Landstingsfullmäktige

I morgon kommer jag att delta i landstingsfullmäktiges sammanträde. Inför detta har företrädarna för oppositionen skrivit en debattartikel, av vilken huvuddelen ägnas åt kritik av den politik som nu förs och som handlar om vilket slags ersättningssystem man ska tillämpa. På en punkt kan jag hålla med oppositionen, nämligen om att det finns anledning att bevaka att man inte inför system, som bidrar till att gynna personer med god ekonomi. Men att som oppositionen säga nej till, i stort sett, alla förändringar leder till ökade problem. Nya lösningar måste sökas, bland andra lösningar där olika driftformer prövas. Jag menar verkligen prövas. Vi måste våga göra misstag för att kunna finna hållbara lösningar. Den rödgröna oppositionen står förvånande tomhänt när det blir fråga om att finna nya vägar.

Ännu en plan ska fullmäktige lägga till en redan diger lunta. Den här gången dock en angelägen; om likabehandling. Mina synpunkter handlar om dels beredningen, där ett politiskt organ har remitterat till förvaltningar, en tveksam ordning, dels antalet mål. 52 mål, som rimligen ska följas upp; en uppföljning, som i flera fall kräver stora arbetsinsatser. Alltså risk för ännu ett dokument, som blir verkningslöst.

Tertialrapporten har jag invändningar emot vad avser upplägget. Nämndernas roll är nedtonad och förvaltningarna lyfts fram. Jag ser det som ett led i politikens abdikation.

I ärendet om resultatförutsättningar för Akademiska sjukhuset avstår landstingsstyrelsen från att ha någon mening. Man överlämnar tjänstemannaförslag. Det kommer jag att kritisera.