Läser i tidningen

Läser tidningar och e-post efter hemkomst från Norrbotten. Jag har vid några tillfällen ögnat igenom Norrländska socialdemokraten under den senaste veckan. Jag har längtat efter min Upsala Nya Tidning. Skillnaden är tydlig. Dock inte, tyvärr, i fråga om språket. Grodorna är minst lika många i det akademiska Uppsala.
Jag får mig en tankeställare när jag läser en artikel av Bo Gustavsson om litteraturens ställning i Uppsala. Litteraturen är nollprioriterad, skriver han. Jag tar åt mig. Kanske kan vi bättra oss genom att, som han skriver avslutningsvis, i kommunfullmäktige få höra citat av Willy Kyrklund eller Lars Lundkvist. Det handlar om attityd.
I söndags publicerade UNT min artikel om Årtiondet för en freds- och ickevåldskultur för världens barn. Jag anser att våra partiledare är fullständigt ointresserade av att göra någonting för att skapa en ickevåldskultur. Man tycks tro att våld kan stävjas med våld. De flesta av våra partiledare tycks tro att konflikter mellan stater kan lösas med våldsmetoder.
Det här är artikeln.
Nu har vi möjligheter att ta ledningen i fråga om ödesfrågor. Sverige har nu ordförandeskapet i EU. På dagordningen står, bland andra, klimatfrågan. Vi har möjlighet att visa vägen. Men då måste vi våga vara bäst i klassen. Vi måste inse att det är vår roll och också hävda att det är lönsamt att vara duktig. En annan ödesfråga, som tyvärr inte finns på dagordningen och som uppenbarligen medvetet negligeras, är ickevåldskulturen. För ett år sedan skrev jag en artikel, införd i Upsala Nya Tidning och påminde om att åren 2001 – 2010 skulle vara ett årtionde för en freds- och ickevåldskultur för världens barn. Bakgrunden är en bild och en motbild. Bilden utgörs av att forskning, inte minst den vid Uppsala universitet, gett oss metoder och modeller för att förebygga våld. Motbilden utgörs av utvecklingen med ökat våld.

FN: s deklaration om och åtgärdsprogram för årtiondet innehåller ett stort antal förslag till initiativ och insatser som bör komma till stånd på lokal, regional, nationell och internationell nivå. Vid FN: s Generalförsamling år 2000 underströks regeringarnas roll ytterligare och 200 nationella kommittéer bildades. Generalförsamlingen betonade också att hela det civila samhället – organisationer, kyrkor, utbildningsväsendet, yrkesgrupper, näringsliv och media, bör vidga sina ansvarsområden och aktivt delta i den världsvida mobiliseringen mot våld.
Den vålds- och krigsdominerade kulturen måste ersättas med en freds- och ickevåldskultur.
Begreppet ickevåld är nu etablerat.

Det hållbara samhället förblir en vision om vi inte ser att den sociala, ekonomiska och ekologiska hållbarheten är möjlig endast om vi når hållbarhet beträffande fred och ickevåld. Men det här måste vi politiker tala om, eftersom det handlar om attityder. Bland andra, och kanske i första hand, Gandhi och Luther King, talade om att ickevåld är ett förhållningssätt. Ickevåld är grundat på medkänsla, mod och omsorg. Tyvärr uttalas dessa ord av politiker mer sällan än ordet krig, som man rent av lyckats ge en positiv innebörd. ”Vi för ett krig mot terrorismen” är ett talande exempel. Ordet är positivt laddat i motsats till ordet terror. Vi måste arbeta för en kultur där inte alternativen är krig och terror utan där det finns ett alternativ som heter ickevåld.
Inte minst unga människor ställer raka frågor, och dubbla budskap bäddar för ökad likgiltighet. Det är inte förtroendeingivande att ena dagen i allmänna ordalag tala om kamp mot våld och andra dagen välkomna ett militärt angrepp på ett folk, även om dess ledare använder våld i sitt ledarskap. För mig är det en omöjlig pedagogik vissa politiker tillämpar när man säger att förutsättningen för att få fred och genomslag för ickevåld är att vi lyckas döda vissa obehagliga individer; individer, som hyllar våldet. Våld löser inte problem, våld skapar problem.

Våld föds ofta av likgiltighet, en likgiltighet, som förutom att den uppstår genom politikers dubbla budskap, har en grogrund i arbetslöshet, segregering och fattigdom.

Årtiondet för en freds- och ickevåldskultur för världens barn är snart till ända. Initiativen från svenska regeringen har antingen uteblivit eller inte fått genomslag. Vilka initiativ är regeringen beredd att ta? Än finns tid, men den är knapp.
Själv har jag en dröm om att mina barnbarn ska få uppleva hur Sveriges politiker under valrörelserna talar om att, likt demokratin ständigt måste försvaras, vi fått genomslag för en ickevåldskultur och att kampen för att bevara den ständigt måste föras.