecknar medlemskap med NATO? En av EU:s huvuduppgifter är att arbeta för fred och motverka våld. Kan den uppgiften vara förenlig med deltagande i väpnad konflikt där kärnvapen kan komma till användning?

Harald Nordlund
f.d. riksdagsledamot (L) och kommunalråd (L)





Skicka en kommentar