Effektiv sjukvård

Så hände det. Jag fick kraftiga blödningar tre gånger i rad. Insåg att nå´nting är galet. Jag kontaktade en läkare vid Elisabethsjukhuset. Väntetiden var i stort sett ingen. Undersöktes och fick tre alternativa förklaringar varav en var cancer. Fick remiss till Akademiska sjukhuset.
Kallelse kom inom kort tid. Väntetiden var ändå som en mardröm. Den diagnos man själv ställer var ju klar. Det var valår, jag var kommunalråd och jag var partiets förstanamn i kommunfullmäktigevalet. Den utmaningen skingrade mina tankar en hel del. Dock kände jag att krafterna avtog. Det var nu i början av augusti. Jag var ute och samtalade med människor dagligen, något, som är det mest stimulerande för mig i det politiska arbetet. Många sa: va blek du är, mår Du inte bra? Jag skrev artiklar, något, som varit viktigt för att tydliggöra den ideologiska hemvisten.
Undersökningen var ingen angenäm händelse. Den var både fysiskt och psykiskt ansträngande. Undersökning av tarmarna innebär ofta händelser, som man som patient upplever som genanta. Kommentarerna från personalen var lugnande. Det här är vi ofta med om. Helhetsintrycket av undersökningen var professionaliteten hos personalen.

Tiden fylldes nu med valarbete. I ensamma stunder kom oron. Vilket blir läkarens besked? Vilka blir åtgärderna? Är återstående tid att leva mycket begränsad? Varför har jag drabbats av detta?
Så kom samtalet från sjukhuset. ”Vi vill att Du kommer hit.” Jag leddes in i ett undersökningsrum. Där fanns läkaren. Efter en kort stunds tystnad säger läkaren:
Du har en stor tumör och den är elakartad.