Riksdagsledamöter kliver av

Läser om Pia Kjaersgaard och vad som skulle hända om hon blev kulturminister i Danmark. UNT – ledaren tror att en ministerpost skulle avslöja henne. En minister kan inte göra den typ av utspel, som blivit Kjaersgaards signum. Visst torde det vara så. Det märkliga är att vi så lätt fångas av personer med förmågan att synas och höras, att göra utspel och att bli intressanta massmedialt. Men när man prövas i ett ansvarstagande bleknar personen.

Upphandlingen av städningen vid Akademiska sjukhuset har gjorts av anställda. Sjukhusets styrelse, landstingsstyrelsen, har inte varit inblandad. Ytterligare ett exempel på att den politiska styrningen har stora brister. Det borde vara en självklarhet att beslut i sådana frågor ska fattas av ett politiskt organ.

”Borta bra men hemma bäst” är rubriken på en artikel på UNT: s ledarsida. Den handlar om varför så många väljer att hoppa av sina riksdagsuppdrag och i stället ägna sig åt kommunpolitik. Jag har erfarenhet av båda uppdragen och kan förstå varför en del finner riksdagsuppdraget mindre inspirerande. Jämförelsen handlar om riksdagsledamotskap och kommunalrådspost. I kommunerna ägnar man sig åt vardagsnära frågor. I riksdagen är man knapptryckare, enär partiledningarna avgör vad man ska tycka och hur man ska trycka. Lösningen ligger i att avskaffa spärren i personvalet, anser artikelförfattaren. Jag tror inte alls det räcker, om det gör någon skillnad alls.
Partiledningarna kommer även med ett annat personvalssystem fortsätta att styra tyckandet. Eftersom politik är en plattform för karriär kan troheten till överhögheten bli ännu tydligare i framtiden. Det gäller att vara till lags om man ska nå nya positioner.
Alliansbildningar före val gör politiken mindre intressant. Partiledarna kommer överens med varandra. Diskussioner i partigrupperna blir således meningslösa. Detta är ytterligare en förklaring. Varför ser inte tidningarnas skribenter det här sambandet? Och vilket ansvar anser sig media ha när man låter bli att rapportera om det idoga seriösa arbetet från vissa ledamöters sida, men faller för enkla utspel? Det finns exempel på ledamöter, som inte uträttat ett dugg i riksda´n, men som media tecknat en annan bild av.

En insändarskribent kritiserar landstinget för att städpersonalen är för liten vid Akademiska sjukhuset. Kanske det, men det är inte landstingets problem. Landstingets problem är att städföretaget inte fullgör sin uppgift. Landstinget ska kritiseras för att det är alltför smutsigt på sjukhuset, för att man inte följer upp och kontrollerar att företaget lever upp till det avtal, som träffats och för att man inte bryter avtalet och vänder sig till annan entreprenör. Landstinget ska inte bry sig om huruvida städningen sköts av tio eller tvåhundra personer utan om städningen är godtagbar. Det är skillnaden mellan att köpa tjänster och att utföra i egen regi.

Håller gärna föredrag om politisk styrning