Blockpolitiken är inte bra

Blockpolitiken beskrivs som någonting positivt, i en debattartikel av professor Leif Lewin i dagens UNT. Nog är det väl vågat att ha, från en statsvetarprofessor, avvikande mening; dock i endast ett avseende. Lewin likställer nuvarande två alliansbildningar med två partier. Allt pekar mot att vi är på väg till ett sådant system, men klara skillnader finns än så länge. Sedan alliansens fyra blivit ett går man i val ut med ett gemensamt program. Alliansen går nu ut till väljarna med fyra olika program, samtidigt som man säger sig vara överens om det mesta. Detta skapar förvirring och är inte hederligt. Hederligheten kräver att partierna i val profilerar sig och efter valet söker bästa hållbara regeringskonstellation.
Det här systemet har också lett till att riksdagens ledamöter förvandlats till knapptryckare utan egna åsikter. Men för att göra politisk karriär krävs denna anpassning. Jag skulle gärna ta del av ett resonemang av Leif Lewin kring för- och nackdelar med den amerikanisering av politiken vi nu upplever; partierna blir mer och mer av valorganisationer och den politiska profileringen antingen uteblir och personligheten blir avgörande, eller profileringen går från att ha varit partiernas sak till att vara kandidatens ensak. ”Två block står i dag emot varandra under bibehållen proportionell valmetod och samarbetskultur. ”Medborgarnas möjligheter att träffa ett rationellt val mellan klara alternativ har förbättrats”, skriver Lewin bland annat. För mig framstår det klart att alliansbildning försvårar valet. Parti X har ett eget program, men säger samtidigt att det är överens med parti M om det mesta; för mig försvårande.
I övrigt är Lewins artikel utmärkt undervisning om vårt styrelseskick. Beklagligt är emellertid att endast cirka tio procent av tidningens läsare torde läsa den artikeln.
Om politisk styrning
Harald Nordlund
Stadsbiblioteket Uppsala
16 september kl 18.30